Det är anmärkningsvärt att Marian Andersons väg mot att bli världsstjärna har så starka kopplingar till Finland.
Anderson föddes i Philadelphia 1897 och turnerade tidigt runt i USA. Rasism och segregering hindrade henne från att göra den karriär hon hoppades på, och ibland fick hon inte uppträda på vissa platser.
Ibland var hon den enda svarta personen i salen, eftersom endast vita tilläts i publiken.
För att komma undan segregeringen sökte hon sig till Europa. Den erfarna finländska pianisten Kosti Vehanen och Anderson träffades i Berlin och parades ihop för en Nordenturné. Deras samarbete kom att pågå under många år på många håll i världen.
Anderson sjöng allt från barockmusik och Mozart till romantisk musik och Sibelius på svenska, men också spirituals. Hon lyfte gärna fram kvinnliga tonsättare som Amy Beach.
– I en recension lyfts det fram att den som kom till konserten bara för att titta på sångaren, det vill säga det faktum att människan är afroamerikansk, nog blev förvånad över att de fick en väldigt högtstående konsert, säger sångaren och historikern Marika Kivinen som forskar i Marian Anderson.
Hur svarta artister och deras musik togs emot skildras i Kivinens och Maren Jonassons artikel om kringresande svarta sångare i Finland mellan åren 1880–1940. Texten är publicerad i Svenska Litteratursällskapets antologi Genus arbete och landsbygd.
Rasifierade recensioner men också genuint intresse
”Ett betydande sångarbesök”, skrev Helsingin Sanomat om världsartisten Marian Andersons första besök i Finland 1930, och tidningen fortsatte: ”Fröken A är [n-ordet] och hon har en fantastisk, omfångsrik kontra-altröst”.
Hypen kring Andersons första Finlandsbesök var verklig, och tidningarna skrev om det i veckor innan konserten. Under den här tiden var rasbiologi närvarande i kulturen och Hufvudstadsbladet valde att kalla henne ”äkta” och inte ”halvblod”.
Solennitetssalen var slutsåld, och under sina många besök i Finland uppträdde Anderson också i bland annat Vasa, Åbo och Viborg.
Svarthet spelade en stor roll i marknadsföringen inför konserterna, men beskrivningarna väckte främst nyfikenhet, och värjde sig mot känslor av ”avsky eller hot som ofta kopplades till svarthet”.
Generellt kan man säga att mottagandet blev mer kritiskt under åren 1933–34 då hon vunnit anseende i Finland och blivit mer folklig.
Pressen brottades med om Anderson representerade hög- eller lågkultur.
I början av 1930-talet rasade dessutom språkstriden i landet och fascistiska rörelser vann mark.
Svarta personers närvaro i Finland under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, det vill säga under en tid av nationellt uppvaknande, är en blind fläck i finländsk historieuppfattning.
Marian Anderson var inte den enda artist som turnerade under den tid då det moderna Finland började ta form och bli mer internationellt.
1800-talet, artistskap och konserter i slaveriets långa skugga
– Jag ser nästan hur de vandrar från FBKF -huset till sin övernattningsplats i Hotell Fenix som nu är rivet, säger Marika Kivinen drömskt.
Hon beskriver gruppen Fisk Jubilee Singers (FJS) från Tennessee, som besökte Finland 1895 och uppträdde i många städer, bland andra Vasa, Helsingfors och Viborg.
Kivinen bekräftar att en nationalistisk bild av ett kulturellt homogent och slutet Finland inte är riktig.
– Många kollegor har redan i årtionden arbetat med att visa hur mycket större diversitet det fanns under slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet än vad vi ibland tänker oss.
Förutom FJS lyfter artikeln fram den kringresande duon Katie Stewart och Alice Ruffens, som under 1880-talet uppträdde på marknadsplatser och folkliga tillställningar.
Ruffens och Stewart var då tvungna att acceptera att bli exotifierade. De sjöng ”nationalsånger” och dansade ”nationaldanser”.
Folk betalade för att se svarta människor, och ibland visades de upp i samma tält som apor och papegojor.
Recensioner från konserter i Sverige beskrev musiken som ”rop och skrik”, ett tecken på en bristande kunskap om den musik som framfördes.
I reklambladen betonas det att de är slavinnor och Stewart ska i Oslo ha berättat om erfarenheten av att bli piskad. Senare i karriären tog duon makten över sina föreställningar, började ordna sina egna turnéer och uppträdde med sång och dans.
