Det är som att landa i ett myller av himlar och helveten.
Trängseln och sorlnivån är omänsklig. 3 500 programpunkter, flera hundra seminarier, 100 000 besökare. Scener för allt mellan kärlek och crime, barnlitteratur och trädgårdsskötsel, stora affischnamn blandade med gäster från Palestina och Ukraina som berättar om skapande i skuggan av krig och förstörelse.
Och finländska pjäsförfattare.
Som Göteborgbokmässa-oskuld är jag både förvirrad och överväldigad. Jag försöker desperat orientera mig, rusar mellan programpunkter genom murar av mässbesökare. Benen och hjärnan vill inte räcka till.
Småningom vänjer jag mig, och blir glad av att se hur den unika och massiva nordiska (och baltiska) satsningen på att ge dramatik synlighet verkar gå hem. Tiotals dramatiker och teaterrelaterade samtal, teaterförlag, finlandssvenska och nyöversatta finska pjäser i bokform.
Men hallå! Dramatik på en bokmässa? Teater är väl inte litteratur?
Fel!
Pjästexter måste tryckas och ges ut för att kunna behandlas som en del av litteraturens ekosystem
Det var ett av dramatiksatsningens stora mål, att återerövra en länge självklar men senare förlorad position som en del av det litterära ekosystemet. Prosa, poesi, och dramatik. Alla är de ju en central del av litteraturens historia.
Men varför glöms en av litteraturens familjemedlemmar alltid bort när det dukas upp till festbord? Det är romanen som sitter där som hedersgäst, poesin finns med som avec, medan dramatiken får stå på gården och följa festen genom vardagsrumsfönstret.
Och varför finns det så sparsamt med dramatik i bibliotekens massiva bokutbud, annat än de självklara; de gamla grekerna och Shakespeare och Strindberg och Ibsen och Tjechov, ibland blandat med Norén och Stridsberg?
Varför finns det så sparsamt med dramatik i bibliotekens massiva bokutbud?
Mycket handlar om att förlagen verkar ointresserade av att publicera samtidsdramatik, och om att dramatikernas status i teatervärlden är så mycket lägre än teaterchefens, regissörens och skådespelarnas.
Vad kan man göra åt det?
”Vi måste få pjäserna tryckta”, försöker dramatikergästerna vråla ut över den väldiga mässhallens öronbedövande sorl.
”Vi måste nätverka och ge dramatikerna synlighet”, fortsätter de agitera, nu mycket tystare, mest för varandra.
Det där med att publicera pjästexter låter självklart, och är ändå så svårt eftersom det hos biblioteksgäster (och teaterbesökare) inte existerar en tradition av att läsa pjäser.
På ett av många seminarium jag besöker, samtalar nordiska dramatiker om var en ovan pjäsläsare ska börja. Många hänvisar till ”de gamla fina klassiska pjäserna”, men så hör jag finländska Pipsa Lonka protestera; ”nej, de ska börja med samtidsdramatiken”.
Jamen just det, tänker jag då. Dagens unga generation som är så van vid tv-seriers dramaturgi och estetik, för dem kanske just pjäser är en genväg till läsandet. Inte via romanernas textmassor, utan via pjäsernas kortare och snabbare berättande.
Problemet är förstås att man inte hittar de pjäserna på biblioteken.
Finland är samtidigt både för exotiskt och inte tillräckligt exotiskt
Det som satsningen på mässan däremot uppnådde, var nätverkandet.
Det är ju så att ett land som Sverige inte vet just någonting alls om grannlandet Finlands dramatik. Under de senaste 20 åren har 4 (!) finländska pjäser spelats i Sverige.
”Finland är samtidigt både för exotiskt och inte tillräckligt exotiskt”, hör jag en dramaturg från ett av Nordens största teaterförlag förklara. ”Lite för nära för att det okända ska kännas spännande”.
Det är en kämpig ekvation att lösa.
Faktum är att väldigt mycket handlar om slumpen. Att rätt teaterchef och rätt regissör i rätt stund ska råka få upp ögonen för en ospelad, okänd finländsk dramatiker ‒ och dessutom vara i just rätt stämning för att uppskatta just den dramatikerns pjäsuniversum.
Just där kan den stora satsningen på Göteborgs bokmässa visa sig vara betydelsefull. Den ger slumpen en möjlighet att spela in. Om den där teaterchefen och den där regissören aldrig växlat något ord med den där dramatikern, och aldrig fått hens publicerade pjäs tryckt i famnen. Då finns dramatikern inte på deras karta. Då spelar det ingen roll att slumpen har lust att hjälpa till.
Det skulle förvåna mig om Pipsa Lonkas högaktuella posthumanistiska dramatik inte hittar sin plats någonstans i Norden
I Göteborg fanns nio finländska dramatiker på plats tillsammans med egna pjäser i form av nytryckta böcker, förutom Otto Sandqvist, Milja Sarkola och Christoffer Mellgren också sex finskspråkiga dramatiker som fått varsin text översatt till svenska.
Alla var de lika nöjda med besöket och med möjligheten att just nätverka, inte bara med teaterchefer men också med kollegor från andra länder.
Själv vill jag inte spekulera i vem som kan ha möjlighet att slå igenom utomlands, men Lonka och Sandqvist är namn jag hör nämnas, kanske för att de tillsammans med E.L. Karhu lyckats skapa helt egna universum i sin dramatik, världar och stämningar som inte många andra ens i ett internationellt sammanhang kan erbjuda.
Om jag ändå spekulerar; det skulle förvåna mig, kanske till och med göra mig upprörd, om inte Lonkas högaktuella posthumanistiska dramatik hittar sin plats någonstans i Norden. Förr eller senare måste slumpen slå till. Hon har ju faktiskt redan spelats flera gånger på svenska i Helsingfors.
Och då jag mot slutet av mässan möter Lonka och Karhu är de (åtminstone för ett ögonblick) fyllda av självförtroende. De kommer att spelas i Sverige. Förr eller senare.
Göteborgs bokmässa har kanske hjälpt till med att få det att ske mer förr än senare.
Tomas Jansson är en kulturjournalist och scenkonstkritiker som älskar festivaler, men brukar ha stora problem med bokmässors trängsel och stök. Han har följt den nordiska teatervärlden ända sedan 1990-talet.