En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Slyna, hora och fallen kvinna.
Liz får höra många förolämpande ord och öknamn när det står klart att hon ansökt om skilsmässa från sin man Henrik.
Året är 1976 och enligt statistiken för det året slutade 10 125 äktenskap i skilsmässa.
Henrik och Liz hörde till dem som gick skilda vägar.
Den officiella anledningen till skilsmässan var Liz otrohet – fram till år 1988 var en förutsättning för äktenskapsskillnad att någondera parten begått ett allvarligt brott mot äktenskapet, såsom otrohet, våld eller att man övergett den andra.
I romanen Sista paret ut skildrar Mia Franck ett äktenskap som byggdes på lösan sand, och med facit i hand ter det sig som om det ostadiga bygget var mer eller mindre dödsdömt från början.
För Liz var äktenskapet med Henrik en väg bort från det trygga, men trånga flickrummet, för Henrik (uppvuxen på en bondgård på landsbygden) var Liz (Helsingforsflicka) en uppmuntrande och sporrande stöttepelare i tider av nedstämdhet och misstro.
Fjorton år och tre barn senare är den centrala frågan vem som ska anförtros vårdnaden om barnen ”i det fall att makarna Holmén döms till äktenskapsskillnad”, som det står i ett protokoll fört vid Förmyndarnämnden i november 1976.
Försvarsskrift och anklagelseakt i ett
I Sista paret ut låter Mia Franck olika röster komma till tals, i första hand Liz och Henrik, men också föräldrar, grannar, arbetskamrater och Liz älskare.
Rösterna bildar en mosaik eller snarare en kör av röster som bit för bit, lager på lager, bildar ett slags rekviem över ett äktenskap som nått vägs ände.
Rösterna varierar i ton och tilltal, de har också olika ärenden och motiv. Texten växlar ständigt mellan att vara än en försvarsskrift, än en anklagelseakt. Balansgången är skickligt och snyggt genomförd.
Emellanåt får vi också ta del av utdrag ur olika protokoll, utlåtanden och möteshandlingar som berör barnens mående och placeringen av barnen. Här är tonen svalt saklig och nogsamt nykter.
Symptomatiskt nog har barnen ingen egen röst i berättelsen.
De får finna sig i att vara spelbrickor i ett smutsigt och sårigt spel där man beslutar om framtiden ovanför deras huvuden.
Mellan rösterna uppstår en skärande spänning – ibland blir texten till en veritabel dragkamp där barnens väl och ve står på spel, ord står mot ord, vinflaskorna hopar sig i skåpet under diskbänken och smockan hänger i luften.
Bilden av sammanbrottet blir belyst ur olika vinklar utan att texten tar direkt ställning och sympatiserar med någondera parten – här finns förståelse för såväl den som svikit som den som blivit sviken.
På ett obönhörligt och effektivt sätt skildrar Mia Franck hur en kris tar fram de mörkaste och mest undanträngda sidorna av ens personlighet, hur trauman från barndomen kan göra sig påminda och påverka ens förmåga att hantera stress och olika hotbilder.
Välskriven tidsskildring
Marimekkogardiner, mossgrön vaxduk, kassörskor i spårvagnarna i Helsingfors, dyr el, skyhöga telefonsamtalsavgifter och Martti Miettunens minoritetsregering.
Tidsmarkörerna avlöser varandra, och Mia Franck lyfter fram väl utvalda detaljer som på ett smidigt och naturligt sätt tar läsaren tillbaka till 70-talet.
Mia Franck skildrar en tidsperiod som känns beige och grå med mycket betong.
Här finns en tryckande atmosfär som rimmar väl med den instängdhet och frustration som framför allt Liz upplever.
Hennes liv och drömmar begränsas effektivt av sociala koder och rigida regler som är svåra att utmana.
Även om Sista paret ut är en fiktiv berättelse om en familj i upplösningstillstånd i 70-talets Finland, baserar sig romanen på Mia Francks egen familjehistoria.
I romanen finns också trådar tillbaka till tidigare verk, framför allt Bombträdgården (2018) där Franck skrev om sin mors upplevelser av att vara krigsbarn i Sverige, om utsatthet och utanförskap, om känslan av att vara bortvald, om sprickor svåra att foga samman igen.
Hur långt kan ett hjärta falla innan det når botten?
ur Sista paret ut
I såväl Bombträdgården som Sista paret ut är känslor av skuld och skam påtagliga.
Men den centrala frågeställningen som allting kretsar kring och som utgör den molande centrifugalkraften i båda berättelserna är sveket, framför allt sveket mot barnen.
Ett svek som går i arv från generation till generation.
”Om du åtminstone betedde dig som en riktig mor. Men du är från vettet. Du tänker bara på dig själv” konstaterar modern i samtal med Liz.
Får, och kan, en mor överge sina barn? Är hon en självisk egoist som prioriterar sin egen lycka framför barnen?
Familjens och samhällets dom är hård och obeveklig, men beslutet att avstå från barnen är inte taget vare sig lättvindigt eller av egen fri vilja.
Mia Franck skriver med medkänsla och medlidsamhet om misstro och misslyckanden, om mörker och minnen som minerad mark.
Att läsa Sista paret ut är som att befinna sig i en tryckkokare – känslan av att vara inlåst och isolerad stegras efterhand som processen pågår, temperaturen och insatserna höjs i takt med att utgången och utslaget närmar sig.