När LL-center arrangerade manustävlingen Skriv för mig! i fjol vann Annika Rautomas En fjäril under nyckelbenet första pris i kategorin lättlästa ungdomsromaner.
Till en början känns bokens upplägg nästan lite för bekant. En högstadieelev står inför föräldrarnas skilsmässa, omkring henne finns oförstående vuxna, töntiga lärare, en alldeles för snygg klasskamrat och en spirande förtjusning.
Rautoma visar dock snabbt att det går att hitta personliga infallsvinklar även i bekanta intriger. Hennes berättelse om högstadieeleven Isa är en engagerande läsupplevelse som erbjuder en sällsynt klar inblick i en fjortonårings tankevärld.
Boken börjar direkt där det bränner. Isas föräldrar ska skiljas och i köket sitter hela familjen samlad.
Isas pappa har träffat en ny kvinna. Han älskar inte Isas mamma längre, alltså kan han i princip sluta älska vem som helst, också Isa. Medan Isas bror Atte reagerar genom att sparka och slå igen dörren till sitt rum, söker sig Isa allt mer inåt till sig själv.
Vardagen måste fortsätta trots det hemska som har hänt – skolan, de jobbiga matematikuppgifterna och pardansen där risken finns att ingen ska vilja dansa med henne.
Poetiskt och lättläst på samma gång
Rautoma beskriver vardagen ur Isas perspektiv som om hon nyligen själv gått ut högstadiet. Lekande lätt varvar hon huvudpersonens funderingar och aktiviteter med träffande dialog och lyckas även måla upp poetiska och lekfulla stycken som gör läsningen än mer underhållande.
Kommunikationen mellan Isa och de vuxna i hennes värld är skarp och trovärdig – ibland är den komiskt laddad, ibland slående smärtsam. I centrum finns Isas mindervärdighetskomplex och känslor av att ständigt bli missförstådd.
Jag är livrädd för att Axel ska klättra upp på bordet och ropa så Ella och alla andra hör:
- Titta hit! Här ser ni en jävla loser!
Hennes pappa har stuckit.
Han har slutat älska henne.
Klart han har!
Hon är ju så misslyckad!
En klumpig kossa
som inte kan dansa och inte räkna!
När boken närmar sig slutet finns det dock någonting oavslutat kring förloppet. Isa ska slutligen träffa sin pappas nya kvinna, men hon vill också uppröra pappa genom att dyka upp med en olaglig, ny tatuering.
Det förblir oklart vad som egentligen händer och själva slutklämmen lämnar mig lite konfunderad. Samtidigt finns det en möjlighet för läsaren att själv bestämma vad som egentligen händer.
Behovet av lättläst litteratur
Lättlästa böcker är skrivna på ett lätt språk och riktar sig till personer som har svårt att läsa eller förstå allmänspråk. Till målgruppen för lätt språk hör bland annat personer med inlärningssvårigheter, intellektuell funktionsnedsättning, demens eller afasi, dyslektiker och läsare med ett annat modersmål, till exempel invandrare som håller på att lära sig språket.
I en tid då många – både äldre och yngre – mer eller mindre har stängt ner en stor del av läsförmågan eller rutinen kring att läsa, känns det oerhört välkommet med välskriven lättläst litteratur.
I den här boken får huvudpersonens känslor och förnimmelser lov att breda ut sig precis i den riktning de vill och det känns aldrig som att Rautoma har förenklat sitt skrivande.
Det enda som egentligen vittnar om att boken tillhör en lättläst kategori, är de korta styckena och kapitlen, vilket i sin tur ger en angenäm och lättillgänglig läsupplevelse för vem som helst.
Annika Rautoma har arbetat som lärare på olika nivåer, och för tillfället jobbar hon med språkvård på Svenska Yle. Hon har tidigare gett ut barnböckerna Jockes ängel (Fontana Media 2002), Spöket på lägerskolan (2005, eget förlag) samt bilderboken Karmela Kamel (Fontana Media 2012) tillsammans med Karin Nordberg.
Det här är en bok som både ungdomar och vuxna kan dra nytta av att läsa. För unga är den en spegel och ett stöd – för vuxna kan den fungera som en påminnelse om att lyssna bättre, tala tydligare och våga ställa den svåra frågan: Hur har du det egentligen?