Louise Manning är en före detta kändiskock, som efter en skandal och uppsägning från sitt kockuppdrag i tv levt ett liv utan riktning eller mål, trasad av sveken från dem hon trodde var hennes vänner.
Thomas Lindholm är journalist, med en raketkarriär i ryggen. Efter starten på Hufvudstadsbladet flyttar han till Stockholm och gör sig ett namn som grävande journalist. Men uppdragen börjar ta slut, och till slut skriver Thomas främst advertorials – ett högt fall för en tidigare Topeliusprisvinnare och Guldspadenominerad.
Båda kommer de, med svansen mellan benen, till den lilla ön Halsterö i Stockholms skärgård, för att jobba på pensionatet Villa Hilda och, förhoppningsvis, hitta tillbaka till ett liv, en karriär och en identitet som båda tycks ha tappat bort på vägen.
Snabbt tempo skapar bladvändarsug
Michaela von Kügelgens roman är uppbyggd för att sträckläsas. Trots att berättelsens intrig till syvende och sist är ganska okomplicerad – rentav lite tråkig – så fungerar den, tack vare att berättandet aldrig stampar på stället.
Kapitlen är korta och berättarperspektivet växlar vartannat kapitel mellan Louise och Thomas – den perfekta kombinationen för att skapa en bladvändare. Strukturen suger med sig läsaren, och det är svårt att lägga den ifrån sig, för man kan alltid lita på att följande kapitel driver historien vidare.
Det märks att von Kügelgen parallellt med detta trilogiprojekt också jobbar med en deckarserie, för emellanåt påminner både berättartekniken och en del av persongalleriet om nordic noir.
von Kügelgen bygger skickligt upp en viss mystik i miljön på Halsterö, Villa Hilda och dess ägare, den alltid lika glada och hjärtliga Birgitta – som ibland låter ett visst svårmod slinka genom masken.
Varför vill hon inte tala om Villa Hildas bortgångne ägare? Varför har villan stått tom så länge, trots att det en gång var ögruppens starkast pulserande sociala hjärta?
Särskilt Louise och Thomas har starka drag av en klassisk nordic noir-protagonist: icke-perfekta, ensamförsörjare, trassliga familjeförhållanden, misslyckade karriärer, icke-existerande kärleksliv. Till och med yrkena – författare och journalist – är klassiker i deckarsammanhang. Tillsammans börjar de nysta i mysteriet Birgitta och i villans historia, och trevande söka en form för relationen mellan dem.
Nyfikenheten kring dessa håller, tillsammans med strukturen, läsarens intresse effektivt i sitt grepp.
Vågar inte ta i svåra ämnen
Romanen har både i medier och av förlaget Schildts & Söderströms självt beskrivits som feelgood – och om det någonsin funnits en roman med den etiketten så är det Sommar på Villa Hilda.
Inte bara huvudkaraktärerna, utan mer eller mindre hela persongalleriet består av personer som är kantstötta men som traskar på i livet med ett leende.
Romanen innehåller absolut konflikter, men de är aldrig särskilt stora eller långvariga.
Den skildrar ensamhet och en känsla av övergivenhet, men på ett svepande sätt. Den skildrar dramatiska händelser och sorg, men låter varken karaktärerna själva eller läsaren stanna i det särskilt länge, innan skärgårdsmiljöns sommarvärme och framtidstro igen tar över. Den skildrar de långvariga konsekvenserna av sexuella övergrepp – men även dessa tycks kunna suddas ut efter bara en sommar på en härlig ö.
Hela romanen är som en person som trycker undan sitt trauma och klistrar på ett leende för att inte besvära andra med sina komplicerade och tunga känslor.
I sin strävan efter att verkligen lämna läsaren på gott humör, som von Kügelgen själv uttryckt det, blir hon överförsiktig med att utforska den tyngre tematiken som glimtar fram då och då.
Det drabbar både karaktärsskildringen och utforskningen av relationerna, som förblir ytligare än vad det finns potential till.
Här bidrar också romanens kompakta tempo och korta kapitel: det finns helt enkelt inte plats för att gå djupare.
Hellre mys än mord?
Sommar på Villa Hilda är den första delen i en planerad trilogi, Halsteröserien. Intresset för serien har varit stort redan innan utgivningen: översättningsrättigheterna för hela serien har sålts till åtta länder, och under det kommande året ges den första delen ut på bland annat estniska och danska.
Det stora intresset för en finlandssvensk författare som inte tidigare getts ut i översättning, och dessutom för böcker som vid tiden för köpet inte fanns, är ovanligt.
Kanske är det en effekt av ökande intresse för nordisk litteratur överlag – inte minst tack vare nordic noirs stora framgångar internationellt – och att de utländska förlagen därför vågar satsa på en författare i blindo. När världen känns orolig och dyster tänker man sig kanske också att litteraturkonsumenterna hellre vill ha något lättsmält och mysigt än mord och misär.
Och är man ute efter lättsmält mys utan allt för stora känslomässiga berg-och-dalbanor, som man kan lägga ifrån sig med en bra känsla i magen när man har läst klart, så ger Sommar på Villa Hilda precis det.
Men djupare utforskning av mänskliga relationer och komplexa karaktärer bjuder den inte på.