Lilla My gjorde sitt första framträdande i Tove Janssons bok Muminpappans bravader år 1950, då som en ganska marginell sidokaraktär. Det nämns endast att hon föds, att hon är väldigt liten och att hon får sitt namn.
Det ska dröja fram till boken Farlig midsommar (1954) innan hon får en mer aktiv roll och en tydligare personlighet som argsint, ettrig men i grund och botten en empatisk och godhjärtad liten varelse.
Sedan dess har Lilla Mys segertåg fortsatt och i dag är hon väl en av Mumindalens mest älskade karaktärer, till den grad att också en massa finländska flickebarn döpts efter henne.
My name is My
Namnet speglar alltså sin samtid, men ett namnval avspeglar också vilka värderingar föräldrarna har: om man vill välja ett tryggt och pålitligt namn som redan finns i kalendern eller om man med barnets namn vill signalera något individualistiskt och från mängden avvikande.
När läromedelsredaktören My Hermanson kom till världen i början av 70-talet ville hennes föräldrar ge henne ett annorlunda namn.
– Mina föräldrar studerade reklam och design i Stockholm på slutet av 60-talet. Mumin var jättepop i de kretsarna och mina föräldrar hörde om att någon hade gett namnet My till sitt barn.
År 1972 blir My Hermanson döpt och trots att förnamnet på den tiden är ovanligt har prästen inga som helst problem med namnvalet. Enligt legenden tyckte prästen att alla namn går bra, så länge föräldrarna inte insisterar på att dottern ska döpas till Kaljapullonkorkki.
– Det var nog lite tänkt som en hyllning till Lilla My och muminberättelserna av Tove Jansson. Mina föräldrar var och är fortfarande väldigt intresserade av konst och litteratur, så det var nog därifrån det kom. De ville ha ett lite annorlunda och ovanligt namn.
Det som är mest utmärkande för Lilla My är väl att hon är så arg
Tove Jansson
En positiv förebild
Trots sitt rykte har Lilla My också många goda sidor som ibland hamnar i skuggan av hennes busiga och till och med elaka sida. Lilla My är för det mesta en god och lite anarkistisk förebild, men också en figur som skänker extra mod att som kvinna ta för sig, säger litteraturforskaren Miranda Geust på Åbo Akademi.
– För flickor och kvinnor som ofta förväntas vara snälla och tillbakadragna, är det bra att det finns en positiv och allmänt omtyckt karaktär att jämföra sig med. Jag tycker att det är väldigt viktigt att Lilla My också är glad, att det finns väldigt mycket glädje i hennes ilska.
Äldre barnlitteratur är full av fogliga flickor med svåruppnåeliga ideal, påpekar Miranda Geust. Därför är det så välkommet att Lilla My i likhet med Pippi Långstrump kan erbjuda en annan identifikationsmodell.
– Fast hon ställer till med hyss och är arg ibland, så får hon vara en del av familjen. Hon får ha vänner och hon är en värdefull del av sin omgivning.
Också My Hermanson identifierar sig med Lilla Mys goda och mindre smickrande sidor och utnyttjar ibland också Lilla Mys egenskaper för egen del.
– Eftersom vi har samma namn så tänker jag att det är lite mera tillåtet att vara besvärlig. Vi är båda envisa, beslutsamma, nyfikna och väldigt raka på sak, men jag bits inte som hon. Men på samma gång är vi ganska snälla och hjälpsamma.
Lilla My är lite som ett skyddshelgon eller en hemlig vän som man kan anförtro sig åt. Hon är definitivt ett slags rollmodell och hjälte som man kan lita på eller se upp till, säger My Sjöholm som är 14 år och bor i Vasa.
– Jag är inte så modig. Jag tycker inte alls om att gå ensam i mörker, men så tänker jag att om jag är modig som Lilla My så kommer allting att bli okej.
En bättre förebild kan man knappast hitta.
Lyssna även på dokumentären Mitt namn är My:
Vem eller vad har du fått ditt namn efter och varför? Berätta gärna historien bakom ditt namn i kommentarsfältet!