Linda Zilliacus är igång med sitt första spelår som teaterchef i Österbotten och Svenska Yle vill förstås ta reda på vem hon är släkt med.
– Ja, eller vems båånbån e jag? kontrar Zilliacus.
– Det är den frågan jag har vuxit upp med. Å jag e mommos båånbån.
Hennes mamma kommer från Karleby, och både hennes mormor och morfar är därifrån.
– Jag har tillbringat all min lediga tid där som barn, det var mitt paradis.
Nyligen tog Linda och maken, skådespelaren Tobias Zilliacus, bilen från Vasa upp till Karleby för att fira veneziansk afton.
Mormor och morfar lever inte längre, men mormors syster finns kvar – 97 år gammal.
– Hon hade eldat bastu åt oss och stod och lagade noisetter av grisfilé. Hon hade bakat citronpaj och vi hade med oss potatis och bönor, och vi lagade lite mat tillsammans. Det var jättefint. Vi var också till graven och planterade en ros på mormors och morfars grav, berättar Linda Zilliacus.
Det här är rötter och minnen som fortfarande betyder mycket, och som också spelat en roll i valet att nu ta steget och bli teaterchef i Österbotten.
– Det här jobbet anknyter till den delen av mig. Även om det är några decennier för sent. Tänk om jag hade fått det här jobbet när jag ännu hade mina närmaste i livet i Karleby, säger hon.
– Men då var jag inte redo. Då ville jag göra annat.
Slumrande toner, litteratur - och KAJ
Hur ser Linda på österbottnisk kultur? Vilka är till exempel hennes kulturfavoriter?
Besöken i Karleby tangerade ofta det musikaliska arvet. Hon berättar att mormor och morfar under sina sista år bodde i ett torp på kyrkbacken, tio meter från prästgården och där fanns också Karleby hembygdsmuseum.
– Vid hembygdsmuseet ordnades allsång med Slumrande toner ”till lust och till leda”, ler Linda Zilliacus.
– Jag har vuxit upp med mycket av det där. Gamlakarleby manskör på julen och våren och så vidare.
Hon läser mycket och konstaterar att en stor del av den finländska litteraturen kommer från Österbotten.
En av favoritböckerna är Vänd om min längtan, skriven av föregångaren på teaterchefsposten, Ann-Luise Bertell.
– Men det är klart att Lars Sund och många andra också är viktiga. Och visst lyssnar jag på Vasas flora och fauna. Och KAJ har ju ingen undgått, de behöver ingen reklam av mig, konstaterar hon.
Rätt stund för nya utmaningar
Att Linda Zilliacus sökte jobbet som teaterchef har mycket att göra med att barnen är äldre och mer självständiga.
– Det var på många sätt rätt stund i livet för mig. Jag börjar ha möjlighet att röra på mig och flytta omkring, men också en längtan efter att vidareutveckla mig och pröva något nytt.
Även om hon haft en mångsidig karriär och regisserat, skrivit och undervisat, så har hon främst varit skådespelare.
Chefsjobbet på Wasa Teater är mer administrativt och innebär mer planering än hon är van vid.
Men erfarenheten av att regissera och driva egna projekt under tiden som frilans gav henne modet att ta steget till en chefsroll.
– Jag har märkt att jag trivs väldigt bra med att leda en arbetsgrupp och samarbeta. Jag är ingen solist, utan jag är nog en flockmänniska.
Hösten = dinosaurier, kärlek, släktgnabb - och EU-parlamentet
Linda Zilliacus spelår inleds med ett besök i EU-parlamentet i Bryssel, samtidigt som två nya pjäser står och väntar i kulisserna.
Hon har precis varit med på ett publikgenomdrag av daghemspjäsen Dinosauria som handlar om kärlek, känslor och dinosaurier.
– Den är så fin, både visuellt och tematiskt och berörande på alla plan, en ljuvlig produktion. Och sen har vi premiär på Festerna – och livet där emellan. Den behandlar livet, det som går bra och det som går mindre bra, gestaltat i form av tre olika släktfester.
Publiken, den trogna - och gärna nykomlingar
Den nya teaterchefen vill att unga vuxna ska hitta till teatern, till exempel nyinflyttade studerande.
– Det finns många som inte är bekanta med Wasa Teater. Det är en viktig uppgift att nå ut och visa att teatern också är till för dem. Ofta har de aldrig satt sin fot här. Jag vill sänka trösklar och hitta sätt att bjuda in dem.
Hon vill också vårda teaterns starka ställning i regionen.
– Folk upplever tydligt att det här är deras teater och de är stolta över den. Det är jätteviktigt att inte driva teatern i en riktning där den fjärmar sig från sin publik. Samtidigt vill jag göra någonting som är spännande och nyskapande och kanske lite modigt. Och öppna dörrarna för nya konstnärer och idéer utifrån.
Familjen bidrar också till repertoaren
Redan nu är det klart att den kritikerrosade pjäsen Hundra dagar hemma hör till det som kommer att synas på Wasa Teaters repertoar.
Pjäsen handlar om hemmasittande unga och bygger på boken med samma namn, skriven av Linda Zilliacus syster Matilda Gyllenberg.
Linda Zilliacus ville sätta upp den som pjäs och ifjol hade den urpremiär på Unga Teatern i Esbo. Pjäsen blev samtidigt hennes regidebut.
Publiken kommer också att återse maken Tobias Zilliacus på Wasa Teater.
Han har en roll i Festerna – och livet där emellan. Avtalet gjordes med förra teaterchefen, redan innan jobbet som teaterchef ledigförklarades.
– Det roliga är att Tobias kom före mig. Det hade kanske också en inverkan på att jag insåg att nu finns en chans att söka det här jobbet.
Vill ge motvikt till skärmar och hörlurar
Vad skulle Linda Zilliacus vilja att en framtida historik skulle berätta om hennes tid på Wasa Teater? Hon hoppas att det blir en tid ihågkommen för att många ville komma dit och att teatern blev ett hus för gemenskap.
– Det unika med teatern som konstform är att man delar upplevelsen här. Vi konsumerar filmer och musik ensamma nu för tiden, med skärmar och hörlurar.
– Om man gör något tillsammans så är det schemalagd hobbyverksamhet eller jobb eller skola, men teatern är en kollektiv upplevelse.