Bergsklättraren Anni Penttiläs senaste expedition till bergskedjan Karakoram i Pakistan var inget lättsmält kapitel. Tanken var att bestiga både K2 och Broad Peak, två av världens totalt 14 berg över 8 000 meter. Penttiläs mål är att bestiga alla.
Under vandringen tillbaka från Broad Peaks basläger, tvingades hon konstatera att den månadslånga vistelsen i de pakistanska bergen både hade varit mentalt tung, och fruktlös i fråga om erövrade toppar.
Kontrasten till hennes tidigare bestigningar i Nepal var stor. I Karakoram syntes få kvinnor. De inledande orden från expeditionens arméofficer var att kvinnor inte borde klättra över huvud taget.
– Allt stirrande var obehagligt. Det kändes svårt att vara kvinna där.
Penttilä tillbringade mycket tid i tältet för att komma undan intensiva blickar. Känslan av isolation och ensamhet ökade.
– Jag var inte beredd på det här. Den här känslan av otrygghet var svår för mig att hantera och jag greps av intensiv hemlängtan, egentligen från dag ett.
För klättringen var det största problemet vädret. Under den ovanligt varma sommaren blev snötäcket och själva berget ostadigt. En riskfylld klättring i slutet av juli var det tydligaste tecknet.
Först gick en lavin till höger om oss, strax efteråt dånade det ovanför oss, det lät som åska. Jag hann tänka att det här är vår sista stund. Men vi hann ta skydd undan jordskredet bakom en större sten.
De instabila bergen påkallade ett tungt beslut. Penttilä bestämde sig för att bege sig hemåt utan utfört värv.
– Jag kände stort tvivel. Hade jag gett upp för tidigt, var det här rätt beslut?
Riskerna gjorde sig påminda under hemvägen då Penttilä passerade Laila Peak, ett berg som just då befann sig i världens blickfång. Dagen innan hade den före detta skidskytten Laura Dahlmeier fastnat i ett jordskred på 5 700 meters höjd.
– Då vi hörde om olyckan stärkte det känslan av att jag tog rätt beslut.
Pakistans högsta berg ligger väldigt isolerat. Mycket av den infrastruktur som finns i Himalaya saknas i Karakoram.
– Det är en verkligt avlägsen del av världen, med brantare berg och svårare terräng.
Då Penttilä först såg räddningshelikoptrarna hovra över berget visste man ännu inte att Dahlmeier omkommit. Sakta men säkert klarnade bilden.
– Det var verkligen instabila förhållanden i de här bergen. Farorna var inget jag inbillat mig. För det är lätt hänt att man blandar ihop fakta och känslor.
Förmågan att blockera känslorna, titta på realiteterna och ta ett beslut är oerhört viktigt för en bergsklättrare. Ett skarpt läge några månader tidigare fick Penttilä att inse att de senaste årens erfarenheter gett utdelning.
Hård kamp på världens farligaste topp
Våren 2025 befann sig Penttilä på Annapurna i Nepal. Berget har rykte om sig som det farligaste i världen att bestiga.
Bestigningen var svår. Hon tvingades ge upp det första försöket, 600 höjdmeter från toppen tog repen slut. Frusen, trött och hungrig återvände hon till lägret efter nio timmars fruktlös klättring, utan att ha en aning om hon skulle få en ny chans att gå mot toppen.
Chansen kom redan följande dag. Vädret tillät det, och Penttilä hade kraft för ytterligare ett försök. Den 7 april kunde hon lägga en femte 8 000 meters topp till sitt saldo.
Toppbestigningen kröner resan. Men det ligger alltid lite smolk i bägaren eftersom man bara är halvvägs. Och det är på vägen ned som majoriteten av olyckorna inträffar.
Ett ögonblick på nedvägen har etsat sig fast lika starkt som stunden då hon satt med ett ben på vardera sida av Annapurnas topp.
Mellan Annapurnas andra och tredje läger finns ett bergspass som gör Annapurna till världens farligaste berg att bestiga. I väntan på sin tur att korsa passet såg Penttilä hur en annan klättrare lät känslorna ta överhanden.
