Jag har valt sida. Det finns nu två stora metalfestivaler i Helsingfors och då valet går mellan Tuska och Hellsinki Metal Festival (HMF för enkelhetens skull) väljer jag den senare.
För många av oss med läderväst och patronbälte (ta det bildligt eller konkret) betyder HMF att man slipper pärkla över att Tuska, igen, har en massa ”dåliga” band.
Själv grät jag en skvätt när jag såg namn som Tarja, Mokoma, Electric Callboy och In Flames på Tuskas lista. Och dessutom hade de bokat Putin-älskande ryska bandet Slaughter To Prevail. Nej tack. Jag skippade Tuska.
De senaste två gångerna jag var på Tuska stötte jag nästan inte på en enda kompis eller bekant och de flesta banden var ointressanta för mig.
På fjolårets och årets HMF har det varit nästan tvärtom. Och många av dem jag snackar med konstaterar att Tuska inte längre känns som deras festival.
I vimlet hör jag flera gånger att HMF nu är sådan som Tuska brukade vara förut. Men ekonomiskt gör ju Tuska allt rätt: de blir bara större, säljer slut och lockar en massa ung publik.
Tuska har sedan 1998 varit den svartast skinande juvelen i kronan när det gäller inhemska hårdrocksfestivaler. Övriga festivaler för metallfolket har varit avsevärt mindre, som Steelfest i Hyvinge eller Jalometalli (2002–2010) i Uleåborg.
I år drog Tuska 60 000 besökare, cirka 20 000 per dag på tre dagar i juni.
HMF drog i år cirka 16 000 besökare på två dagar.
Stora festivaler som Rockfest i Åbo är som man kan gissa av namnet mer en blandning av rock och hårdrock.
Nu i augusti fylldes Helsingfors gamla ishall på Nordenskiöldsgatan för tredje året i rad till brädden av metalheads som diggade hårdare toner på parkeringsplatsens utescener och inne i hallens svalkande mörker.
Hellsinki Metal Festivals musik är äldre och tyngre
Jag ska inte gå in på detaljerna för det här är inte en recensionstext, men jag vill lyfta upp det bästa för mig på årets HMF.
För de bästa spelningarna stod cybermetal-bandet Fear Factory, old school black-metallens skitigaste och elakaste förgrundsgestalter Venom samt legenden King Diamond för.
Fear Factory har en ny lineup och ny sångare och de spelade igenom hela sitt klassikeralbum Demanufacture från 1995.
Festivalens mest sympatiska band var det japanska extrem-metallbandet Sigh. På scen stod en massa kvinnliga musiker plus en gubbe som sjöng. Och så hade de två småbarn med sig på scen.
Den yngre flickan var kanske fem-sex år gammal. Hon hade hörselskydd och hennes uppgift var att trumma på en liten trumma och göra horntecknet för publiken. Den äldre såg ut att vara tio-elva och sjöng körsång. Och vi talar om ganska hård avant-garde black metal.
Årets roligaste show var tyska Kanonenfieber med sin teatraliska första världskriget-schtick.
Band som Sigh, Napalm Death, Dismember eller Candlemass är ganska betecknande för HMF:s linje.
Så vad handlar allt det här pratet om en generationsväxling om? Allt är ju ändå bara ”örinä” och skrik på metalfestivalerna, så vad är problemet?
Egentligen finns det inget problem, för vi kan skatta oss lyckliga att det nu finns två festivaler med litet olika utbud.
HMF:s arrangör Toni Törrönen säger också att de har en nisch. Och den verkar fungera, för han avslöjar att de kommer att ha exakt samma koncept för de kommande åren, med handplockade artister och väldigt exklusiva men inte bara tunga namn. Han nämner t.ex. synthwave-bandet Gost som spelade inne i hallen i år.
Törrönen säger att han inte går med på ”paketlösningar” utan banden som bokas är helt handplockade utifrån vad han själv gillar samt vad kompisarna och deras kompisar rekommenderar. Hoppas det hålls så.
Samma sak händer i Sverige
I början av juni besökte jag den enorma Sweden Rock-festivalen utanför Sölvesborg i södra Sverige. Deras nisch har alltid varit att boka de creddigaste klassiska banden från sjuttio- och åttiotalet.
