Jag vill gärna börja med att klargöra att det var med öppet sinne och idel kärlek som jag bänkade mig inför Freakier Friday.
Inte för att jag direkt älskade Mark Waters Freaky Friday (2003), men för att jag såg fram emot att återse kombon Jamie Lee Curtis och Lindsay Lohan.
Lite fascinerande är det också att själva storyn har inbitna fans i flera generationer. När Waters gjorde sin film var det redan den tredje filmatiseringen av Mary Rodgers roman från 1972.
Musikalpremiären ägde rum 2016 – och den versionen blev i sin tur film 2018. Så ända sedan Jamie Lee Curtis började tala om en uppföljare har det varit bäddat för förväntningar.
Dessvärre dröjer det inte mer än en halvtimme förrän jag sneglar på klockan och undrar när eländet ska vara över.
Upplägget
I den förra filmen mötte vi femtonåriga Anna (Lindsay Lohan) och hennes karriärmamma Tess (Jamie Lee Curtis) som träffat en ny man (Mark Harmon) efter några år som änka.
Medan Anna ville sörja sin pappa ifred, spela gitarr i sitt band och drömma om motorcykelkillen Jake (Chad Michael Murray) efterlyste Tess bättre vitsord och större entusiasm inför mammas nyvunna kärlekslycka.
Med hjälp av lite magi tvingades mor och dotter byta kroppar med varandra för att kunna se på det egna beteendet med nya ögon.
Slutsatsen var att alla mår bättre av att ta hänsyn till varandra.
Tjugo år efter denna djupa insikt är Anna singelmamma till tonåriga Harper (Julia Butters) och via sin nya pojkvän (Manny Jacinto) har hon dessutom begåvats med en trotsig bonusdotter (Sophia Hammons).
Och när det drar ihop sig till familjekaos har mormor Tess – numera terapeutpoddare – naturligtvis tusen goda råd att komma med.
Så rullar det på tills ett besök hos en excentrisk spådam (Vanessa Bayer) får alla dessa flickor och kvinnor att byta kroppar med varandra.
Problemet är bara att dubbelt så många byten inte betyder att det blir dubbelt så roligt. Snarare tvärtom.
Mer än lovligt rörigt
Det skulle vara intressant att veta hur det är möjligt att Jordan Weiss och Elyse Hollander fått grönt ljus för sitt extremt såsiga manus.
För min del går minst 50 procent av hjärnkapaciteten åt till att försöka hålla koll på vem som ska föreställa vem.
Det är nämligen snudd på omöjligt eftersom regissören Nisha Ganatra gör oväntat lite av möjligheten att spela med uttryck, röster, språklig jargong och annat som skulle ha gjort det lättare att identifiera de olika personligheterna.
Nu satsar hon istället på att dialogen ska klargöra vem som är vem, men när humorn mest bygger på att förfasa sig över åldrande hud och ständig kissnödighet blir det bara segt.
I något skede kommer jag på mig själv med att längta efter de kroppsbyten som förekom i de två senaste Jumanji-filmerna.
Och då är det ganska illa ställt.
Jamie Lee och Lindsay
Det enda som gör Freakier Friday uthärdlig är duon Curtis & Lohan.
Sedan 2003 har Curtis hunnit bli både Oscarsnominerad och en röst att räkna med i olika politiska protestsammanhang.
För Lohans del har det varit betydligt mera kämpigt och just därför gläds man åt hennes comeback. Synd bara att manuset inte tar ut svängarna mer när det gäller samspelet mellan henne och Curtis.
Istället späder man ut dynamiken med slätstrukna biroller och underanvända inhopp av stjärnor från den förra filmen.
Vad vill man säga?
Under själva inledningen finns det ögonblick då jag ännu hoppas på en fräsch uppdatering av bilden av kvinnor i olika åldrar.
Men det hoppet dör snabbt när vi matas med en Disneyanpassad präktighet som bankar in budskapet om att mammor också kan behöva lite lycka på ålderns höst (Anna är 36) och att mormödrar inte bara är boomers – de är faktiskt människor också.
Så efter att ha bränt 50 procent av min kapacitet på att reda ut vem som är vem satsar jag resten av energin på att försöka hålla mig vaken.
För i längden förvandlas Freakier Friday till ett sömnpiller åtminstone för den som inte tycker att ”tårta i ansiktet” och inkontinens är det roligaste som finns.
