– När jag väl träffade min pappa så hade jag tröttnat på konceptet pappor av olika skäl. Jag hade ju sju på sju år, säger Andrev Walden.
Det finns ett erkännande redan i början av boken Jävla Karlar: mötet sker för sent.
När Walden är fjorton år träffar han sin riktiga pappa i verkligheten för första gången. Och fjorton är en ålder då barndomen redan är stängd för nya huvudpersoner.
– Det är svårt att odla en kärlek till en förälder om den inte fanns där från början, säger han.
Den slutsatsen är sorglig men också ärlig. Samtidigt vill han kalla boken en komedi.
Livet, med alla sina sprickor, blir lättare att hantera om man skriver det som en rolig berättelse.
Pappan bodde i ett annat land och de hade ingen kontakt. Avståndet gjorde det svårt att bygga något. Och även om det finns de som lyckats skapa en relation i efterhand, hör han inte till dem som fått det att fungera väldigt bra.
Nu är pappan 75 år och Walden är själv 49 år. Döden är inte längre ett abstrakt hot, utan en praktisk realitet som formar deras samtal.
Pappan vill ses oftare, för han har börjat räkna ut att tiden är begränsad. Och sonen inser samma sak, att slutet finns också för honom även om det ännu ligger längre bort.
Det är kanske där den riktiga insikten finns, inte i frågan om de träffades för sent, utan i att båda till slut förstår att de en dag inte längre kommer att kunna träffas alls.
Hans pappa inte hans riktiga pappa
Det är jul och Andrev Walden är sju år gammal. I hans hem pågår ett gräl, röster som slår hårt mot väggarna. I stridens hetta råkar mamman avslöja det: mannen han kallar pappa är inte hans riktiga pappa.
Det kunde ha blivit en katastrof, en hemlighet som skakar barndomens grund. Men Walden minns det tvärtom som ett rus.
– Det gjorde mig kittlig i hela kroppen. Det brusade överallt. Jag tyckte det var det mest spännande jag någonsin hade hört.
Plötsligt framstår barndomen inte som trasig, utan som ett förhöjt tillstånd. Som om ett nytt kapitel öppnats i en saga: en pojke får veta att hans pappa egentligen är kung i ett land långt borta.
Sedan levde jag med det missförståndet hela min uppväxt och blir fortfarande besviken varje gång jag ser honom i verkligheten
Andrev Walden
Det är också där romanen tar sin början, i sprickan som förvandlas till en berättelse, i hemligheten som blir löftet om ett annat liv någon annanstans.
– När min mamma berättade att min riktiga pappa bodde i ett land långt borta, föreställde jag mig genast att han var en kung där. Han har hår ner till armbågarna, som en indian, och jag missförstod det totalt, jag trodde att han faktiskt var en indian. Sedan levde jag med det missförståndet hela min uppväxt och blir fortfarande besviken varje gång jag ser honom i verkligheten. Han ser ju inte alls ut som en indian.
Andrev Walden växte upp med sju olika pappor på lika många år. Den uppväxten resulterade bland annat i boken Jävla karlar som vann Augustpriset år 2023.
Det som händer i boken är att pojken börjar räkna på sannolikheterna. Hans mamma har ett tveksamt omdöme när det gäller män, och det statistiska urvalet blir därefter.
– Jag har en liten slagsida mot dysfunktionella män, säger han med en axelryckning. Som barn växte därmed en oro fram, en stigande rädsla för själva vuxenblivandet.
Det mesta pekade nämligen på att också han, förr eller senare, skulle bli man. Och i barndomens logik var det liktydigt med att bli mer eller mindre galen.
Och det var ju ännu värre, på 1980-talet blev man som pojke lite orolig om någon antydde att man praktiskt taget var tjej
Andrev Walden
– När jag närmade mig tonåren kände jag en stigande skräck inom mig. Jag trodde på riktigt att jag en dag skulle bli galen. Alla män är ju uppenbarligen galna, så det var bara en tidsfråga, jag väntade på att galenskapen skulle komma, säger Walden.
