Iran har enligt en del europeiska stormakter inte mött vissa krav på att begränsa sin kärnkraftsutveckling.
Det här innebär att Iran återigen drabbas av en del sanktioner.
Bland annat betyder det att man kommer att frysa iranska tillgångar utomlands, kräva stopp för vapenaffärer med landet och bestraffa all utveckling av Irans ballistiska missilprogram.
Till följd av det här har Iran kallat in sina ambassadörer i Storbritannien, Frankrike och Tyskland för konsultation, uppger den iranska statliga nyhetsbyrån Mehr.
Obamas avtal inne på de sista andetagen
Rouzbeh Parsi, adjungerad lektor vid Lunds universitet och expert på Iran, tror att den omedelbara effekten på Iran blir en prestigeförlust och en nedgång för den iranska valutan på grund av osäkerheterna som sanktioner medför.
Men han är inte övertygad om att det i praktiken kommer att ha så mycket effekter på landet.
– Jag tror inte det kommer att innebära några radikala skiften, eftersom det praktiska trycket på ekonomin nu har funnits i sju år redan.
Det trycket står USA för sedan 2020, då landet införde sanktioner mot Iran. Det skedde efter att USA under president Donald Trumps första mandatperiod drog sig ur det så kallade JCPOA-avtalet 2018.
Iran och USA, tillsammans med Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland, tecknade avtalet om vissa begränsningar av Irans kärnteknikutveckling under president Barack Obamas tid.
Enligt avtalet förband sig Iran bland annat att inte anrika uran över en nivå som möjliggör kärnvapentillverkning, samt att tillåta internationella inspektörer att regelbundet besöka landets kärntekniska anläggningar.
I utbyte skulle bland annat USA lyfta en rad handelssanktioner mot Iran som funnits på plats sedan länge och som tärt hårt på landet.
Anledningen till avtalet var oro för att Iran skulle utveckla kärnvapen. Avtalet var ett sätt att få större insyn i landets kärnprogram.
USA drog sig ur avtalet 2018 med argumentet att det bara fördröjer Irans kärnvapenutveckling, utan att stoppa den.
USA, tillsammans med bland andra Israel och Saudiarabien, ansåg också att Iran använde de extra ekonomiska resurser avtalet gav för att i smyg fortsätta utvecklingen av kärnvapen och även finansiera militanta grupper som Hamas och Hizbollah.
Det här ledde i sin tur till att Iran slutade följa avtalets direktiv och i stället snabbade på sin kärntekniska utveckling.
År 2020 införde USA hårda sanktioner mot Iran på grund av detta, men resten av avtalsparterna lät i stunden bli att göra detsamma. I stället gav de Iran en tidsfrist för att visa att landet kunde följa avtalet.
En diplomatisk förlust för Europa
De så kallade ”snapback”-sanktionerna, som nu aktiveras av Storbritannien, Frankrike och Tyskland, är således de tidigare sanktionerna som återaktiveras, eftersom Iran inte anses ha gjort tillräckligt för att följa de krav som ställts.
Rouzbeh Parsi tror att beslutet framförallt är negativt för Europa, eftersom man härmed blir av med sitt starkaste diplomatiska verktyg mot Iran.
– Hot av det här slaget fungerar just bäst som hot. När de väl är genomförda så är det liksom över, det finns inte så mycket mer att göra, säger han.
De iranska myndigheterna förväntas svara genom att begränsa sitt samarbete med Internationella atomenergiorganet (IAEA) och eventuellt dra sig ur icke-spridningsavtalet för kärnvapen (NPT).
Parsi tror inte heller att detta kommer att hindra Iran från att fortsätta utveckla sin kärnteknik, även om det är oklart vilken kapacitet landet har efter Israels och USA:s angrepp i somras.
Enligt Parsi går Iran en balansgång just och överväger sina val.
Landet behöver bevisa att det inte tänker skaffa kärnvapen som ett sätt att försöka förhindra nya israeliska attacker.
Samtidigt råder osäkerhet om detta verkligen är någon garanti, eftersom Israel har agerat allt mer aggressivt i Mellanöstern den senaste tiden.
– Det finns väldigt många i Teheran som säger att det här är helt meningslöst – det är lika bra att skaffa sig ett kärnvapen och då kommer israelerna hålla sig på plats, säger Parsi.
Konflikten med Israel har försvagat Iran kraftigt
Iran befinner sig i en mycket svår situation ekonomiskt, politiskt och militärt, enligt Parsi.
Han menar att landets ekonomi har försämrats stadigt under det senaste decenniet, till följd av korruption, inkompetens, ineffektiv styrning, amerikanska sanktioner och effekterna av covidpandemin.
