Forskare vid Potsdam Institute for Climate Impact Research (PIK) i Tyskland har publicerat en oroväckande rapport om jordens hälsotillstånd. Sju av nio kritiska så kallade planetära gränser har nu överskridits. De är viktiga eftersom de talar om hur väl planeten kan upprätthålla livet på jorden.
Den senaste gränsen som överskridits är surhetsgraden i världshaven.
Planetens livsupprätthållande system diskuterades i radiodebatten Slaget i måndags. Där deltog marinbiolog Conny Sjöqvist från Åbo Akademi, klimataktivisten Thomas Wallgren och Kerstin Stendahl som jobbar med miljösäkerhetsfrågor vid Miljöministeriet.
Planeten Tellus – ett fantastiskt maskineri
De nio planetära gränserna handlar om saker som biodiversitet, koldioxidhalten i luften, kretsloppet av näringsämnen, markanvändning och skogsavverkning, tillgången till färskvatten, nya ämnen som plast och kemikalier, försurning av haven, uttunning av ozonlagret och partiklar i luften.
De här planetära gränserna fungerar lite som planetens immunförsvar, och där har världshaven en väldigt stor betydelse förklarar Conny Sjöqvist.
– Världshaven har en helt existentiell betydelse för liv på jorden. De buffrar mot klimatförändringen och håller temperaturförhållandena stabila på jorden, säger Sjöqvist.
Sjöqvist förklarar att jordens medeltemperatur nu har stigit med 1,5 grader Celsius sedan industrialiseringen började. Om havet inte skulle kunna absorbera överflödig värme så skulle jorden vara cirka 20 grader varmare i dag, enligt olika uträkningar. Dessutom tar haven upp koldioxid från atmosfären genom de organismer som lever i havet.
– Till exempel mikroalgerna, som vi ofta ser som jobbiga vid våra stränder, har en enormt viktig betydelse för att havet ska fungera. Genom sin fotosyntes binder de koldioxid i sina celler och när cellerna dör sjunker de ner till havsbotten och kolet deponeras där.
På så vis tar havet en stor mängd koldioxid från atmosfären och minskar klimatförändringens effekter. Men det har ett pris, i samma veva blir havet nämligen surare.
Världshaven har fantastiskt nog ett eget inbyggt system som neutraliserar försurning, lite som en brustablett mot halsbränna. Men då belastningen blir för stor så klarar inte världshaven av att neutralisera försurningen längre, utan surhetsgraden ökar.
Att världshaven nu försuras påverkar särskilt organismer som bygger kalciumkarbonatskal. Sjöqvist förklarar att då pH-förhållanden blir lägre så blir skalen skörare och bryts sönder. Det drabbar bland annat korallreven.
– Korallreven i världshaven täcker bara cirka 0,1 procent av jordens yta, men upprätthåller 25 procent av all biodiversitet i haven, så det har en enorm betydelse för buffertförmågan, säger Sjöqvist.
Ozonlagret räddades i Montreal 1987 – kan vi upprepa den framgången?
Av nio planetära gränser är det bara gränserna för ozonlagret och partiklar i luften som ännu inte har överskridits.
Det beror på att farliga kemikalier som förstörde ozonlagret förbjöds redan år 1987 i det så kallade Montrealprotokollet, ett avtal som alla världens länder har undertecknat. Kan vi rädda de övriga livsupprätthållande delarna av jordens immunförsvar genom nya liknande avtal?
Thomas Wallgren gläds åt att Montreal-avtalet i stor utsträckning faktiskt skapades av finländare som Holger Rotkirch och Martti Koskenniemi.
– Så det kan vi vara stolta och glada över! Samtidigt kan det lätt bli en illusion. Ozonproblemet gick att lösa med ganska enkla medel. Det fanns en teknisk lösning, konstaterar Wallgren som gärna kallar sig klimataktivist.
Conny Sjöqvist håller med om att det uttunnade ozonlagret var ett betydligt lättare problem att lösa jämfört med de övriga sju överskridna planetära gränserna.
– Ozonkrisen var väldigt annorlunda. Det var ett ganska väldefinierat problem som gick att lösa genom att ändra på några kemikalier, som dessutom producerades av endast några få bolag. Jämfört med klimatproblematiken är det helt andra världar, för nu har vi problem som genomsyrar hela vårt ekonomiska system, säger Sjöqvist.
Kerstin Stendahl lägger till att det som var avgörande för att ozonlagret kunde räddas var att det fanns pengar.
– Det fanns ett solidaritetstänk! Vi skapade då en fond för att hjälpa de länder som inte hade råd att lösa problemet själva, berättar Stendahl.
Hon menar att samma tänk behövs också i dag för att vi ska lyckas rädda resten av planeten.
Wallgren lyfter fram ytterligare en aspekt som han menar är obehaglig att ta i:
– De som var mest utsatta för ozonlagrets uttunning var privilegierade människor nära polartrakterna. Vi som är rika och lever bekväma konsumtionsdominerade liv blev oroliga för vår egen del. Många av de problem som nu drabbar planeten drabbar i första hand fattiga människor långt ifrån oss, säger Wallgren.
