Stenporellan (Porella cordaeana) behöver fukt och skugga för att växa och det får den i Antskog eftersom man beaktar den vid skogsbruket genom att lämna en skyddszon där den finns.
Trots att den är utrotningshotad, så är den inte fridlyst eller en art som kräver särskilt skydd enligt lag.
Esko Vuorinen, naturskyddsexpert på Nylands NTM-central, berättar att det växer stenporella på omkring tio platser i Raseborg, Ingå, Sjundeå, Kyrkslätt och Esbo. I Lojo finns cirka tio förekomster, de flesta på Lojoön.
– De växer oftast i bäckar eller lite större åar där det finns träd som skuggar. De kan också växa på bergväggar där det sipprar fram vatten.
Nästan 600 mossarter i Västnyland
Det finns omkring 950 mossarter i Finland och omkring en tredjedel av dem är hotade. Esko Vuorinen räknar med att närmare 600 av arterna finns i Västnyland.
– Antalet mossor som är hotade är större än andra arter och det beror kanske på att det finns så många arter som är känsliga och krävande.
Stenporella är inte bra på att föröka sig. Många mossor sprider effektivt sporer omkring sig, men inte den här arten. Stenporellan i Antskog har dessutom lidit av att skogen en gång i tiden omvandlats till åkermark.
– För flera hundra år sedan fanns här skog, men så blev omgivningen öppnare på grund av åkrar och ängar och då försvann arten. Lyckligtvis verkar det som om det funnits buskar och sly i en brant där vattnet nästan forsar fram, och där har arten kunnat överleva i skuggan. Den är väldigt känslig för direkt solljus.
Du kan gå över bäckar som vanligt, men ta inte med mossa för att dekorera där hemma
Robert Lindholm
För 60 år sedan beskogade man åkermarken och lät skogen växa och nu har privatpersoner hittat stenporellan längre ner i vattenfåran. Nu är det viktigt att se till att den överlever och kan föröka sig.
Esko Vuorinen och Robert Lindholm, skogsägarens representant och styrelsemedlem i Föreningen för Skogskultur, säger att stenporellan i Antskog inte har något i sin omgivning som hotar den just nu.
De tror på dess framtid och menar att det kommer att se helt annorlunda ut om 20 år, för då har den spritt sig.
Stenporella skyddas alltså inte enligt lag, men det finns andra sätt att få den att överleva.
Lindholm förklarar att stenporellan i Antskog skyddas bland annat tack vare vattenlagen.
– En bäckfåra i naturtillstånd skyddas enligt vattenlagen, så man får inte köra till exempel med en skogsmaskin i den.
Mossan skyddas med hjälp av certifiering
Också skogscertifieringar skyddar den lilla fläcken stenporella på stenen.
– Då vi ser på skogen här runt omkring så finns det inga naturvärden som är skyddade enligt skogslagen. Vi står i en ekonomiskog som är 60 år gammal, man har alltså låtit skog växa på gamla åkrar.
Vi är en del av naturen och vi kan inte leva utan den
Esko Vuorinen
Stenporellan som art är skyddad genom att skogen i Antskog är certifierad enligt skogscertifieringssystemen PEFC och FSC. Det gör att arten måste beaktas i skogsbruket. I korthet går certifieringen av skogsbruk ut på att visa att skogen där träden fällts skötts på ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart sätt.
– Om du inte följer certifieringen, så kan du förlora ditt certifikat. Det betyder att du inte får sälja ditt virke som certifierat, så på det sättet skyddas arten också.
Bred skyddszon i Antskog
Lindholm säger att man inte får fälla träd runt fåran i Antskog på ungefär en trädlängd åt alla håll.
Kravet på skyddszonernas bredd varierar en aning. Det beror på vilken typ av vattendrag det är frågan om och vilken certifiering man följer. I Antskog följer man FSC-certifieringens kriterier och då krävs en lite bredare skyddszon.
Här kommer dessutom granar och hassel att växa, vilket ger ännu mera skugga. Vattenfårans närmiljö kommer sakta att återgå till ett naturligt tillstånd.
– Det betyder att det så småningom blir ett objekt som lyder under skogslagen, så bäckfåran där stenporellan lever blir ett objekt som skyddas enligt den tionde paragrafen i skogslagen.
Området i Antskog kommer att bli ett mycket värdefullt objekt om 20 till 30 år då skogen blir äldre och mängden död ved ökar, säger Robert Lindholm.
Hur ska man då veta om det är en värdefull mossa man har under fötterna när man går i skogen?
Alla är inte som Esko Vuorinen som ser klart och tydligt att det är stenporella som växer på stenen i vattenfåran. Han ser dessutom åtminstone tio arter till i närheten.
Robert Lindholm säger att han som jobbar med skogsbruk ser till biotopen, alltså hur det ser ut i området.
– Här är fuktigt och skuggigt så det finns en möjlighet att det växer hotade arter här. Men jag skulle säga åt alla som vandrar i skogarna att de inte behöver vara oroliga. Du kan gå över bäckar som vanligt, men jag rekommenderar inte att man tar med sig mossa från de stenar som finns i bäcken för att dekorera där hemma.
Esko Vuorinen rekommenderar att man i stället plockar väggmossa eller husmossa som växer överallt. Man ska ändå komma ihåg att mossor inte hör till allemansrätten, utan man ska ha markägarens lov för att plocka dem.
Behöver vi just den här mossan, stenporella, i vår natur?
Det är en filosofisk fråga, svarar Esko Vuorinen.
– Behöver vi några arter alls? Om vi utgår från att vi vill värna om naturen, så är alla arter värda att bevaras. Vi är en del av naturen och vi kan inte leva utan den. Det påverkar oss inte om just denna art försvinner, men om allt flera arter försvinner så kan vi stå inför en ekologisk katastrof.
– Så det är en filosofisk fråga varför vi skyddar naturen. Vi gör det också för människans skull.
Och innan vi går bort från vattenfåran så råkar Esko Vuorinen se att det finns lite stenporella till, en bit från den sten vi hittills sett på.
En liten, liten bit stenporella växer på en större sten, omkring två meter bort. Så den håller redan på att sprida sig.