Solen står högt på himlen och fåglarna kvittrar på gården intill Mathildedals bruk. Vid den äldsta byggnaden, Valimo som den kallas, går folk i sällskap in och ut ur den stora öppningen.
Innanför de två trädörrarna finns nämligen en permanent utställning med gamla maskiner som tillverkats i området.
Halva byggnaden kan också hyras ut för bröllopsfester eller liknande.
– Tidigare har man valsat järn här, och nu valsar man i dans, säger Krista Gustafsson som äger Mathildedals bruk tillsammans med sin mamma.
Året var 2003 när Gustafsson och hennes mamma hittade det bortglömda industriområdet i Mathildedal. Efter att ha besökt stället började de genast fundera på vad man skulle kunna göra med det.
– Vi kom hit och så började vi fundera ”det här skulle vara ett jättefint kulturställe eller kulturcentrum”, säger Gustafsson.
Tanken var sedan början att lyfta fram platsens långa historia, samtidigt som man ville ge möjligheter för kreativa personer att uttrycka sig.
– Och min mamma hade en väldigt tydlig idé om hur det skulle se ut, berättar Gustafsson.
På området finns också bland annat ett café, flera restauranger och övernattningsplatser. Viktigt var att produkterna från första början skulle vara handgjorda, lokalproducerade och av bra kvalitet.
– Det var hon som gjorde grunden för hur Mathildedal ser ut i dag efter 20 år, säger Gustafsson.
En ovanlig lastbil gjorde succé i Nederländerna
Inuti den gamla tegelbyggnaden på Mathildedals bruksområde finns alltså en permanent utställning som hade premiär år 2005.
I slutet av 1800-talet fanns det tre järnbruk i området: Mathildedals bruk, Tykö bruk och Kirjakkala bruk. Dessa hade alla samma ägare.
Maskinerna i utställningen är tillverkade vid Tykö bruk och är av både äldre och nyare slag.
Närmast öppningen står en blå lastbil med namnet ”Teijo”, Tykö på svenska, i versaler på bilens motorhuv.
På sidodörren står även ”Meri-Teijo” vilket var namnet på det turistcentrum som fanns här på 80-talet, innan Gustafsson och hennes mamma tog över.
Lastbilen tillverkades på 1970-talet eftersom man behövde en mindre lastbil som skulle fungera bättre på de små vägarna i byn, men någon höjdare till uppfinning blev det inte.
– De som har kört bilen under den tiden sa att den var väldigt svår att köra. Om man inte hade tillräckligt mycket last på flaket så tippade den över längst fram.
Om man trycker på bilplåten böjer plåten sig inåt, lite som på en plåtburk, berättar Gustafsson. Bilen är ändå utrustad med en Volkswagen motor.
Hon minns hur ett par från Nederländerna som samlade på gamla Volkswagen-bilar hade låtit bygga en bastu på en av Teijo-bilarnas flak.
– De älskade bastur så de tillverkade en bastutunna bak på bilen och körde den sedan till Nederländerna. Nu väntar vi på att de kommer hit med den på besök.
Orkar bilen faktiskt bära bastutunnan?
– Tydligen!
Snöskotern Winha håller i ur och skur
En uppfinning som det däremot varit mer framgångsrik är snöskotern Winha. Den tillverkades på 1960- och 70-talet och enligt recensioner fungerade den utmärkt.
Sammanlagt har man tillverkat över tio olika modeller.
Målet med utställningen är bland annat att berätta för folk om platsens historia och visa för yngre generationer hur maskiner såg ut förr.
En del av maskinerna fungerar dessutom fortfarande. Ibland startar man upp dem för att gästerna.
– Det är ganska intressant att se, säger Gustafsson.
Lilla Mathildedal bruk hade en viktig roll i järnindustrin
Precis som många andra bruksorter i Finland har Mathildedals bruk varit väldigt internationellt. Under tiden då byggnaden ännu fungerade som järnbruk agerade bruket mellanhand i järnindustrin.
Malm skickades till Mathildedal för att bli järn, och exporterades sedan vidare ut i Europa. Malmen kom oftast från Sverige.
– Nästan allt gick till export. Järnet var starkare än vid andra bruk, och därför var det väldigt efterfrågat.
Bruket besöktes också av ingenjörer från länder så som Frankrike, Ryssland, Sverige, Tyskland och England.
– I dag är det turismen som på samma sätt gör bruket internationellt.