Han fortsätter:
– Särskilt under puberteten, då blir man ju galen, både män och kvinnor. Jag misstog kanske den galenskapen för de första tecknen på att jag höll på att glida utför, eller uppför, in i vuxenlivet och in i mansrollen.
– Min mamma såg rädslan hos mig, satt med sina väninnor och skrattade och grät över dessa jävla karlar hela tiden, därifrån romanens titel också kommer. Hon vände sig till mig och sa: ”Du behöver inte vara orolig, du kommer inte att bli en sån karl. Du har så nära till den kvinnliga sidan.” Och det var ju ännu värre, på 1980-talet blev man som pojke lite orolig om någon antydde att man praktiskt taget var tjej.
Blir både teater och film
I mars i fjol blev det klart att Jävla karlar ska ta klivet från bokhyllan till bioduken.
Nu går SF Studios in som nordisk distributör av filmatiseringen, som regisseras av Jens Sjögren med manus av Jakob Beckman.
Rollistan börjar också ta form, Aliette Opheim och Filip Berg är bekräftade namn i ensemblen. Inspelningen sker i Västra Götaland med start i höst, och biopremiären är planerad till hösten 2026.
Vi får också se en finlandssvensk skådespelare i en av rollerna som de ständigt utbytbara papporna, Jakob Öhrman kommer att spela ”mördaren”.
Romanen blir inte bara film utan även teater på Scalateatern. Shanti Roney kommer att gestalta både pojken, mamman och de sju papporna i en föreställning som byggs upp som en lång monolog.
För Walden har film alltid varit en dröm. Boken är bitvis skriven som ett filmmanus, medan teater aldrig riktigt funnits i hans föreställningsvärld. Ändå är han nyfiken på teateruppsättningen, särskilt eftersom Shanti Roney ska spela alla roller, någon han tycker mycket om.
– Jag inser samtidigt att publiken kanske redan känner sig mätt på historien, men det är inget jag oroar mig för, säger han. När ränteläget är som det är kan man inte tacka nej till att sälja rättigheterna till både film och teater. Nu börjar räntorna visserligen sjunka, men de är fortfarande för höga för att kunna vara picky. Vill de ha historien, får de ta den.
Kan man ångra sin barndom?
Andrev Walden, ångrar du din barndom?
– Nej, det är svårt att ångra sin barndom. Vad ska jag göra? Vart reklamerar man den?
Han sitter tyst en lång stund. Sedan upprepar Walden orden viskande för sig själv.
”Ångrar jag min barndom?”
– Jag hade ju en dröm om att bli författare, och då är det en behändig barndom att ha. Mina barn kommer förhoppningsvis inte kunna skriva några böcker om den här uppväxten, men… ja, nej, jag tycker om min barndom. Det är ju en bitvis kul historia. Det var mycket kärlek där och det skulle jag inte byta bort.
Resultatet är att han istället blivit en mycket överbeskyddande pappa. Ständigt i beredskap för att något fruktansvärt ska hända. När hans egna barn klättrar i klätterställningar eller träd ser de alltid honom stå redo under trädet för att fånga dem. Det har gjort barnen livrädda för världen, de tror att de ska dö var de än går. Han har ”fuckat upp dem på ett helt annat sätt”, som han själv säger.
– Jag överkompenserar på vissa områden som pappa, säger han. Samma dag som jag blev pappa slutade jag dricka helt, inte för att jag hade något problem med alkohol, utan för att mina barn aldrig skulle behöva se mig onykter. Och det var ju ett misstag, för är det någon gång man behöver glas vin emellanåt så är det ju under småbarnsåren.
Walden menar att det skulle bli en svagare roman, rentav sämre, om barnen skulle skriva om sin uppväxt med en pappa som alltid stod redo att fånga dem.
– Historien kräver en mer finkornig humor. Undrar om de verkligen skulle behärska den?