Plötsligt blev politiska ställningstaganden en omtalad del av en musikfestival, som en reaktion på att landets regering inte kommit med ett enda betydelsefullt konkret ställningstagande i frågan om Israels pågående invasion av Gaza.
Samtidigt blev den kontroversiella irländska raptrion Kneecap en av Flows mest väntade gäster, trots att man bara uppträdde på festivalens tredje största scen. Men det var där arrangörerna behövde portvakter för att hålla koll på publikflödet, och hundratals intresserade fick följa den heta agiterande stämningen utanför det svarta tältet.
Intressant nog valde arrangörerna i sitt sammanfattande pressmeddelande efter lördagen att inte alls nämna Kneecap bland de tiotal artister som lyftes fram som dagens stora upplevelser.
Kneecap fick publiken att skråla kontroversiella budskap
Det måste ha varit lite ömtåligt, att irländarna fick publiken att vilt ropa ”Fuck KKR” (det amerikanska kapitalbolag som äger firman som äger Flow).
Mera om det senare.
Flow kan bli landets största musikfestival
Årets musikfestivaler har haft problem med att nå upp till tidigare publiksiffror, inte ens landets jätte Ruisrock kunde för ovanlighetens skull bokföra slutsålda siffror.
Helsingforsfestivalen Flow har ändå lyckats bra och verkar med sina drygt 90 000 sålda biljetter kunna köra förbi Ruisrock. Det var bara fredagen som inte såldes slut, men med 28 000 på plats kändes området just därför hyfsat behagligt.
I nattbussen från festivalområdet efter lördagen hörde jag någon konstatera att ”det kändes som om det var dubbelt många fler där i dag”, och just så var det. Lördagens slutsålda festival (32 000 besökare) fick det att kännas trångt överallt, inte minst kring toaletterna.
Att området är litet för den publikmängden (Ruisrock-området känns dubbelt så stort trots ungefär samma antal gäster) hör till mina standardklagomål. I år har jag tillsvidare också saknat de riktigt extraordinära musikaliska upplevelserna.
Flow 2025 är en sympatisk festival, med många sevärda artister som levererar det man förväntar sig. Varken mer eller mindre, på gott och ont.
Så där som rytm- och partysektionen.
FKA twigs bjöd på internationell showglans
Lördagens Burna Boy serverade en redan bekant skön utåtriktad medryckande rytmfest, liksom inhemska storascen-namnen Turisti och Ege Zulu. Little Simz var proffsigt närvarande hiphop, och fredagens huvudartist FKA twigs bjöd på en show av hög internationell klass.
Timmen med FKA twigs var som ett dynamiskt dansstycke, elegant och energiskt och erotiskt laddat med en scenografi i två våningar som tillät variation och spektakulära koreografier. Men nästan all musik var förinspelad, till och med Tahliah Debrett Barnetts starka sång var till stora delar sällan live.
Flera inhemska namn cirklar runt på många festivaler i landet, men urvalet på Flow fungerade bra och drog genomgående fulla hus. Finländsk musik har varit stor och älskad här hemma sedan millennieskiftet, och är det fortfarande.
Pehmoaino var omtalad inför festivalen, eftersom Aino Morko konstaterat att hon gärna hade bojkottat festivalen för KKRs ekonomiska kontakter till Israel.
Under spelningen nöjde hon sig med att låta en QR-kod projiceras mot scenfonden, via den kunde man göra inbetalningar till organisationer som finansierar mathjälp till palestinier i Gaza.
Litku Klemetti och Ruusut höll tal om situationen i Gaza
Flera finländska artister lyfte fram samma kod, Litku Klemetti höll i samband med sin spelning också ett kort tal som hon avslutade med att konstatera att bandets gage doneras till samma organisation, också under Ruusuts spelning hölls tal som kommenterade situationen i Gaza.
Ändå var det först under Kneecaps spelning som den protesten var starkast och ljudligast.
Tre spelningar värda att minnas
Själv flanerade jag runt den trånga festivalplatsen utan jättelika förväntningar.
För mig är Flow ändå den festival som hämtar landets mest mångsidiga program till landet. Här har man snyggt förvaltat det dominerande 90-talskonceptet smörgåsbord, en mångfald av genrer och ett par nischade scener.
Vid sidan av de stora scenerna finns Ballongscenen, som ett par stenkast från festivalcentret fortfarande erbjuder en behärskat hjärtlig stämning.
Eller The Other Sound-huset, som fungerar som en helt egen värld där man kan fly från festivalstöket utanför.