Conny Sjöqvist ger Wallgren rätt i att det var främst Nordeuropa och Australien som drabbades av det uttunnade ozonlagret och då fanns det stor motivation att lösa problemet.
”Vi vet precis vad vi ska göra!”
Kerstin Stendahl menar att vi egentligen redan är på god väg att lösa flera av problemen tack vare många olika avtal som redan existerar. Stendahl medger att man ännu inte har kommit till skott med att åtgärda plastföroreningarna, men räknar upp att det redan finns en biodiversitetskonvention, en klimatkonvention och en ökenkonvention.
Nu gäller det att förverkliga det vi redan har kommit överens om.
– Och det är väl där som vi alla lite kämpar nu, också här hos oss i Finland. Vi har under alla dessa år forskat väldigt mycket så vi vet precis vad vi borde göra. Vad vi behöver nu är förstås politisk vilja. Vi behöver också en geopolitisk situation där vi kan förhandla globalt om dessa frågor eftersom de alla är av globalt ursprung, säger Stendahl.
Vi ska inte angsta för mycket och vi ska inte heller skuldbelägga oss själva
Kerstin Stendahl
Conny Sjöqvist menar att allt detta är bra, men han tycker att det går för långsamt.
– Vi kommer att behöva tekniska lösningar också den här gången för att få bort de enorma mängderna koldioxid som vi har pumpat ut i atmosfären, slår Sjöqvist fast.
Thomas Wallgren menar att teknologiska men också kulturella lösningar behövs.
– De tekniska lösningarna är viktiga, men det finns en jättelik osäkerhet kring dem. Det kan hända att tekniken kan lösa alla problem och att vi alla i evighet ska kunna vara deltagare i ”consumer paradise”, men jag uppfattar det inte som särskilt sannolikt. Vi behöver en fantasi om hur vi ska leva bättre med mindre, säger Wallgren.
Klimatet är en säkerhetsfråga
I försvarsalliansen Natos strategiska framtidsanalys från 2023 lyfter man fram en klimatkollaps och förlusten av biologisk mångfald som de främsta drivkrafterna som kommer att forma vår säkerhetsmiljö i framtiden.
Kerstin Stendahl, som i år under Finlands ordförandeskap inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa OSSE har titeln specialsändebud för klimatsäkerhet, bekräftar att många länder verkligen ser klimatförändringen som en stor säkerhetsrisk. Hon menar därför att klimatfrågan oftare borde lyftas fram som uttryckligen en säkerhetsfråga.
– Det handlar om extremt väder, skogsbränder, förstörelse av naturliga livsmiljöer.
Vi är ju redan framme i någonslags katastroflandskap
Thomas Wallgren
Stendahl säger att Nato har tagit klimatförändringen i beaktande redan i flera decennier. Klimatförändringen diskuteras nu allt mer som en säkerhetsfråga inom internationell miljöförvaltning och inom EU.
- Inom OSSE ser länderna klimatförändringen som en grundläggande risk. Det handlar om livsmedelssäkerhet, hur jordbruket ska klara sig i ett torrare och varmare klimat, hur våra vattenresurser räcker till.
Att ge upp är inget alternativ
Att läget är allvarligt är alla tre överens om, men hopplöst är det inte.
Conny Sjöqvist konstaterar att han känner sig hoppfull eftersom intresset för klimat- och miljöfrågor är så jättestort bland vanliga människor. Kerstin Stendahl håller med:
– Vi ser elbilar på våra gator, en annan slags energiproduktion i form av vindkraft och solpaneler. Jag tycker också att vi nu ser en annan inställning till hur vi konsumerar. Bland den yngre generationen är det en helt markant skillnad från när jag växte upp, säger Stendahl.
Hon vill inte att vi blir lamslagna.
– Vi ska inte angsta för mycket och vi ska inte heller skuldbelägga oss själva. Vi bör rösta i val och få fram den slags politik som kan säkerställa ett bra liv också för kommande generationer, säger Stendahl.
Thomas Wallgren tycker ändå att skuldkänslor kan vara rätt.
– Vi är ju alla i den meningen skyldiga att vi deltar i en livsform som förstör planeten och ödelägger livet för många arter och många människor. Vi är ju redan framme i någon slags katastroflandskap och vi har inte gjort vi borde för att hindra det.
Marinbiologen Conny Sjöqvist håller inte med utan menar att skuldbeläggning leder till passivitet.
– Det leder sällan till något gott. Jag vill aktivera människor i stället: till exempel visa dem hur vackert havet är, visa på de här livsupprätthållande funktionerna som havet har.
Känner du skuld, eller tycker du att individens ansvar betonas för mycket i klimatfrågan? Ska klimatförändringen tacklas genom internationella avtal och lagstiftning, eller är individens egna handlingar viktigare? Vad tycker du?