Efter en dryg vecka av stridigheter mellan Iran, Israel och USA verkar det som att allt i nuläget kan mynna ut i någon form av eldupphör.
Men frågan om hur Irans framtid kan se ut när det värsta dammet lagt sig kvarstår.
Irans makt i Mellanöstern är allvarligt skadad
Irans luftrum är fortsatt oskyddat, och deras kärntekniska program har tagit massiv skada.
Iran har dessutom förlorat inflytande i Mellanöstern i och med att Israel decimerat både Hamas och Hizbollah, två milisgrupper med starka band till Iran. Iran har också förlorat en allierad i den störtade diktatorn Bashar al-Assad i Syrien.
Samtidigt har det strategiska partnerskapet med Ryssland och kopplingarna till Kina inte gett Iran det skydd regimen hoppats på.
Allt detta skadar regimens trovärdighet, och många av de redan fientligt inställda iranierna ser allt färre anledningar att låta den fortsätta styra.
Många i Israel skulle gärna se ett regimskifte. USA har gett blandade signaler, och med en vapenvila i luften är det osäkert var landet står.
Men även om regimen av en eller annan anledning försvinner är det inte självklart att de som tar över är mera vänligt inställda till Israel och USA, eller intresserade av demokratiska reformer.
Landets högsta ledare avgör Irans riktning
Nyckeln till makten i den Islamiska republiken Iran ligger sedan revolutionen 1979 hos landets högsta ledare.
Den högsta ledaren är den högsta religiösa auktoriteten i landet och har också makt att styra över de politiska aktörerna under sig, även de som i princip är folkvalda.
Revolutionsledaren ayatolla Ruhollah Khomeini avled 1989 och efterträddes efter en del överväganden av ayatolla Ali Khamenei, som suttit på posten sedan dess.
Om Khamenei skulle dödas eller avsättas, skulle makten enligt lag gå till presidenten Masoud Pezeshkian tills en ny högsta ledare valts.
Det förutsätter att skiftet går någorlunda lugnt till och att de vanliga mekanismerna för maktskifte i den Islamiska republiken är intakta. I ett sådant fall väljs en ny högsta ledare av det så kallade Expertrådet, bestående av 88 islamiska rättslärda.
Elitens mäktiga män står redo i skuggorna
Bland de potentiella efterträdarna till Khamenei finns ett antal personer inom prästerskapet.
Mojtaba Khamenei, Ali Khameneis andre son, ses som en av de främsta kandidaterna till posten om hans far skulle avsättas. Mojtaba har starka band till Revolutionsgardet (IRGC) och Irans konservativa elit.
Samtidigt finns det många som tycker att valet av Mojtaba Khamenei skulle krocka med den Islamiska republikens ideal.
Ett annat alternativ är den konservativa prästen Alireza Arafi, som själv sitter i Expertrådet. Arafi har goda kontakter till både den politiska och religiösa eliten i landet.
Ytterligare en präst med chanser att ta landets topposition är Hashem Hosseini Busheri. Busheri är också medlem i Expertrådet, och leder ett av landets mest inflytelserika religiösa läroinstitut i staden Qom. Han sägs ha stöd i Khameneis kretsar och har setts som en stark kandidat.
Militären kan ta tillfället i akt och stärka sin makt
Flera analytiker lyfter fram möjligheten att ett maktvakuum kan utnyttjas av det så kallade Revolutionsgardet (IRGC), en mäktig militär och politisk organisation som grundades efter den iranska revolutionen 1979, på order av ayatolla Khomeini.
IRGC har förlorat flera av sina nyckelfigurer i israeliska lönnmord, men är fortfarande den starkaste maktfaktorn i landet jämte prästerskapet.
IRGC ses som hårdföra när det gäller att försvara den islamiska republikens värderingar och intressen.
Revolutionsgardet är skilt från Irans reguljära armé och dess högsta ledare har stort inflytande över Irans ekonomi och politik.
IRGC har också gått in för att kväsa alla större proteströrelser i landet sedan 1979, ofta med extremt hård hand.
IRGC-tjänstemän tilldelas ofta statliga kontrakt och anses vara involverade i den så kallade svarta ekonomin som används för att kringgå internationella sanktioner.
