Jag trodde att jag skulle gå på en teaterpremiär i lördags, men väl framme i Öjskogsparken i Närpes visade det sig att det inte alls var så som jag trodde.
Det var ingen pjäs jag såg, utan en räcka av föreläsningar som jag var tvungen att lyssna på.
”Pjäsen” som Närpes Teater presenterade heter Maskinisterna och titeln var bra vald eftersom jag lärde mig väldigt mycket om maskiner. Inte vilka maskiner som helst, utan motorer. Och inte vilka motorer som helst, utom så kallade wickströmare.
Tack vare Maskinisterna vet jag hur en dubbelkolvmotor ser ut och fungerar. Jag vet vilka problem som kan uppstå med den här motortypen. Jag vet också hur en fyrtaktare fungerar och varför en sådan motor är bättre än dubbelkolvmotorn.
Dessutom vet jag nu vem bröderna John och Jakob Wickström var. Jag vet vad de gjorde i Chicago fram till år 1906. Jag vet hur familjeföretaget i Vasa kom till och vilka svårigheter det hade i begynnelsen.
Iscensatta föreläsningar
Allt det här och mycket mera fick jag höra om när jag var tillbaka på skolbänken i Närpes i lördags och lektionerna avlöste varandra: ömsom var det historia, ömsom fysik, ömsom elektroteknik och ömsom hushåll och ekonomi.
I pauserna mellan de iscensatta föreläsningarna fanns det ibland lite av den varan som utgör en riktig pjäs, det vill säga drama. Men det var alldeles för lite av den där äkta teatervaran.
Maskinisterna är en pjäs med väldigt lite kött och blod och ganska mycket metall och bensin. Tyvärr.
Ingredienserna till ett äkta drama skulle det ha funnits gott om: knepiga far- och sonrelationer, knepiga relationer syskon emellan, knepiga situationer mellan verkstadsgolvet och ledningen, och knepiga situationer i samhällsutvecklingen.
Men för det här fanns det så pass lite plats mellan räckan av föreläsningarna att allt det där sinade och tynade bort illa kvickt, eftersom det ringde in till nästa lektion.
Show, don’t tell, please!
Maskinisterna är mycket prat och förvånansvärt lite verkstad.
Eftersom ”pjäsen” var vad den var hade skådespelarna väldigt lite att spela på. Det var ett stort problem framför allt för huvudrollsinnehavarna. När de inte föreläste skrek de åt varandra. Men att skrika är inte lika med att skådespela.
Därför hittar man de finaste skådespelarprestationerna i birollsregistret. Till exempel Victor Båsk, stinsen som lyste upp perrongen med sin närvaro på tågstationen. Eller Tilda Eklund, som charmerade som sekreterarflickan som blev John Wickströms andra hustru.
kaote-kaote-tjuff-tjuff
Så här låter en äkta wickströmare!
Också Tomas Toivonen och Magdalena Snickars i sina roller som det äkta paret Anders och Alma Dahlström lyckades att ge lite färg åt den ganska så svart-vita föreställningen. Dessutom kryddade de sina framträdanden med lite humor, en vara som det också fanns alltför lite av.
Även Närpes Teaters ack så viktiga stödtrupper gjorde mycket väl ifrån sig. Scenografin, eller scenografierna som vridläktaren skruvade sig runt, var otroligt fina. Tack Risto Karhula och alla de som byggde upp miljöerna.
Dräkterna som Helena Erikson-Holmberg designade var tidsenliga och välgjorda. Och alla motorer och fordon som behövdes, som den där fantastiska replikan av Caloric. En av världens första bilar som John Wickström konstruerade i Chicago 1898. Och ångloket Kasköbässin, förstås.
Synd bara att allt det där fina arbetet inte fick skina till fullo på grund av Erik Kiviniemis överraskande svaga manus och regi.
Det gäller också för Rickard Eklunds fina, specialkomponerade musik som fyllde spelplatsen mellan vridläktaren varvade på. Övergångarna mellan de olika miljöerna var verkligen fina och på något sätt filmiska.