– Vi visste att det här är en plats där det ofta händer olyckor, och vi visste att det gått av en lavin här dagen innan. Med blotta ögat kunde man se hur nervös han var och hur han hela tiden tittade uppåt.
I den farligaste terrängen vill man tillbringa så lite tid som möjligt. Mannens nervositet fick Penttilä att inse vikten av att själv hålla sig lugn i ett skarpt läge. Och att sen omvandla lugnet till beslutsamhet.
– Här var det viktigt att röra sig kontrollerat och effektivt, trots rädslan. Det var en oerhört viktig insikt. Oberoende av vilken sorts rädsla det är, så berövar den mig inte förmågan att fungera.
Sällsynt bedrift
Anni Penttilä är driven. Hon formulerade drömmen om att bestiga världens högsta berg då hon var 20 år. Sju år senare var hon redo. Förberedelserna fick ta tid, och det fanns en orsak.
– Jag ville ha mycket erfarenhet innan Mount Everest för att kunna klättra självständigt, och för att kunna förlita mig på min förmåga att fatta egna beslut.
Pandemin tvingade henne att skjuta upp försöket.
I väntan på att Himalaya skulle öppna igen, bestämde hon sig för att klättra upp för Malmgårdstoppen i Helsingfors 137,5 gånger under ett dygn. Det motsvarar Mount Everests 8 848 höjdmeter.
Då hon bestigit Mount Everest formulerade hon ett nytt mål. Av världens 14 berg över 8 000 meter har hon nu bestigit fem, inklusive det högsta och det farligaste. Om hon är den nästa att lyckas, blir hon den andra finländaren någonsin, efter Veikka Gustafsson.
– I bergen kan jag uppnå ett flow som jag inte hittat någon annanstans. Allt handlar bara om ditt nästa steg. Och varje berg jag bestigit så här långt, har känts som en fängslande utmaning.
Men som den senaste expeditionen till Pakistan visar är bergsklättring inget ständigt segertåg.
I ena vågskålen finns euforiska stunder på bergstoppar då år av målmedvetet arbete kulminerar. I andra vågskålen finns lång väntan på acklimatisering eller rätt väder, isolation och ensamhet.
– I början var jag inte beredd på hur mycket tid jag tvingas tillbringa med mig själv, helt utan sällskap. Det har varit svårt för mig att acceptera att jag också behöver hantera en slags vidrig ensamhet.
Känslan av ensamhet kan komma krypande trots att det finns andra människor i bergen och trots att Penttilä alltid klättrar med en sherpa, alltså en lokal klättringsguide.
– Själva klättringen är i hög grad en individuell prestation. Man är inne i sitt eget huvud, ingen kan ta nästa steg åt dig. De stunderna kan vara väldigt ensamma.
För att skingra de dystra tankarna tyr sig Penttilä till praktiska rutiner. Och via satellittelefon kan hon skicka hem levnadstecken, men också få väderprognoser.
– Min man gör väderprognoser åt mig. I en osäker miljö ger det mig stor ro att veta att han håller koll på vädret och till exempel kan meddela mig att snöfallet kommer att avta.
I besvikelsen efter beslutet att återvända hem från K2 och Broad Peak, övervägde Penttilä att begrava sitt projekt.
Man grips av tvivel. Vad gör jag med mina pengar och min tid, vad gör jag med mitt liv. Det blir lätt djupa tankar.
Ett par veckor efter att Penttilä lämnat bergen lyckades några expeditioner nå toppen av K2.
– Först kände jag mig kluven, borde jag ha stannat och gjort ett försök? Å andra sidan baserade jag beslutet på förhållandena i bergen. Och under årens lopp har jag utvecklat en expertis som jag kan lita på. Många små saker stödde beslutet att vända hem.
Nästa vår siktar Penttilä mot Nepal. Pakistans fem toppar får vänta. Bergen finns kvar.
– Jag kan alltid återvända dit, men det hade kanske inte gått om jag begått ett ödesdigert misstag.