Att de skulle försöka sig på en regelrätt kupp är inte sannolikt, tror analytiker. Men om landet kastas allt djupare in i krigstillstånd kan IRGC ta tillfället i akt för att utropa tillfälligt undantagstillstånd för att försvara landets överlevnad.
Därmed kan de också positionera sig för att kunna styra över vem som blir landets nästa ledare och ytterligare stärka sitt grepp om makten.
Oppositionsledare och exiliranier kan se sin chans
Om ett eventuellt maktskifte sker under former där den vanliga ordningen kollapsat, finns det också flera krafter utanför Iran som ser en möjlighet att omforma landets framtid.
Reza Pahlavi har tillbringat sitt liv i exil utanför Iran, men har till och från lyfts fram som en galjonsfigur av oppositionen. Han är son till Mohammad Reza Pahlavi, landets kung som avsattes vid revolutionen 1979.
Pahlavi den yngre har offentligt förespråkat ett fredligt maktskifte och en övergång till ett demokratiskt styre. Under senaste tiden har han uppmanat Khamenei att avgå, och det iranska folket att resa sig mot den Islamiska republiken.
Men Pahlavi ses också av många som en potentiell nickedocka för Israel och krafter i väst. Många minns hur USA gjorde sig av med den senaste demokratiskt valda ledaren i Iran och ersatte honom med kungen Pahlavi, som sedan styrde landet med auktoritära medel ända till sitt fall.
Hatad exilgrupp
Terrorstämplade oppositionsgruppen Mujahedin-e Khalq (MEK), även kallad Folkets mujahedin, och dess ledare Maryam Rajavi kan också ana en chans att försöka ta makten om regimen vacklar.
Gruppen har sina rötter i en vänsterorienterad islamism. Den var en av krafterna som hjälpte till att störta kungen under revolutionen 1979, men hamnade senare i konflikt med den Islamiska republiken.
De gjorde gemensam sak med den irakiske diktatorn Saddam Hussein under kriget med Iran 1980–1988, och har terrorstämplats av bland annat USA.
Gruppen förespråkar numera ett demokratiskt, sekulärt Iran, men ses på med misstänksamhet av andra oppositionsgrupper på grund av de många våldsdåd gruppen utfört under åren. Den anklagas ofta för att uppvisa sekteristiska beteenden, något som gruppen själva förnekar.
MEK:s insatser för Irak under kriget och terrordåd som har krävt civila offer innebär också att de fullständigt saknar legitimitet i de flesta iraniers ögon.
Fullständig kollaps är ett värsta scenario
Flera analyser tar också fasta på att många av de länder där externa makter gått in och plockat bort ledarskapet, ofta har kollapsat och öppnat dörrarna för okontrollerat kaos.
Iran har betydande etniska minoritetsgrupper, som kurderna i framförallt västra Iran, azerierna i nordvästra Iran och balucherna i sydöstra delen av landet.
Det finns också en betydande sunnimuslimsk och arabisk minoritet i sydvästra Iran, ett område som är avgörande för landets oljeindustri.
Flera grupper har starka självständighetsrörelser som kan få ny kraft av en försvagad centralmakt.
De många politiska grupperingarna i landet med omkring 90 miljoner invånare har också potential att fragmentera Iran, och det kan leda till stridigheter.
Och även om landet lyckas hålla ihop ser en del analytiker risker för att Israel kommer att fortsätta utöva påtryckningar och kanske också angripa landet igen för att det inte ska kunna återhämta sig och åter bli en maktfaktor i regionen.
Men det finns också de som ser det här som en möjlighet för Iran att lägga den Islamiska revolutionen bakom sig en gång för alla, och bygga ett nytt samhälle.
Få tror att landet kommer att få till stånd en fullständig demokrati, åtminstone på kortare sikt, men det finns tankar om att de mera pragmatiska krafterna inom det politiska etablissemanget, som exempelvis den sittande presidenten Masoud Pezeshkian, kan ta över.
Det här kunde innebära en mindre aggressiv inställning till väst, och öppna för närmare samarbete med flera av gulfstaterna och Egypten.
Enligt de analytiker som ser den här processen som en möjlighet är processen redan i gång i och med de förhållandevis nya diplomatiska banden mellan Saudiarabien och Iran.