De har haft alla de största banden vi minns från MTV:s Headbangers Ball på huvudscenen, från Kiss och Guns n’ Roses till Twisted Sister och Iron Maiden.
Och förutom dem har de haft de där mindre kända banden som på sin tid var enorma men i dag kanske mest intresserar konnässörerna.
I år fyllde band som tyska Running Wild, danska Pretty Maids och brittiska Wishbone Ash den kvoten. Det kristliga glamrockbandet Stryper inhiberade tyvärr sin spelning, men de skulle ha varit ett klockrent exempel på Sweden Rocks stil.
Men medelåldern stiger på alla musiker och även Sweden Rock står nu inför stunden då de måste ändra litet på konceptet för att inte bli en museifestival, ett slags hembygdsmuseum för övervintrande 80-åriga heavymetalister på scen.
Därför hade Sweden Rock i år bara en head liner av den gamla skolan: Scorpions som firar hela 60 år som band. Men de övriga tre huvudakterna var Slipknot, Korn och svenska Sabaton. Det vill säga extrem modern metal, Nu metal och andra världskriget-power metal.
Nittiotalet är orsaken till förvirringen
Det stora kruxet som gör att det här skiftet är smått smärtsamt för äldre metalheads stavas ”nittiotalet”.
På nittiotalet mådde den klassiska hårdrocken dåligt. Då var grunge och alternative och skatepunk den stora grejen som syntes på tv, hördes i radion och sålde slut festivaler.
Det var först en bit in på 2000-talet som heavyn började göra comeback på de stora scenerna. Delvis samma band som kördes över av Pearl Jam & co., men också helt nya storheter som svenska Ghost, ukrainska Jinjer eller nu senast brittiska Sleep Token.
Men det blev ett visst generationsglapp mellan band som Whitesnake och Poison och den nya erans metalband. Självaste Metallica körde musikaliskt i diket trots att de sålde bra, men Load, Reload och St. Anger var litet vilsna försök att hänga med i svängarna.
För hårdrocken gick skiftet från sjuttiotalet till åttiotalet mer smärtfritt än skiftet från åttiotalet till nittiotalet. Efter det blev det spretigt, på gott och ont men mest på gott.
Iron Maiden, Slayer, Dio, Rainbow, Judas Priest och Black Sabbath spelade alla på små ställen som Kulturhuset och Tavastia på nittiotalet. På 2000-talet gjorde veteranerna comeback till arenorna igen. I juni sålde Iron Maiden slut Olympiastadion i Helsingfors.
Den nya hårdrocken som kom på nittiotalet var antingen väldigt annorlunda eller elektronisk i jämförelse med det klassiska stuket med bara elgitarr och kanske Hammond-orgel.
Jag tänker på Nine Inch Nails, Marilyn Manson, Ministry med fler. Och band som till exempel svenska Hammerfall gick mot strömmen och utvecklade Manowars koncept till power metal för en ny generation.
Den nya vinden som drog över allt och alla på nittiotalet var så pass extrem att förändringen nu kan smaka beskt för vänner av mer klassisk heavy metal. Det sitter liksom inte så bra med att boka The Smashing Pumpkins till en metalfestival. De passar illa in efter Marduk i programmet.
Och i förlängningen av alternative-banden föddes genren metal core på 2000-talet, en jättesnabb musikstil som blandar skrik med ren sång.
De här banden ser ofta inte ens ut som hårdrockare brukar se ut och har galna frisyrer och en massa tatueringar i ansiktet. Och så har de obegripliga bandnamn som låter som en hel mening. Som Bring me the Horizon eller Motionless in White.
Tacka vet jag namn som Mötley Crüe eller Megadeth som man fattar. Eller Lynyrd Skynyrd. Nu var jag litet ironisk.
En billig liknelse mellan Tuska och Hellsinki Metal Festival
Om du ännu inte heller riktigt har förstått skillnaden mellan Tuska och Hellsinki Metal Festival kan jag göra en liknelse med klädbutiker: Tuska är som att handla kläder på H&M medan HMF är som att handla på Dressmann.
Som tur är kan man, om man har fet plånbok och någotsånär liberal musiksmak, köpa kläder i vardera affären och gå på både Tuska och HMF. Kanske nästa år?
Lasse Grönroos är musikjournalist som besökt hårdrocksspelningar och festivaler i ishallen sedan 1988.