”Går det bra eller går det som vanligt?” kunde man fråga då Hembygdens väl på Lysterö rf håller sitt årsmöte.
Som vanligt är det bygdens driftiga son Jonas (Joel Häggblom) som håller i mötet och allting annat. Han är föreningens ordförande, ser efter det gamla föreningshuset Mellangården och var den enda som deltog i höstens talkodag – som för övrigt var fjolårets enda verksamhetspunkt.
Föreningen går på sparlåga. Det ordnas varken basarer eller föredrag. Hembygdsföreningens teaterverksamhet lever kvar bara i minnet.
En gles skara bybor är på plats. Systrarna Stickan (Ilmi-Emmi Wentzel) och Vonne (Andreas Kvisgaard), Joels faster Berran (Rebecca Strömsten) som skriver mötesprotokoll medan hennes man Bosse (Salomon Z. Patrick) röker fisk för torgförsäljningen utanför. Lokalhistorikern Jan-Sten (Ivar Bremer) är på plats för att presentera sin lokalhistorik, som vanligt.
Wellnessföretagarna anländer
Men mötet tar en oroande vändning då bygdens driftiga dotter Fredrika (Catarina Korkman), som gjort karriär i rikspolitiken, dyker upp med två peppiga entreprenörer (Maria Skrudland och Daniella Johansson de Laurentiz) i släptåg.
På det sömniga Lysterö vill de nämligen bygga något slags diffust företagshotell-wellnesscenter med orwellska slogans som ”Smile, you’re at work”.
Det finns ett krux. För att deras plan ska bli av måste Mellangården rivas. Det är vad de kommit för att rösta igenom på mötet. För enligt föreningens stadgar kan den upplösas om den inte har någon verksamhet.
I ett desperat sista ryck rusar föreningsmedlemmarna till arkivet och rotar fram en gammal sjuttiotalspjäs om hur hembygdsgården grundades.
I den svulstiga skildringen av hur allmogen stretar på under den elaka storbondens förtryck hittar de föreningsglädjen igen.
Stark igenkänningsfaktor
Det är tacksamt att göra komedi om föreningslivet då det inte sällan gör sig till en parodi på sig självt.
Igenkänningsfaktorn är hög då föreningen mödosamt tar sig igenom punkterna i föredragningslistan, med ständiga utvikningar till tigerkakor och kassan från föreningsbasaren som blandats ihop med Bosses egen torgförsäljning (fastän de båda kakburkarna är ungefär lika tomma).
Även lokalhistoriken med underrubriken ”Från självförsörjning till kommunsammanslagning” sammanfattar med lakonisk humor hundra år av utveckling för otaliga finländska orter.
Uppsättningen känns en smula trevande fram till början av andra akten när ensemblen når skådespelet i skådespelet. Äntligen får de klämma i med lite rejält överspelande.
De spelar med dundrande stämmor och yviga gester. När de når föreställningens stora sångnummer arbetar de upp sig i ett riktigt sjuttiotalistiskt patos, och resten av uppsättningen går som på räls.
Pjäsen blir en fin påminnelse om hur värdefull en gammaldags medborgaranda är i en tid då mer individualistiska dygder tenderar att värderas högre.
Skämten landar och stämningen stiger ända till slutapplåderna när gården är räddad och bygden har hittat sin gemenskap igen.
Hyllning till bygemenskapen
Bättre fäkta än illa fly! växer från föreningskomedi till en skildring av lokalgemenskapens varma hjärta. Pjäsen är framför allt en hyllning till de hembygdsgårdar där Skärgårdsteatern spelar från år till år.
I programbladet påminner regissören Tom Rejström om hur de verkligen byggts med talkokrafter och under sin ofta sekellånga historia tjänat som samlande punkter för en bred folklig gemenskap och organisering, med bröllopsfester och dans, föredrag och möten.
Som Rejström insiktsfullt konstaterar är föreningshusens historia också teaterhistoria. Det är i amatörteateruppsättningar i de här husen som Finlands teatertradition har sina rötter, snarare än i städernas pampiga teaterhus.
Pjäsen är en uppföljare till Skärgårdsteaterns föreställning I Lax och Lust, 2023, men inga förhandskunskaper krävs för att njuta av årets färgstarka och festliga uppsättning.