Efter åtta månader på jobbet landade Jacob Friis i södra Polen, mitt i trakter som märkts av tung industri i årtionden och fotbollsmässigt ramas in av ett blått hav av stolar.
Chorzow är klassisk idrottsmark för polacker. Här har Polen spelat otaliga landskamper, senast de spelade tävlingsfotboll i stan punkterades en svensk VM-dröm i hällregn och i kväll kommer vackra Slaski-stadion åter att mullra och dåna med hjälp av 50 000 i rött och vitt. I det omedelbara är det enkelt att konstatera en sak: Det här är inget ställe där man känner sig för och testar om isen håller.
I kväll handlar det dessutom om en avlägsen dröm om Trump-VM.
Det här vet vi nu: Finland måste besegra Polen för att behålla en fullt realistisk tanke på VM-playoff. Kryss leder till hoppas-hoppas-prat om polskt poängtapp mot Malta eller Litauen, förlust vrider ner Finland på golvet i VM-kvalet.
– Crucial, som vår danske förbundskapten sa vid presspodiet om matchen.
Får vänta på en storstädning
Det är arton månader sedan Finland senast hade en så här tung bortalandskamp framför sig. Då var landslaget i Cardiff, och det känns som en evighet sedan vi såg Markku Kanerva leta efter sig själv utan att ha ett rätt.
Där och då var tonläget uppskruvat. En dröm om en EM-sommar i Tyskland försvann, alla hade tröttnat på Kanervas ansikte och kravet på en omskakning av spelartruppen var påtaglig. In med nytt och yngre, något spännande att känna framtidstro för.
Vi får vänta lite till.
När man tittar på startelvan mot Wales är väldigt lite annorlunda i dag. I praktiken samtliga elva spelare skulle vara aktuella i kväll om de är friska (Lukas Hradecky, Daniel Håkans och Rasmus Schüller saknas på grund av skador).
En trebackslinje med Matti Peltola, Robert Ivanov och Miro Tenho? Lågoddsare.
Nikolai Alho som wingback? Given.
Glen Kamara och Robin Lod på mittfältet? Högst troligt.
Joel Pohjanpalo som central anfallare? Absolut.
Fick klämma och känna på det nya
Jacob Friis har brottats med frågor om nutid och framtid ända sedan han klev in i den finländska fotbollens medvetande. Det här är första gången som han har haft förkörsrätt i trupputtagningarna (anmärkningsvärt), det här är första gången som han har sin tränarstab i samma rum (otroligt).
Friis har tvingats spela den handen och under tiden har landslaget fortfarande behållit tätkänning i kvalgruppen – främst tack vare en gedigen arbetsseger över Polen en mörk junikväll.
En sommar senare har Friis ägnat septemberfönstret åt att förklara varför han ratar Leo Walta med haltande logik, hällt in andra spelare från U21-landslaget och fått klämma och känna på flera av dem i en lågpulsmatch mot Norge.
Adam Marhiev tände eld på finländsk fotboll genom att reta upp några norrmän, de flesta hoppas så att det gör ont på att Ville Koski ska bli ett svar på mittbackskrisen, en del såg Adrian Svanbäck vräka in U21-mål och fantisera om att flytta upp honom i A-landslagsmiljön så fort som möjligt.
Det är kittlande, de och flera andra är garanterat aktuella i år framåt.
Hur den närmaste framtiden ser ut avgörs däremot här och nu. Vägen till VM är lång, en slutspelsplats är mil borta, men redan i kväll vet vi hur mycket vi ska hoppas.
Finland har verkligen inte råd att förlora, de ska helst ta den tyngsta bortasegern i ett kval på nästan tjugo år, och då har Friis knappast tankar på att chansa hejvilt. Generationsväxlingen får helt enkelt starta vid ett annat tillfälle.
Mats Ahlnäs är sportjournalist på Svenska Yle och har bevakat herrlandslaget i fotboll på nära håll i många år.