Mamman och pappan var homosexuella – det är ingen självklarhet att Sophia Jansson alls skulle födas.
Men så har den Janssonska släkten också alltid varit långt ifrån normen, både när det gäller kärlek, skapande och hemligheter.
En av familjens stora hemligheter har kretsat kring Sophias mamma och vem hon egentligen var.
Nu ger Sophia Jansson själv svar på familjens historia i sin debutbok Tre öar – mamma, pappa och jag (Förlaget 2025). I den delar hon med sig av personliga minnen och tidigare okända detaljer om sina föräldrar.
Sophia Jansson är styrelseordförande för bolaget Moomin Characters och förvaltar sin faster Tove Janssons konstnärliga arv – en miljonbusiness i dag.
Hittills har hon varit noggrann med vad som berättas och av vem. Nu ger hon en mer personlig bild av familjen Jansson än vad som tidigare varit känt.
Se Sophia Jansson berätta om varför boken Tre öar blev till:
Muminböckerna är fiktion, men inspirationen är verklig
Att växa upp med en världskänd konstnär som faster och en pappa som Lars ”Lasse” Jansson gjorde tröskeln till det egna skapandet hög.
– Det här var en berättelse som måste ut, helt enkelt. Jag kände samma driv att uttrycka mig som Tove, säger Sophia när vi träffas på Förlaget i Gräsviken i Helsingfors.
Läsare världen över har blivit bekanta med den Janssonska familjen genom Tove Janssons författarskap, inte minst Muminvärlden. Hon baserade delvis berättelserna på sin egen familj och vänskapskrets.
Men den verkliga familjehistorien rymmer mörka hemligheter och trauman som gått i arv.
– Folk förenklar gärna och tror att Muminfamiljen är en kopia av oss. Det finns så mycket mer. Muminböckerna är fiktion, men inspirationen är verklig.
Boken är Sophias sätt att bevara minnen och själv berätta familjens historia innan andra gör det. Hon berättar att forskare och journalister trängde allt djupare in i familjens historia.
– Det kanske är jag själv som ska skriva den här berättelsen, innan jag blir för gammal eller glömmer, säger hon.
Brev av Tove med känsligt innehåll
Sophia växte upp med sin kärleksfulla pappa Lasse, som satte dottern främst och levde först senare i livet öppet med en man.
En av bokens unika delar är att Toves röst också finns med genom tidigare opublicerade brev med känsligt innehåll om familjen.
– Breven ger en ny, mer personlig sida av Tove. Hennes röst är viktig för min berättelse och ger djup åt helheten.
Med hjälp av breven och sina minnen har Sophia pusslat ihop familjens historia. Hon blev förvånad över att pappans ungdom varit så svår, något han aldrig berättat om.
”Hade mamma varit en hora? Var jag en horunge?” frågar hon sig i boken.
Sophia Jansson, författare
Farmor Signe ”Ham” Hammarsten-Jansson och farfar, Viktor ”Faffan” Jansson, båda konstnärer och förebilder till Muminmamman och Muminpappan, grälade ofta.
Kriget ökade pressen på familjen, och Lasse mådde psykiskt dåligt av föräldrarnas bråk och kriget. Tove tog hand om sin bror och hjälpte honom bort från hemmet. De stod varandra nära hela livet, och det har präglat också Sophia Janssons uppväxt.
Mammans svåra uppväxt och osynlighet
Men var är Sophias mamma? Den frågan har förföljt läsare av Tove Janssons Sommarboken (1972) i över femtio år. Boken skildrar Sophia och farmodern Ham på holmen i Pellinge, med Lars i biroll.
Sommarboken har nyligen fått förnyad uppmärksamhet genom en Hollywood-film där Glenn Close spelar farmodern Ham.
Mamman saknas också bland Mumindalens figurer, till skillnad från andra personer i familjens närhet.
Sophias mamma, Anita ”Nita” Lesch, hade ett dramatiskt och svårt liv. Hennes livsöde har lämnat djupa spår i Sophia Janssons familjehistoria.
Nita Lesch övergavs som spädbarn av sin mamma, växte upp på barnhem och tvingades prostituera sig i tonåren. Sophia beskriver hur svårt det var att ta till sig sanningen om sin mammas liv och hur det påverkade hennes egen självbild.
”Hade mamma varit en hora? Var jag en horunge?” frågar hon sig i boken.
Sophias pappa ville aldrig tala om mamman. Han sa att det var för att skydda Sophia.
