I den lovande inledningsscenen hänger kameran tätt inpå en man som försöker tapetsera ett rum i en gammal gård till tonerna av Ryan Paris 1980-talshit Dolce Vita.
Tapeterna är vackra, solen skiner och låttexten funkar bra som ironisk fond till ett projekt dömt att misslyckas.
Jani Volanens Otso sliter så svetten lackar för att få mönstret på den ena tapetremsan att stämma överens med den andra och vi vet att sammanbrottet är nära.
Tyvärr kommer den symboliska ansatsen av sig ungefär samtidigt som Otso ger upp och därefter tar ett mera förutsägbart berättande vid.
Trubbel i paradiset
Drömmen om ett lugnt liv på landet har fått stadsborna Otso och Hannele (Pirjo Lonka) att satsa allt på att bygga upp skärgårdsrestaurangen Smak i Nagu.
De potentiella kunderna har dessvärre haft den dåliga smaken att föredra annan sommarmat och konkursen är ett faktum.
Pengarna räcker inte till en flytt tillbaka till Helsingfors och äktenskapet knakar i fogarna. Medan Otso deppar framför tv:n kämpar Hannele för att hålla igång både vardagen och en eldig älskare.
Döttrarna Selma (Aamu Milonoff) och Eeva (Ada Pesso) håller ihop för att hålla humöret uppe, men när det kommer en främmande pojke till byn får Selma annat att tänka på.
Nykomlingen Arttu (Bruno Baer) visar sig vara son till Samppa (Jussi Vatanen) som efter en hit i Idols-sammanhang dragit sig tillbaka till en lyxig segelbåt där han lever på gamla meriter och ny sprit.
Och så har vi ortens kungligheter Kari (Tommi Eronen) och Titta (Pia Andersson).
Kari har ett finger med i allt som händer på orten och ett valbart antal fingrar på alla andra kvinnor än sin fru.
Och Titta är en osäker skönhet som helst skulle vilja tala svenska – så där som den sportiga entreprenören (Tobias Zilliacus) och ungdomarna som festar loss på stranden.
Klichévarning
Konceptet med det nordiska sommarljusets mörka undertoner är redan i sig lite tröttsam, men det som förvånar är att Ulla Heikkilä som imponerade med tonårsdramat Eden (2020) inte gör något eget av det.
Ändå finns här element som fungerar bra och skådespelare som fungerar ännu bättre. Volanen är förtjusande i sin självömkan och Vatanen gör det lätt att känna både för och med den drickande drömmaren.
Baer och Milonoff är i sin tur den ungdomliga drömmen personifierad medan Pirjo Lonka än en gång lyckas fylla en rollkaraktär med både känsla och djup.
Men det räcker inte med bra skådespelare när manuset svävar på målet och strör in på tok för många sidospår som istället för att skapa en mustig känsla ger upphov till frågetecken.
Speciellt i slutskedet förekommer också dialoger som smakar mera repliker än vanligt tal.
Och så har vi den slitna bilden av finlandssvensken som den där högljudda, rika och självsäkra typen.
Visst blir jag glad över att de finskspråkiga rollkaraktärerna ledigt svänger om till svenska mellan varven, men ännu smidigare hade det varit om det Nagu som skildras hade omfattat fler svenskspråkiga ortsbor.
Lite skaver det också när After Darks schlagerdänga La Dolce Vita ljuder under den enda euforiskt glada scenen i den melankoliska helheten.
Vill Heikkilä befästa bilden av att livet är festligare på svenska eller är det bara ett sätt att få in ännu en låt vars titel anspelar på filmens titel?
Men okej – visst kan jag hålla med om att det är roligare att bada i champagne med en vän än att halsa en vinare i sin ensamhet.