Plötsligt är han där igen. Kristian Sillander fryser till is då raden bekanta ansikten stirrar tillbaka på honom. Ett par ögon känner han bättre än alla andra. Det är hans egna uppgivna blick som möter honom på fotot, omringad av de plågoandar som nästan lyckades kväsa den livslåga som burit honom sedan barnsben.
I handen har han nians klassfoto som han råkat plocka upp då han går igenom gamla bilder tillsammans med sin mamma.
– Jag får en sådan flashback till då jag satt där full av negativa tankar och var riktigt deppig och nästan ville bort härifrån, beskriver han.
De kallade mig fet och störd och alla kommentarer gjorde att jag tyckte jag såg förfärlig ut
Kristian Sillander
Mamma Taina Sillander beskriver han som sitt livs superhjälte. Hon stöttade honom genom de svåraste åren.
– Jag minns då du var liten och frågade mig: ”Mamma, vad är det för fel på mig, varför är jag inte normal?”, berättar hon.
Kristian Sillander var ett glatt och livligt barn, men han hade utmaningar med talet. Det var något andra barn lade märke till.
– Det började redan i förskolan, berättar han.
Mobbningen pågick hela skoltiden.
– De kallade mig fet och störd och alla kommentarer gjorde att jag tittade i spegeln och tyckte jag såg förfärlig ut, berättar han.
I högstadiet hittade Sillander ändå en oas på Svartås sommarteater.
– Där hittade jag min andra familj. Utan dem vet jag inte var jag skulle vara i dag, det var en gåva från gudarna.
Snart började han drömma om ett liv på scen och att börja om på ett teaterinriktat gymnasium.
Då kom nästa bakslag.
– Jag var rätt säker på att jag skulle komma in, så då jag fick beskedet att jag inte gjort det, kände jag mig otroligt uppgiven och besviken på mig själv, berättar han.
Julklapp ledde in på rätt spår
Då allt kändes kändes som mest hopplöst råkade han höra om Slussen, det som tidigare var tionde klass, vid Västra Nylands folkhögskola. Sillander tyckte det var en bra möjlighet att höja sitt betyg.
– Det var det bästa beslutet jag har gjort, säger han.
Julen samma år fick han ett bartenderset i julklapp. Det väckte upp ett minne från barndomen då han serverats vackra paraplydrinkar på ett kryssningsfartyg.
– Då visste jag vad jag ville bli; bartender och sommelier. Jag vill kunna ge vidare samma glädje som jag fick i barndomen, förklarar Sillander.
Sagt och gjort. I år tar han examen från en servitörsutbildning och har redan samlat på sig en hel del erfarenhet med att till exempel skapa egna mocktails.
Nästa steg är att lära sig allt om viner. I framtiden drömmer han om att möjligtvis ge ut en bok om drycken.
Skulle jag träffa 15-åriga Kristian i dag skulle jag ge honom en kram
Kristian Sillander
I september tog han ett steg närmare drömmen och packade kappsäcken och åkte iväg till Italien för att i sex veckor bekanta sig med vinkulturen där.
– Jag är så väldigt stolt över dig. Tänk var du är i dag, konstaterar mamma Taina Sillander innan avfärd.
Kristian Sillander säger att han har svårt att tro det själv.
– Jag tänker på var jag är nu och var jag var för fem år sedan, då jag var nere och det främsta umgänget var katterna där hemma.
Innan avfärd passade Kristian Sillander på att ha en avskedsfest för sina vänner. Numera har han nämligen ett tryggt nätverk av människor som finns där för honom i vått och torrt.
– Skulle jag träffa 15-åriga Kristian i dag skulle jag ge honom en kram och säga att han inte ska ge upp, säger han.