Det är ett ytterst modigt val av Korsholms teater att sätta upp musikalen Spring Awakening på natursköna Båskasvallen i Veikars. Tematiken är svår och musiken allt annat än lättsjungen.
Spring Awakening uruppfördes 2005 på Off-Broadway i New York och flyttades ett år senare till Broadway där den gjorde succé. Den fick inte mindre än åtta Tony-awards, Broadways motsvarighet till filmens Oscars.
Spring Awakening är en coming of age-historia som baserar sig på en gammal pjäs av den tyska författaren Frank Wedekind: Frühlings Erwachen. Pjäsen skrevs redan 1891, var på sin tid en veritabel skandal som ingen teater ville sätta upp och uruppfördes först 1906 i Berlin.
På svenska heter pjäsen Vårens uppvaknande eller Våren vaknar. Wedekind kallade den för en barntragedi och det beskriver pjäsen mera än väl.
Skolan är den största boven
Under pjäsens gång följer man ett antal ungdomar på sin väg in till vuxenvärlden. För en del går det ganska bra medan andra far illa. Och det är på dem som far illa pjäsen och musikalen koncentrerar sig på.
De som står i fokus heter Wendla Bergman, Melchior Gabor och Moritz Stiefel. Melchior är rebellen som varken tror på gud eller auktoriteter. Wendla förälskar sig i honom, ligger med honom och får ett barn med honom.
Moritz Stiefel är Melchiors bästa vän, en drömmare som har det svårt i skolan och som inte klarar av det avgörande provet. Men det beror inte bara på honom utan också på lärarna, som inte vill flytta upp honom eftersom han svävar i andra sfärer.
Melchior får inte heller fortsätta sin skolgång eftersom han relegeras och hamnar på en uppfostringsanstalt.
Utmanande musik
Musiken (skriven av Duncan Sheik) i Spring Awakening bär tydliga spår av sent 80- och tidigt 90-tal. Den är stundom rivig och stundom lyrisk. I Korsholm spelas den live av ett åttamannaband under ledningen av Richard Mitts.
De flesta av de unga skådespelarna klarar sina solopartier ganska bra medan det kunde skava ganska mycket i stämsången. Det kan bero på premiärnerver, men säkert också på tekniken, som fallerade efter pausen.
Från och till hördes inte sångarna eftersom deras mikrofoner slutade fungera. Men det är säkert en sak som går att fixa för de efterföljande föreställningarna.
Alltid roligt med bruten tyska på en teaterscen
Huvudrollsinnehavarna Petra Rauhala (Wendla), Kalle Halmén (Melchior) och Thomas Lindell (Moritz) var rätt så övertygande som både skådespelare och sångare. Men bäst av alla var Livia Wikström i sin roll som Ilse, som sjöng och spelade med pondus.
En eloge går också till Korsholms teaters styrelseordförande Julle Vestman som visade fina prov på både musik, dans och komik.
Vuxenrollerna spelades av blott tre personer: Ann-Sofi Loo, Thomas Sundell och Therese Braskén. Framför allt de två sistnämnda övertygade i sina olika lärarroller som Herr Sonnenstich, Rektor Knochenbruch, Fräulein Knüppeldick och Fräulein Großbüstenhalter.
Det var roligt att de överdrev det tyska uttalet av de mycket talande namnen som i svensk översättning skulle heta någonting som solsting, benbrott, knölpåk och storbysthållare.
Regissören Isa Lindgren-Backman gjorde ett bra jobb med det unga skådespelargänget som spelade de ofta stora och svåra känslorna på ett ärligt sätt.
Samma sak gäller också för Lina Johansson som instuderade sången med den rätt så brokiga ensemblen med säkert vitt skilda förkunskaper när det gäller röstbehandlingen.
Dora Seitovirtas koreografi var ganska återhållsam, och det var ett gott val eftersom det är allt annat än lätt att dansa synkront på en gräsmatta.
Viktigt publikarbete
Spring Awakening var ett modigt val och en värdig pjäs och musikal för att fira Korsholms teaters 50-årsjubileum.
Nytt för i år är också ett publikarbete som har skapats kring föreställningen och som kan hjälpa publiken att bearbeta både pjäsen och de svåra ämnen som pjäsens karaktärer genomgår. Det här är någonting man inte är vana med på amatörteaterscenerna.
Pjäsen rekommenderas inte för de allra yngsta på grund av musikalens innehåll. Från 13 år uppåt, skriver Korsholms teater. Men den är i allra högsta grad en musikal som föräldrar kan se tillsammans med sina tonårsbarn. Med givna diskussionsämnen efter föreställningen.
