En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Det går hårt för formel 1 just nu. Realityserien Drive to Survive är inne på sin sjunde säsong och filmen F1 utnämndes till en vinnare redan innan den hunnit köra in på banan.
Sedan är det en annan sak att filmen ungefär lika snabbt utpekades som en påkostad reklamfilm för en sportgren vars sponsorer vill maximera sin tittarpotential.
Det här blir uppenbart när man läser att inspelningarna åkt snålskjuts på verkliga Grand Prix-arrangemang och att namn som racerföraren Lewis Hamilton finns med på listan över producenter.
Och det krävs faktiskt inte många minuter filmtid för att inse att F1 är designad för att få formelnoviser som mig att glömma trista rubriker om allt från orimliga klimatavtryck till dubiösa lopp i Abu Dhabi.
Men knappt har jag hunnit drabbas av denna klarsyn förrän jag sveps med av storyn om den avdankade racerföraren Sonny Hayes (Brad Pitt) som får en oväntad andra chans i karriären.
F1 visar sig nämligen vara en sällsynt väloljad actionmaskin.
Startpositionen
När vi möter Sonny Hayes är han mitt uppe i det 24 timmar långa Daytona-loppet. Vädret är uselt och de övriga förutsättningarna ännu sämre, men ungefär lika snabbt som Hayes tar kurvorna inser vi att vi mött en man som är besatt av att tävla.
Besatt av att söka nya utmaningar utan att ändå gå alltför nära orsaken till att han trettio år tidigare blev tvungen att avbryta en lovande karriär som formel 1-förare.
Sextio år gammal bor han ensam i en sunkig husbil, ständigt redo att slänga sig in i nästa lopp.
Men den eviga resan mot nästa startlinje avbryts abrupt när han uppvaktas av sin forna kollega Ruben (Javier Bardem) som är på jakt efter en förare till det stall han sedan länge äger.
Ett stall med racerlöftet Joshua Pierce (Damson Idris) i bakfickan och ett konkurshot hängande över sig.
Nu är frågan om Hayes klarar av att agera mentor för någon annan eller om han är alltför upptagen av att köra sitt eget race?
Med Pitt i förarsätet
Även om F1 är en film tänkt att boosta intresset för formel 1 så är den om möjligt ännu mer effektiv när det gäller att ge Pitts karriär ett skinande vaxjobb.
Det lyckas man med genom att i ett tidigt skede gnugga in visuella referenser till de roller som en gång gjorde honom till sexsymbol.
Tänker på scenen där Sonny sitter i vit t-skjorta och slitna jeans vid torktumlaren på det lokala tvätteriet. Eller när han kommer lojt strosande i boots och nonchalant uppknäppt skjorta.
För att inte tala om scenen där hans bara – synnerligen vältränade – bringa sjunker ner i ett badkar fyllt med isbitar. Sällan har något så kallt blivit så hett.
Hela Sonny Hayes är med andra ord en spegling av den image som föddes på Pitts väg från tv-serien Dallas på 1980-talet, via jobbet som Levi's modell och fram till genombrottet som jeansklädd landsvägscowboy i Thelma & Louise (1991).
En look han fick chansen att värma upp i Tarantinos Once Upon a Time in Hollywood (2019) och vars effekt regissören och manusförfattaren Joseph Kosinski nu skruvar upp till 1000 grader.
Faktum är att det enda som är hetare än Pitt i den här storyn är däcken på en formelbil som kört 30 varv utan byte.
Välkänd bana
När det gäller själva upplägget följer F1 ett mönster som vi känner igen från mängder av sportfilmer.
Det är liksom inte första gången vi ser en ärrad veteran ta sig an en uppkäftig förmåga. Och det är allt annat än revolutionerande att ställa high-tech-gym mot gammal hederlig löpning.
Det är bara att tänka på Rocky och Drago. Eller Rocky och Creed. Eller bara Rocky i största allmänhet.
Men det spelar ingen roll att utgången är hyfsat klar eftersom skådespelarnas karisma funkar bra som bränsle. Därtill visar Kosinski igen att han har en unik fingertoppskänsla för hur länge en actionsekvens håller.
Allt detta gör att jag under 2 timmar och 35 minuter har fullt upp med att fundera på vem som kommer att vinna över vem och hur länge det ska ta innan Sonny lyckas charma omkull teknikchefen Kate (Kerry Condon).
Det är inte förrän när dammet lagt sig som gamla rubriker gör sig påminda i mitt bakhuvud. Något om orimliga klimatavtryck och snuskigt påkostade reklamfilmer.
