– Första gången jag sa högt att jag är homosexuell var till polisen i Finland.
Den meningen förklarar mycket av det Abdul berättar om sitt liv då vi träffar honom på prides evenemangsområde i Helsingfors.
Abdul heter egentligen något annat. Han vågar fortfarande inte berätta sin historia öppet, med sitt eget namn.
Abdul växte upp på ön Zanzibar i Tanzania i en stor familj med många syskon. Som de flesta andra jämnåriga tillbringade Abdul dagarna i skolan, och sedan på fotbollsplanen eller på stranden.
Men redan i unga år kände Abdul att han inte riktigt passade in.
Det är svårt att lägga fingret på exakt var början är i Abduls berättelse om hur det är att leva som homosexuell i ett land med en av världens strängaste lagar kring homosexualitet.
I Tanzania kan man dömas till livstids fängelse för samkönat sex som enligt lagen beskrivs som ”köttsligt umgänge mot naturens lagar”. Det finns krafter i Tanzania som vill införa dödsstraff för brottet.
Jag var inte längre en människa i deras ögon
Abdul om hur han behandlades i skolan
Abdul berättar ingående om hur han som tioåring utsattes för sexuella övergrepp av sin fotbollstränare i utbyte mot speltid och träningsutrustning.
Han berättar också om hur han i tidiga tonåren experimenterade sexuellt tillsammans med sina vänner efter skolan. Han berättar hur det enda sättet att hitta killar att ha sex med var att acceptera det som erbjöds när ryktet spreds.
Skolan blev för farlig för Abdul
I takt med att ryktet sprider sig om att Abdul är homosexuell ökar hatet och våldet han utsätts för. Han misshandlas i skolan av sina klasskamrater och i hemmet av sin storebror. En gång slår brodern honom så illa att Abdul bryter armen.
Som femtonåring är situationen i skolan så pass ohållbar att Abdul inte längre går dit.
– Jag var inte längre en människa i deras ögon, säger han.
Varje morgon går han hemifrån och låtsas gå till skolan, men istället tillbringar han sin tid ute på stan.
Då möter han en grupp äldre kvinnor som får en stor betydelse i hans liv. De har hört ryktena om Abdul och tar hand om honom.
Kvinnorna introducerar honom i kretsar där han för första gången känner sig trygg att vara sig själv. De tar honom till hemliga fester för hbtq-personer och Abdul är inte längre ensam.
Abdul träffar sin första pojkvän. Även om hans familj ser det här som en tid av problem ser Abdul det själv som en lycklig tid. Men under de tre åren de är tillsammans blir det svårare för Abdul att gömma den han är för omvärlden.
Abdul grips av polisen några gånger, men lyckas undgå straff med hjälp av mutor och kontakter.
Men så en dag stormar polisen den lägenhet där Abdul och hans pojkvän befinner sig. Polisen har fått tips om att det finns homosexuella i lägenheten och Abdul och hans pojkvän tas till polisstationen.
I fem dagar utsätts Abdul för misshandel och sexuellt våld av poliserna.
När han till slut släpps från polisstationen, i väntan på rättegång, vänder hans familj honom slutligen ryggen. Hans far har precis dött av en hjärtattack och Abdul får skulden.
– Mamma sa att jag har dödat min egen far.
Abdul har lyckats leva med allt hat och alla kommentarer från andra, men när hans mamma säger de orden rasar allt. Han säger att han aldrig känt sig så sviken som då.
Han flyr till fastlandet och huvudstaden Dar es Salaam. Via kontakter får han hjälp och han säljer sin bil för att betala för de mutor som krävs för att få visum och en biljett ut ur landet.
Resan mot Finland börjar.
Abdul vågar säga orden själv
Det är på polisstationen i Finland, där han ska söka asyl, han för första gången i sitt liv säger de ord som i Tanzania kunde ha gett honom livstids fängelse:
”Jag är homosexuell.”
