I år har det gått 100 år sedan författaren Runar Schildt dog för egen hand, endast 36 år gammal.
Förutom att Runar Schildt var en hyllad novellist och dramatiker var han också förläggare och kritiker.
I höst utkommer ett urval på tio noveller av Schildt som författaren Kjell Westö valt ut tillsammans med förläggaren Martin Welander.
De utvalda novellerna utspelar sig framför allt under Schildts egen samtid på 1910-talet i Helsingfors.
I förordet konstaterar Kjell Westö att han genast kände sig befryndad med gestalterna i Schildts noveller när han mötte dem för första gången som ung gymnasieelev vintern 1978-79.
– Jag var 17 år och i min hand fick jag en oansenlig pocketutgåva som var döpt efter en novell som heter ”Raketen”. I samlingen ingick ett antal av de så kallade tidiga jeunesse dorée-historierna, de gyllene ungdomshistorierna, som utspelar sig bland unga finlandssvenskar i Helsingfors.
Westö gick i Gymnasiet Lärkan i Helsingfors och hade en rätt så blandad vänkrets.
– Jag umgicks med såväl materiellt rikt som materiellt fattigt folk. Och det fanns jättemycket jag kände igen i Schildts noveller, även om de var skrivna för sextio-sextiofem år sedan. Hur finlandssvenska borgarungar festar och beter sig mot varandra – på gott och ont.
Kjell Westö vill framför allt lyfta fram Runar Schildts förmåga att skildra relationer mellan människor från olika samhällsklasser.
Den sociala skiktningen som finns i det finlandssvenska urbana borgerskapet är väldigt speciell
Kjell Westö
Det var inte enbart Runar Schildts fiktiva gestalter som väckte genklang hos Kjell Westö. När han läste på om Schildts bakgrund kunde han se andra samband.
Schildts pappa kom från den lågadliga släkten Schildt, en borgarsläkt och akademiskt bildad släkt från Helsingfors, medan hans morfar var byskräddare från Antby utanför Lovisa.
– Själv har jag ingen adlig bakgrund – min mormors pappa tog steget in i borgerskapet i Tammerfors på 1920-talet efter inbördeskriget. Min pappas släkt var fattig tills min pappa gjorde sin klassresa medan min bror och jag växte upp. Runar Schildt och jag delade den där dubbelheten, även om den kanske inte var lika markerad hos Schildt.
När Runar Schildt skildrar det starkt segregerade sociala livet i Helsingfors tycker sig Kjell Westö se en vilja hos Schildt att leva på den helsingforsiska överklassens villkor.
– Mina båda föräldrar hade vuxit upp i Jakobstad och flyttat till Helsingfors. Vi var uppkomlingar, och det kände man av när man gick i Munksnäs svenska samskola och i Gymnasiet Lärkan. Den sociala skiktningen som finns i det finlandssvenska urbana borgerskapet är väldigt speciell.
– Jag är 64 år gammal i dag och det ser fortfarande likadant ut, det finns antagligen ingenting att göra åt det.
Lyssna på hela intervjun med Kjell Westö om Runar Schildt:
”Jag ville göra det Runar Schildt inte förmådde”
Att utforska sociala hierarkier och cementerade samhällsskikt är något som också Kjell Westö ägnat sig åt under sin knappt 40 år långa författarkarriär.
Man kan ju fråga sig om Runar Schildt eventuellt sådde ett frö när den tonåriga gymnasieynglingen läste novellerna i samlingen ”Raketen” i slutet av 1970-talet?
Novellen är en otroligt fin genre, och man kan ju fråga sig varför man alltid förväntar sig just en roman
Kjell Westö
– Som ung läste jag inte särdeles mycket. Men visst kan man kanske säga att Runar Schildt tände en gnista. Så småningom fick jag också andra litterära förebilder, som Göran Tunström, Milan Kundera och Per Anders Fogelström. Anja Kauranen och hennes roman Sonja O kävi täällä inte att förglömma. Men Runar Schildt var nog en tidig inspiratör, säger Kjell Westö.
Under många år verkade Westö som journalist, och år 1986 debuterade han som lyriker med diktsamlingen Tango Orange innan han gav sig i kast med att skriva noveller.
– Han fanns nog där som en förebild när jag skrev min första novellsamling. I den samlingen finns också en novell med titeln ”Triangel”. I den finns en direkt hänvisning till Runar Schildt när den ena killen pratar om att han känner sig som den lite försagda Erik Lindberg i novellen ”En sparv i tranedans”.
Runar Schildt var en uppskattad dramatiker och han betecknades som en lysande novellist.
Men efter ett antal novellsamlingar höjdes kritiska röster som efterlyste Den Stora Romanen.
– Man kan ju fråga sig varför man alltid förväntar sig just en roman. Mycket pekar på att dessa förväntningar bidrog till att knäcka honom.
När Kjell Westö själv på 1990-talet bestämde sig för att börja skriva romaner beslutade han sig för att staden Helsingfors inte skulle få knäcka honom som den knäckte Runar Schildt.
– Jag ville skildra Helsingfors och stadens sociala liv, och så föddes min första roman Drakarna över Helsingfors. Att skildra Helsingfors och människorna i staden i romanform, det kom nog delvis från att jag ville göra det som Runar Schildt ville men inte förmådde.
Var noga med språket!
Flera noveller i den aktuella samlingen Ett nytt liv utspelar sig under inbördeskrigets dagar och skildrar bland annat skumraskaffärer i den röda huvudstaden:
– Runar Schildt var tidigt ute med att skildra inbördeskriget, och även om han själv var borgare och vit hade han en förståelse för människor på båda sidor.
Under sin livstid skrev Runar Schildt drygt trettio noveller och av dem har Kjell Westö och förlagsredaktören Martin Welander nu vaskat fram tio stycken som ingår i volymen Ett nytt liv.
Texterna är i huvudsak skrivna på 1910-talet, och frågan är om de åldrats väl?
– Både texterna som skildrar de gyllene ungdomsåren och de sena Helsingforsberättelserna som handlar om mogna människor märkta av livet tycker jag håller jättebra.
Runar Schildt skrev också ett antal historiska noveller som utspelar sig i Räfsbacka utanför Lovisa på 1800-talet.
Westö konstaterar att språket i dessa noveller var ålderdomligt redan på 1910-talet, och att den språkliga patinan bara har förstärkts under årens lopp.
– Om du börjar syssla med putslustiga och generiska uttryck löper du risk att tappa just i djup. I vissa noveller hemfaller Schildt åt putslustigheter, och det håller inte.
Vad beträffar Runar Schildts kvinnoporträtt konstaterar Kjell Westö att han ägnar sig åt det som Goethe kallade för das Ewig-Weibliche, det evigt kvinnliga.
– Runar Schildt opererade gärna med vissa givna kvinnotyper: vi har olika varianter som den hänsynslösa guldgrävaren, den godhjärtade kvinnan av folket, och den allt förlåtande modern. Samtidigt ska man komma ihåg att Schildt var född år 1887 och att novellerna mestadels är skrivna på 1910-talet.
Vad är det viktigaste som du har lärt dig av Runar Schildt – som författare?
– Två saker. Ett: var noga med språket och slarva inte. Två: när du fäster blicken på en människa som du skildrar ska du våga hålla kvar blicken och inte springa iväg till nästa scen. Titta ordentligt på människor och försök förstå vad som rör sig inne i dem.