The Other Sound-scenen bjöd på en plats där man kunde fly festivalstöket
Där serverades jag under fredagen både klassisk pianomusik med Helsingforsbaserade Keval Shah, också känd för sina operasamarbeten. Eller amerikanska Ganavya som utnyttjade sina indiska rötter till en underbar sångstund kompad av harpa och ståbas.
Det var lite magiskt att mitt i en jättelik festivalmiljö kunna försvinna i musikaliska världar som man annars så sällan får möta.
Att festivalflanera utan förväntningar hör till mina favoriter. Så stöter jag på Vilma Jää på ballongscenen, en spännande röst som blandar elektrosound med karelska traditioner, eller amerikanska rhythm & blues-artisten Montell Fish i Silvertältet, en multiinstrumentalist som med stark närvaro snyggt växlade stämningar, från det sköraste sköra till svängig R & B.
Men de tre spelningar jag bär med mig kom på lördagen.
Veronica Maggio, Flows allsångdrottning
Veronica Maggio, förstås.
Redan 2014 på Ruisrock överraskade hon med att få ett fullproppat Ruisrock-tält att sjunga med i alla sånger. Men på Flow fick hon en jättepublik framför stora scenen att göra detsamma, allt från inledande Vi kommer alltid ha Paris till avslutande Sergels torg. Och förstås i extranumret Jag kommer och det absolut sista numret I min bil.
Maggio själv var bekant energisk och medryckande, trots en ständigt bekymrad min som bara ibland förbyttes i stora leenden. Som när hon efter tredje låten frågade ”or do you want me to speak swedish” och fick ett massivt JAAA som svar.
Do you want me to speak Swedish?
Veronica Maggio efter tredje låten.
Det var som om publiken bestämt sig för att ... det här ska bli bra. Och det blev ju … bra. Sounden var perfekta (så brukar det intressant nog ofta vara med svenska band), och Maggio själv rörde sig ofta på scenbygget långt ut i publiken för att jaga fram ännu mer engagemang och närhet.
Omedelbart efter Maggio steg före detta Portishead-vokalisten Beth Gibbons upp på Silvertältscenen, som festivalens enda riktigt intressanta indierockartist.
Den som känner Portisheads magiska triphopsound med den långsamma hypnotiska rytmen, kunde också känna igen sig i Gibbons spelning. Men musikaliskt har hon dragit sig litet mot en samtida P J Harvey, ett brittiskt artrocksound med två violiner, obskyra blåsinstrument, slagverk, allt kryddat med Gibbons plågade och känsloladdade och fortfarande hypnotiska röst. Och så fick vi också en gammal Portisheadfavorit, Glory Box, i en fantastiskt laddad version.
Tältet var bara halvfullt, men publiken entusiastisk på ett sätt som verkade göra Gibbons själv riktigt berörd när hon efter spelningen storlog generat och upprepade ”Kiitos paljon” flera gånger.
Kiitos paljon!
Beth Gibbons, uppenbart berörd av publikmottagandet.
Och så var det Kneecap.
Deras attackrap är inget jag fastnat för, men den agiterande stämning trion byggde upp var genuin och stark och engagerande. Det var som om stora delar av publiken verkligen saknade en energisk vrede, att dagens oförklarliga våldsamma världshändelser behövde något mer än artister som förmedlade fest och rytm och värme och vemod.
Spelningen inleddes med text om Israels krigsbrott i Gaza, projicerade mot fonden. Medan publiken viftade fram ett litet hav av små palestinska, och någon irländsk, flagga, kom frontduon också med flera statements, om hur det ”inte är speciellt kul att behöva lyfta fram våldsamheter runtom oss men att man med en scen att stå på inte kan låta bli”. Och så fick man publiken att upprepade gånger skråla ”Free free Palestine” och ”Fuck KKR”, finansimperiet ”som inte borde få ha något med musikindustrin att göra”.
Inte undra på att arrangörerna valde att inte ens nämna Kneecap i sina egna pressmeddelanden.
Arrangörerna valde att inte lyfta upp Kneecaps spelning i sitt pressmeddelande
I dag fortsätter festivalen med Charli XCX som avslutande huvudartist.
Dagens Nyheter kommenterade hennes färska spelning i Göteborg med att ”det är proffsigt, producerat och ofta opersonligt – men också en konsert som bjuder på ögonblick av intim närvaro.”
Det låter som något som passar precis in bland årets dragplåster på Flow.