Vapenvilan mellan Iran och Israel verkar ännu för skakig för att man slutgiltigt ska kunna förklara kriget mellan Israel och Iran avslutat.
Om det korta kriget nu är över, för den här gången, är det knappast en riktig seger för någon inblandad på sikt.
Däremot kommer alla parter att utropa sig till segrare och ur sitt perspektiv ha rätt.
Ett som är säkert är att en hållbar diplomatisk lösning i praktiken har gjorts omöjlig för en lång tid framöver.
Höken Trump fick både krig och fred
Den uppenbara vinnaren är USA:s president Donald Trump.
Han kan visa upp en mycket begränsad, lyckad operation som har löst frågan om Irans kärnvapen utan amerikanska offer.
Hur mycket skada de iranska kärnanläggningarna verkligen åsamkats är ännu oklart, likaså vad som hänt med det uran Iran redan hade anrikat.
Experter anser också att landets ledare nu snarare har övertygats om att de behöver bygga kärnvapen så fort som möjligt.
Som många har påpekat: kunskapen om hur man bygger kärnvapen går inte att bomba bort.
Hela väljarbasen nöjd
Men Trump kan säga att han genom list, beslutsamhet och mod undvek de ”forever wars”, evighetskrig, han lovade sina väljare att aldrig dra in USA i – samtidigt som han slog ut fiendens främsta vapen.
Han har nu gjort både de väljare som ville se ett angrepp mot Iran och de som inte vill se fler krig i utlandet nöjda, och dessutom lyckats få Israel och Iran att sluta skjuta på varandra.
Det konkreta resultatet av angreppet är då politiskt sett mindre viktigt jämfört med narrativet.
Israels politiska fågel Fenix
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu kan i sin tur utlysa sig till segrare i ett krig där hela staten Israels existens stod på spel.
Han är ledaren som slog ut iranska regimens kärnvapenambitioner och övertygade USA att göra gemensam sak i angreppet.
Innan bombningarna i Iran hotades Netanyahu av usla opinionsmätningar.
Flera i gisslan sitter fortfarande fast i Gaza trots ett allt brutalare krig, och korruptionsåtal hängde över Netanyahu som ett damoklessvärd.
Läget verkar nu ha vänt på grund av kriget med Iran, trots att det har fört med sig robotnedslag i israeliska städer och krävt tiotals israelers liv.
Äntligen ett angrepp
Netanyahu har sedan 1990-talets mitt varnat för att Iran är ett år, eller några månader, några veckor, och sedan ett år igen, från att ha kärnvapen.
Vid varje politisk kris har han påmint om hotet från Iran, både i inrikes- och utrikespolitiska syften.
Inte ens Israels underrättelsetjänst var övertygad om att Iran de facto tänkte bygga några kärnvapen, men i narrativet som skrivs om kriget i Israel just nu är det ovidkommande.
Israel har slagit ut Irans styrkor i grannländerna och dessutom nu slagit ut Irans kärnvapenhot, är budskapet.
Må så vara att Netanyahu själv tvingades medge att Irans kärnenergiprogram högst har skjutits upp med tre år.
Narrativet verkar gå hem hos israelerna och inte ens oppositionen vågar kritisera Netanyahu just nu.
Regimen blir kvar
Irans regim kanske inte ser ut som en segrare för utomstående men skenet kan bedra.
I den historia som skrivs i Teheran just nu kommer kriget att vara ett hjältemodigt motstånd mot överväldigande odds, där regimen till slut fick USA och dess attackhund Israel att backa.
Dödade befälhavare martyr- och hjälteförklaras tillsammans med de civila offren.
Regimen kommer att göra sitt yttersta för att bygga upp en liknande myt kring det korta kriget som kring kriget mot Saddam Husseins Irak. För även om regimen är djupt hatad av en stor majoritet av iranierna är de allra flesta i landet djupt patriotiska.
Ett angrepp utifrån tenderar att förena. Kriget med Irak gjorde det, och kriget verkar ha gjort det också den här gången.
Regimens enda långsiktiga mål är egentligen att överleva. Inför hot om regimskifte och planer på att döda landets högsta ledare har regimen ur det perspektivet sett nått en konkret seger.
Den samlar nu sannolikt sina led, kör igång vapenproduktionen på högvarv, börjar stärka nya aktörer i regionen och försöker få till stånd ett nytt, ännu hemligare kärnenergiprogram.
Diplomatin har dödats
Om några år, kanske tidigare, är vi alltså troligen tillbaka i samma situation igen.
Israel inledde krigets första överraskningsbombningar medan landet förde kärnenergiförhandlingar med USA.
Att USA lät Israel använda sig av amerikansk diplomati som täckmantel för att utföra ett överraskningsangrepp har knappast gått regimen förbi.
Budskapet den har tagit med sig är att det bara är genom att beväpna sig till tänderna som liknande förödmjukelser kan undvikas i framtiden.
Som freds- och utvecklingsforskaren Frida Stranne uttryckte det: En diplomatisk lösning har i praktiken dödats av att Israel under pågående förhandlingar om ett kärnenergiavtal attackerade Iran.
Vapenvilan köper kanske lugn, men sannolikt inte fred.
Skribenten är utrikesproducent på Svenska Yle och har bevakat konflikterna i Mellanöstern sedan 2007.