PARIS De omtalade säkerhetsgarantierna för Ukraina fick en rejäl knuff framåt vid dagens möte i Paris, där drygt trettio villiga, övervägande europeiska, länder samlades.
Enligt president Emmanuel Macron som stod värd för mötet i Élyséepalatset har 26 länder nu förbundit sig vid att backa upp Ukraina med garantier ifall ett fredsavtal med Ryssland blir verklighet.
Syftet med garantierna är att förhindra att Ryssland utnyttjar en vapenvila eller ett fredsavtal med Ukraina för att rusta upp för ett nytt angrepp mot landet.
Att vi nu har en siffra på hur många länder som är villiga att förbinda sig vid Ukrainas säkerhet har därför en stark signaleffekt i ett läge där Ryssland inte visat några tecken på att backa från sina krav på Ukraina medan USA:s engagemang i Europa vacklar.
Men diskussionen om hur garantierna ska verkställas i praktiken är fortfarande i sin linda. Många svåra avvägningar väntar de länder som förbundit sig vid att skydda Ukraina mot framtida rysk aggression.
En av de springande punkterna är om säkerhetsgarantier alls är tänkbara utan robust uppbackning av USA.
USA den yttersta garanten
Trots Europas försök att ta större ansvar för Ukraina är USA:s roll i sammanhanget fortfarande helt avgörande.
Även om Frankrike och Storbritannien uttryckt beredskap att bidra med trupper i någon form efter ett fredsavtal, är det amerikanska stödet det nav som de flesta europeiska länderna ser som avgörande för sin medverkan.
President Donald Trump har ännu inte gett några klara besked om ett amerikanskt militärt engagemang i Ukraina utan trycker snarare på med hot om ekonomiska sanktioner mot Ryssland om fredssonderingarna inte framskrider.
För Finland, liksom för många andra europeiska länder, kan det amerikanska säkerhetsåtagandet ändå ses som en förutsättning för att säkerhetsgarantierna ska bli verklighet.
Garantierna måste förankras
Även om 26 länder nu är eniga om att bidra till Ukrainas säkerhet, återstår att avgöra hur varje lands engagemang ska se ut.
Frankrike och Storbritannien öppnar för militär närvaro, medan exempelvis Italien och Finland är mer återhållsamma.
President Stubb har tydligt deklarerat att Finland är del av den Ukrainavänliga koalitionen, men att man ännu måste inleda en nationell process för att besluta om omfattning och utformning av insatsen. Detta sker i nära dialog mellan regering och riksdag.
Finlands hållning speglar ett bredare europeiskt mönster av försiktighet och behov av demokratisk förankring för att eventuella militära åtaganden ska bli verklighet.
Finlands position unik
Mot bakgrund av den långa gräns Finland delar med Ryssland är det självklart att varje beslut som kan leda till att finska trupper potentiellt ställs mot ryska måste fattas efter noggrant avvägande.
President Stubb poängterade efter Parismötet att stödet till Ukraina inte sker på bekostnad av Finlands egen säkerhet, utan att ett tryggare Ukraina också stärker Finlands säkerhetspolitiska ställning.
På den här punkten lär de flesta hålla med presidenten. Samtidigt finns en medvetenhet om de risker som följer med att stationera soldater på ukrainsk mark.
Därför har Finland, likt många andra länder, hittills varit återhållsamt med att utlova militär närvaro, och istället betonat att stödet till Ukraina kan ta många olika former.
Parismötet har gett Ukraina nya säkerhetslöften, men för Finland återstår en grundlig diskussion för att förankra säkerhetsåtagandena nationellt.
Diskussionen handlar förutom om geopolitik också om en balansgång mellan internationell solidaritet och nationell säkerhet.
För Finland och många andra länder återstår nu det kanske svåraste steget i processen: att väga solidariteten till Ukraina mot det egna landets säkerhet och fatta beslut som håller när det verkligen gäller.
Skribenten är Europakorrespondent på Svenska Yle.