Efter att hela sitt liv försökt dölja vem han är och tvingats leva med rädslan att någon får reda på hans största hemlighet, står han nu i ett främmande land och använder orden han hittills gjort allt för att undvika.
På asylboendet i Helsingfors träffar Abdul den socialarbetare som långsamt får honom att känna sig trygg och hjälper honom att komma i kontakt med medborgarorganisationen Helsinki Pride i Helsingfors.
Det är så han träffar Yasmin Okpara. Hon leder Helsinki Prides arbete med och för flyktingar och asylsökande som hör till sexuella eller könsminoriteter. Årligen hjälper verksamheten Together with Pride närmare 150 personer.
Yasmin Okpara säger att Abduls berättelse är väldigt typisk för en homosexuell person som växt upp i ett land där det är olagligt att vara något annat än heterosexuell.
– Då den egna identiteten leder till våld och förföljelse från både myndigheterna och den egna familjen skapas stora trauman, säger Okpara.
Enligt Okpara är viljan att stanna kvar i det egna landet för det mesta ändå stark och människor försöker gömma sig och leva under radarn.
Det är ofta just en dramatisk händelse, som den Abdul var med om i polishäktet, som till slut förändrar allt och får människor att fly.
Det finns inget ord för sexuell läggning på swahili
Asylprocessen har varit svår för Abdul. Hur förklarar man vem man är på ett språk som inte har orden att beskriva det?
Abdul beskriver den absurda situation som uppstår då tjänstemännen ställer frågor på finska som tolken inte klarar av att översätta eftersom det inte finns ord för sexuell läggning eller sexuell identitet i swahili.
Abdul har ännu svårare att förklara sina känslor och erfarenheter.
– Jag förstod inte alltid vad de ville veta. Och när jag försökte berätta, blev det fel.
I svenskan och engelskan finns neutrala ord och uttryck som beskriver könsidentitet och sexuella preferenser. I swahili finns endast ord som är nedvärderande metaforer eller direkta förolämpningar.
Enligt Yasmin Okpara är det framför allt den egna berättelsen om livet och sexualiteten som migrationsmyndigheten tar hänsyn till när de avgör asylansökan.
Man ska ha en djup, sammanhängande och detaljerad beskrivning av den egna identiteten och man måste öppna upp på ett sätt som är främmande för många.
– Speciellt för personer som kommer från länder där homosexualitet är olagligt, säger Okpara.
Myndigheterna trodde inte på Abdul och han fick ett nekande besked. Men med hjälp av sin advokat och Yasmin Okpara överklagade han beslutet.
Han fick också hjälp att hitta de ord som behövdes för att förklara sin situation så att det blev begripligt för någon som aldrig levt under liknande omständigheter.
Abdul beviljades till slut asyl och får stanna i Finland.
– Jag kan inte beskriva hur glad jag blev, säger han med ett stort leende.
Pride spelar fortfarande en viktig roll
Yasmin Okpara är oroad över att attityderna gentemot homosexuella har blivit hårdare i många delar av världen. I länder som hittills varit rätt liberala hårdnar klimatet och i länder som tidigare sett homosexualitet som straffbart blir det ännu värre, säger Okpara.
Hon påpekar att det därför är viktigt att inte sluta uppmärksamma pride och rättigheterna det arbetet fört med sig.
För Abdul blev stödet från prideorganisationen i Helsingfors och den nya gemenskapen avgörande. Han beskriver hur han nu har fått vänner för livet som firar varandras framgångar och bär varandras sorger.
Nu har Abdul bott i Finland i några år och lärt sig finska. Han pratar fortfarande med en del av dem som hjälpte honom ut ur Tanzania, men sin familj har han ingen kontakt med.
– Jag har min nya familj här.
Helsinki Pride -veckan är ett människorätts- och kulturevenemang som firas 23.6 – 29.6. Prideparaden ordnas på lördag 28.6 med start kl 12. Den påverkar trafiken i Helsingfors centrum.