Nina Katchadourian är en typisk amerikan.
Med det syftar hon på sina rötter: Hennes pappa är armenier, mamma är finlandssvensk och själv är hon född och uppvuxen i den kulturella smältdegeln USA.
– Kanske ingredienserna är ovanliga, men jag känner mig som en typisk amerikan på det sättet, säger hon.
Men för den typiskt amerikanska konstnären känns det just nu svårt att leva i USA på grund av hur samhället har utvecklats på senare år.
Vi ska återkomma till det här.
Varje sommar på Bodö – utom en
Nina Katchadourian har ställt ut på flera museer och gallerier runtom i världen. Hon undervisar vid New York University under höstterminerna och arbetar med sin egen konst i Berlin resten av tiden. Katchadourian skapar foto- och videoverk, ljudkonst och installationer av varierande slag.
– Det som jag aldrig gjort är att måla, det förstår jag mig inte på!
Många idéer till sina verk har hon fått på Bodö i Borgå skärgård, som är en mycket viktig plats för Katchadourian. Här har hon tillbringat varje sommar av sitt liv, utom en då hon var ung vuxen och hellre jobbade på ett kafé hemma i USA.
– Dålig idé, säger hon om det nu.
I fem generationer har familjen tillbringat somrarna här, nära det yttersta havsbandet, först på Hamnholmen, sedan på Pörtö och nu på Bodö. Både släkten och den karga naturen har fått vara med i flera av Katchadourians konstverk.
– Här har jag lärt mig hemskt mycket om hur man kan se på världen och iaktta den, speciellt av mina morföräldrar. För mig är det viktigt att fortsätta på sådant som fanns redan innan jag var här.
Släktklenoden som blev ett konstverk
Några av de nyaste verken finns med på Nina Katchadourians soloutställning, Origin Stories, på The National Nordic Museum i Seattle, USA.
Hur eller när något blir till konst vet hon inte alltid, ofta inleder hon ett projekt för att det är något hon har lust att göra eller vill ge som gåva till någon. Som det projekt Katchadourian inledde sommaren 2024 då hon tillbringade rätt mycket tid med Talla.
Talla är en ko av trä som hennes mamma fick av sin pappa i tioårsåldern.
Katchadourian tänkte att hon skulle göra en bestående version av den kära släktklenoden och lät sedan gjuta den i brons.
– Jag tittade på Talla som säkert är åttio år gammal. Det är otroligt att den här skulpturen av trä ännu finns, gammal och ganska skör, och inte kommer hon att vara här för evigt.
Men till att börja med var tanken med kopian av Talla inte att det skulle bli ett konstverk. Hon ville ge den till sin mamma som skulle kunna ha den hemma i Kalifornien. Men ett konstverk blev det, och nu står brons-Talla intill en bastu utanför National Nordic Museum i Seattle.
Ibland uppenbarar sig konstverkens betydelse först i efterhand.
– Jag tror att jag börjar förstå att Talla har att göra med att respektera och lyfta fram vad det betyder att sköta om någonting, vad det innebär att upprätthålla en tradition.
De som under åren har lekt med Talla har vårdat den gamla träkossan: Tagit ut den på soliga dagar och skyddat den när det regnat.
– För mig är den lika viktig som andra saker man skulle kunna ärva, säger Katchadourian.
”Barndomens lekar är på största allvar”
Ett annat viktigt projekt som finns med på det nordiska museets utställning i Seattle är The Recarcassing Ceremony. I videoverket berättar Katchadourians bror Kai, deras mamma Stina och pappa Herant om hur Kai och Nina som barn lekte en intensiv lek med sina Playmobilfigurer.
De hittade på berättelser om två familjer, Båtsman och Sjöblom, och deras eskapader sträckte sig från klipporna på Bodö till hemmet i Kalifornien.
En gång hade de med sig alla figurer på en strand i norra Kalifornien då två av lekens viktigaste karaktärer, Matti Båtsman och Steve Båtsman, försvann med en flodvåg och drunknade.
Det var en kris.
För att lösa krisen hittade barnen på en ceremoni, ”The Recarcassing Ceremony”, för att återinföra de försvunna figurernas själar i två nya Playmobilkroppar. Mamma Stina spelade in ceremonin på band, och dokumentationen står som grund för videoverket.
– Vi försökte förstå oss på hur vi skulle hantera döden, berättar Nina Katchadourian nu.
Aktiv demonstrant och kritisk till demokraternas politik
Under tiden som hon arbetade fram sin utställning i Seattle gick Nina Katchadourian på en No Kings-demonstration, en av många protestmarscher mot president Donald Trump som ordnades i amerikanska städer den 14 juni.
– Tyvärr känns det som att jag bor mellan två ganska hemska länder, USA och Tyskland, utbrister hon frustrerat.
På sin fritid är Katchadourian engagerad i aktivism kring Palestinafrågan. Hon är kritisk inte bara till Trump, utan också tidigare president Joe Bidens Gaza-politik och demokraterna i stort.
De flesta amerikanska medborgare vågar inte rösta på nya sätt eller för nya idéer, säger Katchadourian. Men en glimt av hopp ser hon och det är demokraternas borgmästarkandidat i Katchadourians hemstad New York, Zohran Mamdani.
– Jag drömde faktiskt om honom igår! Jag tycker att han är ett bra exempel på någon som faktiskt vågar tänka på nya sätt. Han har mycket stöd bakom sig och skulle kunna visa vägen framåt.
Tudelningen förstör hemlandet – uppskattar Finland desto mer
Verkligheten i USA och speciellt i en stad som New York blir allt grymmare: Skillnaden mellan fattiga och rika är verkligen påtaglig.
– En av de värsta sakerna med att bo i New York är att bli van vid att gå förbi människor som lever på gatan och varje dag dör lite framför ens egna ögon, säger Katchadourian.
Det här ser hon som ett tecken på hur det skyddsnät som borde fånga upp människor inte finns kvar. I nästa stund kan man se oerhört rika människor köra förbi i sina dyra bilar. Det här får inte bara Katchadourian att må dåligt, hon tror att hela samhället gör det.
– Riket USA håller på att falla i bitar och kommer inte att finnas kvar som det är länge till. Det kommer att bli ännu fulare innan vi ser en större skiftning. Jag är ganska pessimistisk inför framtiden. De som har pengar kommer att klara sig, men inte andra, säger Katchadourian.
När Nina Katchadourian var barn brukade hon tänka att familjen hade tur som bodde i USA. Nu tycker hon tvärtom: Vilken tur vi i Finland har som får bo i ett land som sätter vikt på utbildning och hälsovård.
– Jag vet att det inte är perfekt här, jag förstår det, men ändå. Man kan vara trygg här på ett sätt som man inte kan vara numera i USA.
