Om den organiserade kriminaliteten ännu för tio år sedan låg i händerna på erfarna brottslingar och kriminella nätverk med tydlig hierarki, så har det under de senare åren skett en utveckling mot något som den svenska kriminalreportern Joakim Palmkvist kallar en oorganiserad kriminalitet.
Enligt Palmkvist har inflytandet och respekten för de traditionella kriminella ligorna i Sverige minskat i takt med att minderåriga ungdomar vill hävda sig på marknaden med vapenmakt och en cynisk inställning om att det är den starkes rätt som gäller.
Ett mord eller en smuggling av narkotika ses i många fall endast som en enkel transaktion.
Pengar byter ägare efter utfört uppdrag och den unga brottslingen kan skryta om sina bravader på sociala medier och fortsätta att leka gangster.
Det är exakt ett sådant fall som den nyutkomna fackboken Fallet Rusher handlar om.
Här följer den före detta polisen Luay Mohageb ett autentiskt fall från år 2023 där den endast 16 år gamla huvudpersonen koordinerar skjutningar, misshandel och transport av vapen och droger.
Vanliga svenska killar
Det som i Mohagebs bok sticker ut är inte bara huvudpersonen Simon Öhmans unga ålder, utan också det faktum att han kommer ur en alldeles vanlig svensk medelklassfamilj.
Under sin bana som polisutredare har Mohageb kommit i kontakt med otaliga invandrarungdomar som på grund av fattigdom och utanförskap halkat in på brottets bana, men Simon Öhmans snabba etablering som mellanhand i det kriminella nätverket Foxtrot vittnar om helt andra drivmedel än fattigdom och frustration.
Det både skrämmer och förvånar att Simon Öhman och de ännu yngre killarna som han med pengar lockar på olika uppdrag, bara ser kriminaliteten som ett enkelt sätt skaffa sig anseende och pengar.
Precis som gangstrar i stora världen vill även Simon och hans anhang skryta över sina gärningar.
Filmade sekvenser där man misshandlar jämnåriga skolkamrater eller poserar med pistoler läggs ut på sociala medier för att befästa det egna ryktet som en tvättäkta gangster.
Sverige i förändring
Hur har Sverige hamnat i en situation där alldeles vanliga unga svenskar lockas med i kriminella nätverk?
Den frågan försöker Mohageb ge ett svar på i sin bok. En misslyckad integrering kan tillskrivas ungdomar med invandrarbakgrund, men när det kommer till vanliga medelsvensson och deras söner, så söker Mohageb förklaringar på annat håll.
En anklagande finger riktas mot sociala medier och den svenska gangsterrappen. Mohageb påpekar bland annat att sociala medier förstärker kravet på märkeskläder och att många unga lockas av snabba cash för att kunna köpa sig de rätta klädesplaggen.
Han menar också att en digital överkonsumtion av gangsterrap och annat material som idealiserar gängkultur, vapen och droger, kan leda till en radikalisering.
Det är beklämmande att ta del av den totala cynismen som många unga killar uttrycker i boken. I jakten på uppskattning och de rätta klädesplaggen är många beredda att göra nästan vad som helst. Inte ens strängare straff verkar avskräcka dem från att begå mord eller som en av bokens intervjuade killar konstaterar:
”Bror allt handlar om kontanter i handen”, säger Ibrahim.
”Så man kan köpa märkeskläder, det är egentligen det allt handlar om. [...] Men grejen är, alla är för upptagna med sig själva så man försöker imponera på folk som bara ser sig själva.”
Kan det sägas bättre? Vi lever i ett själviskt och cyniskt samhälle som ofta blundar för ungdomars verkliga behov. Är det egentligen så konstigt att många unga killar söker bekräftelse på annat håll?