Högt gräs som inte har klippts på länge och övergivna gravar som förfaller på djurkyrkogården i Borgå. Bland annat det klagar flera Borgåbor på i en grupp på Facebook.
En av dem som anser att skötseln på kyrkogården inte lever upp till förväntningarna är Jaana Pihlaja. Hon har haft en gravplats på begravningsplatsen sedan 1990, och under den tiden har tre olika föreningar och personer drivit verksamheten.
Vid årsskiftet togs verksamheten över av Christina Vikström, innan dess var det Porvoon Eläintuhkaus som ansvarade för kyrkogården.
– I år har skötseln av kyrkogården inte fungerat alls. När jag var här någon gång i maj var en karl här och trimmade gräset, men i mitten av sommaren var gräset knähögt och man kunde knappt gå här. Nu är det återigen lite uppstädat, säger Pihlaja.
När Pihlaja började arrendera en grav på djurgravgården var det Borgå smådjursförening som skötte om verksamheten. Enligt Pihlaja fungerade verksamheten bra på den tiden och det ordnades ofta talko för att rusta upp djurbegravningsplatsen.
Därefter var det Porvoon Eläintuhkaus som tog över verksamheten. Också då tycker Pihlaja att skötseln av kyrkogården var bra. Det var också Porvoon Eläintuhkaus som lät resa en minnessten på kyrkogården.
Men i år är läget, enligt Pihlaja, på djurkyrkogården sämre. Hon önskar att man skulle klippa gräset oftare och göra något åt staketet.
– Det har varit samma staket åtminstone sedan 1990, och det syns. Det skulle man gärna få byta ut.
Pihlaja har förståelse för att djurkyrkogården är svårare att sköta om idag än på 90-talet. Då fick man nämligen bara en sten per grav, men man fick inte lägga dit något annat.
– Då var det lätt att klippa gräset när det inte fanns något annat i vägen. Men nu finns här riktigt nätta gravar som har skulpturer, blommor, stenar och lådor runt sig, så det är klart att man inte kommer åt lika lätt med en gräsklippare.
”Pengarna borde användas till att sköta om djurkyrkogården”
För att arrendera en grav betalar man 50 euro om året. De som betalar för gravplatserna har en turkos pinne med ett nummer bredvid graven. Enligt Jaana Pihlaja är det många gravar som inte har en turkos pinne bredvid sig, men som ändå besöks regelbundet och tas om hand.
– Det verkar som om några fuskar, säger hon.
Men det finns också många gravar utan pinne som inte har arrenderats på flera år och som mer eller mindre har förfallit.
– Människor kanske har dött eller flyttat härifrån, eller bara har slutat bry sig om graven.
Pihlaja har lagt märke till att åtminstone 53 gravar har en turkos pinne bredvid sig, vilket innebär att 53 personer betalar 50 euro om året för en grav. Men vad pengarna används till vet Pihlaja inte.
– I sommar tycker jag inte att man har fått något för de 50 eurona. Pengarna borde användas till att sköta om djurkyrkogården bättre.
”Är det här det enda ni vill skriva om i Borgå?”
När Christina Vikström, som tog över verksamheten vid årsskiftet, får höra att det klagas över skötseln på djurkyrkogården blir hon märkbart upprörd. Hon säger att hon inte känner till något Facebookinlägg, och några dagar senare berättar hon att flera medier har ringt upp henne.
– Tre journalister har ringt upp mig. Har ni så lite att skriva om i Borgå? Är det här det enda ni vill skriva om?
Vikström berättar att ingen har kontaktat henne angående djurkyrkogården och hon har inte sett inlägget på Facebook eller klagomålen där.
– Jag skulle föredra att man kontaktade mig direkt istället för att skriva på sociala medier. Jag lever inte heller i någon sorts sociala medier-värld, så istället kan man höra av sig per sms eller skicka e-post.
Enligt Vikström sköter hon nog om djurkyrkogården, men eftersom en stor del av sommaren var regnig gick det inte att klippa det blöta gräset.
– Gräsklipparen fungerade inte alls när gräset var så blött, så det gällde att trimma för hand. I början av sommaren fick man till och med använda röjsåg när det växte så mycket där.
Ett annat problem, enligt henne, är att de som har gravar på djurkyrkogården inte tar hand om dem.
– När man trimmar gräset så måste man hela tiden byta ut tråden eftersom den går sönder när den träffar gravstenarna som ligger gömda i gräset. Det går åt mycket tid till det och det är jättesvårt att underhålla stället när folk inte tar hand om sina egna gravar.
Förutom gräsklippning berättar Vikström att det i hennes arbetsuppgifter ingår att kratta, föra bort skräp och slänga bort kvistar och grenar som fallit på marken från de många träd som finns på djurkyrkogården.
Inte en golfbana
Att Christina Vikström över huvud taget tog över verksamheten är en slump. Hon berättar att hon genom Borgås djurkrematorie, där hon kremerat flera av sina hundar, fick höra att de söker efter någon som kan ta över verksamheten.
– Jag hade själv tänkt att min egen hund skulle begravas där, så det kändes som rätt tid att ta över.
Vikström berättar att hon hela sitt liv har jobbat med djur, bland annat med gatuhundar och gatukatter i Spanien och Turkiet.
– Jag har alltid utfört volontärarbete med djur och all tid och alla pengar jag har, har gått till hemlösa djur.
Vikström värnar alltså om djur och ville därför ta över djurkyrkogården. Enligt Vikström finns det också mycket som behöver utvecklas på djurkyrkogården.
– Den har nog blivit försummad under många år och inte underhållits. Samtidigt har man inte heller fakturerat kunderna på ett år, så de har fått ha sina gravplatser där gratis. Det finns mycket att göra och det tar mycket tid att nå människorna. Men om folk tror att det är någon sorts golfbana så tror de fel, det kommer det aldrig att bli och det är inte platsens syfte.