Mötet mellan artister och publik präglades av den förförståelse som den finländska publiken bar med sig: berättelser om slaveriet, reseberättelser och naturhistoriska verk som format bilden av människor som härstammar från den afrikanska kontinenten.
Missionärers berättelser och rasbiologi spelade också in.
Finlandssvensk press mer kritisk än finskspråkig
Fisk Jubilee Singers första konsert gavs i Solennitetssalen i Helsingfors, den viktigaste platsen för klassisk musik. Gruppen sjöng religiösa sånger, och arrangerade spirituals flerstämmigt. Det betraktades av många som lågkultur.
Många recensioner tolkade det de hörde utgående från egna stereotyper, medan andra var mer nyfikna.
Finlandssvensk press var generellt mer kritisk än den finskspråkiga. Exempelvis Nya Pressen såg inget värde överhuvudtaget i gruppens konsert, Hufvudstadsbladet ansåg att genren inte var konsertplatsen värdig.
Marika Kivinen noterar att få av recensenterna bedömde konserten i musikaliska termer, oftast förknippades musiken med berättelser om slaveriet.
– Afroamerikansk musik tolkades inte som musik som sådan utan som folkmusik.
Det betydde ändå inte att mottagandet var obrytt inför slaveriets problematik.
– En recension fäster uppmärksamhet vid att sångerna som framfördes uttrycker sorg över ett hårt öde, samt hopp om en bättre framtid, säger Kivinen.
Inte oproblematiskt när Anderson blev folklig
Marika Kivinen som själv är sångare brukar ha Anderson på sin egen repertoar. Hon tolkar många omdömen av Anderson som ett problematiskt uttryck för de negativa stereotyper som fanns i kulturen på 1930-talet.
– Ett positivt omdöme om Marian Anderson kan vara nedlåtande mot nästan alla andra svarta sångare.
Andersons konserter blev väldigt populära, ofta slutsålda och hon spelades av Rundradion, det vill säga Yle. Kivinen tycker sig ändå märka att inställningen till också Anderson förändras under det tidiga 30-talet, det vill säga under de år som den finländska fascismen växer sig starkare.
Med sina låtval ifrågasatte Anderson vithetsnormen inom den klassiska musiken och till hennes arv hör arbetet mot segregeringen i USA
När den svarta showikonen Josephine Baker, känd för sina dansnummer med banankjol i Berlin, uppträdde i Finland på 1930-talet demonstrerade IKL (Fosterländska folkrörelsen) utanför konsertlokalen på många orter. Hon betraktades också negativt i pressen.
Marian Andersons konserter jämförs i rapporteringen med Baker under den här tiden. Den svarta kvinnlighet som accepterades fick inte vara för sexuell eller aktiv.
Baker slog sig senare ner i Frankrike och blev en belönad motståndskämpe för sitt arbete mot nazism under andra världskriget.
Andersons mjuka antirasistiska aktivism
Marian Anderson kom till slut att bli den första svarta artisten i en huvudroll på Metropolitanoperans scen i New York, trots att hon i regel tackade nej till operaroller.
Hennes utomhuskonsert vid Lincoln Memorial i Washington 1939 sändes i radio och kunde höras av miljoner människor. Den skulle ursprungligen ha ordnats för endast en vit publik, vilket Anderson inte gick med på.
Kosti Vehanen ackompanjerade henne på piano och konserten kom att bli betydelsefull för arbetet mot segregation, något som är en del av Andersons arv som artist.
Enligt Kivinen lyfte Anderson medvetet fram afroamerikansk kultur och musik.
– Jag tänker att det här är en mjuk form av antirasistisk aktivism, hon avslutade sina konserter med spirituals såsom Deep River.
Med sina låtval ifrågasatte Anderson vithetsnormen inom den klassiska musiken och till hennes arv hör arbetet mot segregeringen i USA.
– Hon visade fysiskt att jag är också här, jag står framför den här flygeln. På 1930-talet var hon säkert den enda svarta artisten i Solennitetssalen.
Anderson kom att göra många besök i Finland och blev vän med Jean Sibelius, som ska ha uppskattat Anderson så högt att han lär ha sagt att ”taket på mitt hus är för lågt för dig”.
Marika Kivinen har lagt märke till att såväl recensenter och publik kunde avvika från rådande, avhumaniserande idéer om svarta.
– Det känns viktigt och inspirerande för mig, säger Kivinen, med en klar hänvisning till de fördomar som fortfarande har en stark närvaro i det finländska samhället.