Det här årets allt mer eskalerande konflikt med Israel har förvärrat situationen ytterligare.
Iran länge hanterat sin konflikt med Israel genom proxyarméer och semiallierade som Hamas, Hizbollah och Houthirebellerna.
Men i år har kriget nått Irans tröskel när Israel och Iran har angripit varandra direkt – med Israel som den vinnande parten.
– Israels aggressiva hållning har burit frukt, både militärt och politiskt, vilket har underminerat Irans trovärdighet som motpart, säger Parsi.
Regimen i Iran står på skakig grund
Om det skulle bli ett fullskaligt krig i framtiden, tror Parsi att Israel kommer att satsa på snabba, avgörande slag som destabiliserar den iranska staten.
– Regimen, som länge varit effektiv i att förtrycka sin befolkning i säkerhetens namn, har visat sig ytterst inkompetent när det gäller faktisk säkerhet, säger Parsi.
Parsi pekar på att Israel lyckats genomföra operationer inne i Iran, bland annat i huvudstaden Teheran, och ytterligare underminerat regimens auktoritet.
– Staten saknar i dag både ekonomisk kraft, folkligt stöd och grundläggande kontroll över säkerheten, säger Parsi.
Däremot har en viss iransk nationalism stärkts på grund av de israeliska och amerikanska angreppen i somras.
– Detta var sannolikt inte Israels avsikt, men det har lett till att många iranier nu sluter upp bakom sitt land, snarare än sin regering, säger Parsi.
Pressen på Iran tvingar dem ännu längre in i Rysslands famn
Iran har på grund av trycket från Israel och USA försökt hitta, om inte allierade, så åtminstone parter att samarbeta med.
Man har gjort trevare i Mellanöstern till exempelvis bland Gulfstaterna, i hopp om att Israels aggressivitet och oberäknelighet kan ge nya möjligheter.
Men Ryssland förblir ett av de få länder som Iran kan ty sig till, trots att Ryssland enligt Parsi historiskt mest utnyttjat Iran snarare än att vara en pålitlig partner.
Ryssarna har gång på gång lovat tekniskt och militärt stöd men i slutändan antingen levererat för sent och för långsamt, eller levererat föråldrad utrustning, som exempelvis det luftvärn som Iran köpt av Ryssland.
Som senaste exempel nämner Parsi Irans leveranser av drönare till Ryssland.
– Iran fortsätter att ge drönare till Ryssland därför att man vill ha det här tekniska, militära och politiska samarbetet. Men det återstår att se i vilken mån ryssarna har någonting att leverera, säger han.
En del analytiker ser samarbetet med Ryssland som en av anledningarna till att de europeiska länderna valde att återinföra sanktioner i det här skedet, innan Ryssland tar över ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd i oktober.
Trots detta har Iran inte råd att vända ryggen åt Ryssland.
En framtid där USA under Trump framstår som oförutsägbart och farligt gör behovet av alternativa partnerskap än mer akut.
Framtiden för Iran handlar om långsiktiga val
Parsi, som nyss släppt sin nya bok Mellan gud och stat som handlar om det moderna Irans utveckling, konstaterar att Iran i dag står inför ett vägskäl.
Landets framtid beror på två avgörande faktorer menar han. Den ena faktorn är om regimen begriper att den måste slå in på en ny väg.
Parsi säger att det hos regimen och regimtrogna finns en slags vanföreställning om att man måste återvända till det förgångna, till ett idealsamhälle som egentligen inte har funnits. Och det här är inte hållbart i längden, säger han.
– Ekonomin utvecklas inte, sanktionerna finns där, korruptionen växer, alla blir mer desperata. Det innebär att man inte investerar i sjukvård, i undervisning och så vidare, och det gör att de här systemen före eller senare kommer att börja falla sönder, säger Parsi.
Frågan är om den styrande eliten har tillräcklig självinsikt att reformera innan det är för sent – eller om man i stället väljer att slå ner varje förändringsförsök, vilket riskerar att leda till en allt blodigare konfrontation, fortsätter han.
Den andra faktorn är i vilken mån samhället och de som ger motstånd mot statens repression kan samla sig och organisera sig och formulera ett alternativ.
Parsi efterlyser en mera sansad ton i hur man diskuterar Irans politiska framtid för att hitta en väg framåt. Protester och motstånd finns, men saknar ofta samordning och en tydlig vision, enligt Parsi.
– Det vill säga, vad är det vi ska ha i stället och hur ska det gå till? Och hitta de som finns i systemet som är villiga att dra åt det hållet, säger han.