Se Sophia Jansson berätta om sin mamma och pappa:
Verklighetens Tofslan, Vifslan och Too-ticki
Mamman Anita Lesch var en begåvad sångerska som rörde sig i 1900-talets mitt bland fria konstnärs- och sällskapskretsar.
Hon hade förhållanden med kvinnor, bland annat med den banbrytande teaterchefen Vivica Bandler. Bandler lät Lesch bo i sin familjs sällskapsvilla i Ulrikasborg, trots att hon själv var gift med en man vid den tiden.
Genom Bandler fick Lesch tillträde till en värld av aristokrater, konstnärer och teaterfolk – en fri och kreativ krets som levde efter egna regler, långt ifrån samhällets strikta moral.
Bandler var också känd för sitt nära samarbete och sin hemliga kärleksrelation med Tove Jansson.
Lesch tillhörde också samma vänkrets som Tove Jansson och Tuulikki Pietilä. Inspirerade av dem skapade Tove karaktärerna Tofslan (Jansson), Vifslan (Bandler) och Too-ticki (Pietilä) i Muminböckerna.
Trots att kretsarna präglades av tolerans och frihet kämpade Lesch med svåra alkohol- och psykiska problem. Såren från det förflutna var så djupa att hon hotade att ta sitt liv.
När Tove Jansson började skriva Muminböckerna år 1945 var homosexualitet olagligt och ett starkt tabu. I Finland var det ett brott ända fram till 1971.
Sophia Jansson betonar att efter kriget blev det viktigare att överleva och skydda sina närstående än att diskutera sin sexualitet.
När Tove började skriva handlade den stora berättelsen om att en värld hade raserats av kriget, förklarar Sophia.
– Det är egentligen det hon beskriver i Muminböckerna – ett universum vi alla skulle vilja bo i, en fristad.
Enligt Sophia Jansson betonar Muminböckerna fortfarande respekt för sin nästa, acceptans av olikheter och att ge utrymme åt alla – värderingar som har sitt ursprung i hennes egen familjs bakgrund.
Trauman som går i arv
Det stora traumat för Sophia är att mamman som hotat ta sitt liv försvann en dag och dog när Sophia var bara sex år gammal. Sophia klandrade sig själv för att mamman försvann – hon minns särskilt en gång när mamman blev arg för att Sophia inte hittade toalettpappret.
Pappan teg om försvinnandet och mammans död.
– Mitt hjärta brister när jag tänker på ett litet barn som älskar sin förälder men berövas den kärleken – oavsett om föräldern är alkoholist, mentalt sjuk eller frånvarande.
Hon skulle vilja säga till sig själv som barn: Allt är inte ditt fel.
Sophia har ofta undrat hur trauman och tystnadskultur påverkat henne.
– Det är klart att det har satt spår. När jag själv blev mamma hade jag gärna haft min egen mamma där.
Tre öar – en struktur för livet
Familjen Jansson har alltid haft en längtan efter äventyr, öde öar och frihet. Bokens tre öar syftar på barndomens Pellinge, på Ibiza där Sophia Jansson bodde som barn, och på Tonga-öarna i Stilla havet – en plats dit Lasse och Tove Jansson drömde om att flytta tillsammans.
Vid 60 års ålder förverkligade hon ändå sin pappas och Toves dröm om att resa till Tonga – utan att riktigt veta vad som väntade.
Drömmar motsvarar inte alltid verkligheten, men kanske huvudpoängen var att förverkliga drömmen.
Att förstå och förlåta – bokens budskap
Sophia Jansson medger att det finns en utmaning i att vara styrelseordförande för det bolag som äger förlaget som ger ut hennes bok.
– Vi har pratat öppet under processen, men visst finns det en känsla av att ”hon är min arbetsgivare – vad kan jag säga”. Jag har ändå sagt åt redaktören att säga till om det inte håller måttet.
Sophia Jansson vill genom boken Tre öar – mamma, pappa och jag visa att livet inte alltid följer ett visst mönster. Hon tror att boken kan hjälpa andra att förstå sina egna liv och inse att allt inte går enligt ett visst schema.
– Saker händer, och ibland har man inte ens val. Det är viktigt att försöka förstå och förlåta, för väldigt få av oss är perfekta.
Att skriva om avslöjanden om den egna familjens svåra erfarenheter är kluvet. Sophia Jansson tror att Tove och hennes pappa Lasse skulle uppskatta hennes ärlighet.
– Jag hoppas att de skulle vara glada över att jag rannsakat min barndom och försökt förstå vår historia.