En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
– Det som händer i Gaza är oacceptabelt, sa EU-chefen Ursula von der Leyen i sitt tal för Europaparlamentet i Strasbourg i början av september.
Hon beskrev unionens oförmåga att gemensamt agera som ”smärtsam”.
Trycket på von der Leyen hade ökat så mycket att hon nu – två år in i kriget – för första gången hotade med att dra in bilateralt stöd och delar av handeln med Israel.
Men von der Leyen visste också att samma försök att pausa handelsavtalet med Israel hade gång på gång stött på motstånd i flera medlemsländer, bland annat i sitt hemland Tyskland.
Tomma ord, sa kritikerna om von der Leyens Israelutspel. Ett klart politiskt skifte, sa andra.
När så kommissionen en vecka senare presenterade åtgärderna mera detaljerat hade israelisk militär en dag tidigare inlett en markoffensiv för att inta staden Gaza.
Samma dag hade en av FN tillsatt oberoende internationell utredningskommission (UN Independent Commission of Inquiry COI) i en rapport konstaterat att Israel begår folkmord i Gaza.
En EU-majoritet som ännu saknas
Ett slutligt EU-beslut om handelsrelationen hänger ändå fortfarande i luften.
Och ekonomin har stor betydelse för EU är Israels största handelspartner. Förra året gick över en tredjedel av den israeliska varuhandeln till den europeiska marknaden.
De nu föreslagna straffåtgärderna skulle begränsa frihandeln och innebära tullar för israeliska produkter som motsvarar de som gäller länder utan frihandelsavtal med unionen.
Också så gott som allt bilateralt stöd till Israel skulle frysas, och sanktioner skulle riktas mot två israeliska ministrar, våldsamma bosättare och tio Hamasmedlemmar.
Ett gemensamt beslut om handelsrelationen skulle ändå kräva att en kvalificerad majoritet av länderna är med, det vill säga 15 av de 27 medlemsländerna, och 65 procent av EU:s befolkning. Och det kravet tycks inte uppfyllas.
Tyskland, Italien, Ungern och Österrike har varit de främsta motståndarna, medan länder som Spanien och Irland hör till den motsatta falangen.
Ett exempel på motsättningarna var när den spanska kommissionären Teresa Ribera i september sa att Israel begår folkmord i Gaza.
Det uttalandet tonades snabbt ned av EU-kommissionens talesperson som konstaterade att det är domstolars sak att avgöra folkmordsanklagelserna.
Nyligen beslöt Tyskland att skjuta fram sitt beslut om man ska stödja sanktionerna mot Israel, efter att USA:s president Donald Trump hade lagt fram sin fredsplan.
Den går i korthet ut på att Hamas avväpnas, Israel retirerar och den israeliska gisslan återlämnas. Efter det kan humanitär hjälp skickas in till Gazaremsan som i fortsättningen ska styras av en övergångsregering.
Trumps plan kan ge Israels sympatisörer respit
Kan då det nya amerikanska fredsförslaget förändra EU:s planer?
I själva verket kan de medlemsländer som är mest kritiska till hårdare tag försvara sin position, misstänker forskare Hugh Lovatt vid tankesmedjan European Council on Foreign Relations (ECFR) Londonfilial.
– De kan argumentera mot ytterligare EU-påtryckningar mot Israel och hävda att detta skulle störa de fredsskapande ansträngningarna, säger Lovatt till Svenska Yle.
Claudio Francavilla från människorättsorganisationen Human Rights Watch i Bryssel, menar att både EU och de enskilda medlemsländerna har fullständigt misslyckats i sin politik, och säger att det inte finns några ursäkter för att inte agera.
– Också om man helt skulle bortse från Gaza har Israel gjort massiva brott mot artikel 2, säger Francavilla med hänvisning till associeringsavtalet mellan EU och Israel.
Det är den regel som säger att relationen ska baseras på ”respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer”.
Det är en kort formulering som nu åberopas då man vill frysa delar av avtalet.
Situationen i Mellanöstern handlar ändå inte bara om Gaza, utan det gäller att få i gång den politiska processen och det kräver förändringar såväl på den palestinska som på den israeliska sidan, påpekar Hugh Lovatt vid ECFR.
– EU borde på förhand kräva att handelsavtalet följs bara ifall Israel till fullo följer fredsplanen vilket innebär en full reträtt och att landet förbinder sig till tvåstatslösningen.
Rättsliga processer kräver också politisk vilja
– EU är som bäst när det är enat och som sämst när det är splittrat. Och ingenting är mer splittrande för EU än Mellanöstern, konstaterar Claudio Francavilla som ändå tror att den regelbaserade världsordningen fortfarande har en chans.
Medan en rättsprocess mot Israel för närvarande pågår vid Internationella domstolen i Haag som gäller folkmordsanklagelser har också EU-domstolen i Luxemburg fått ett eget fall.
En grupp jurister från Belgien och Frankrike väckte i somras åtal mot både EU-kommissionen och Europeiska rådet för att ha brutit mot artikel 265 i EU-fördraget som handlar om att ”underlåta att vidta åtgärder”.
Det här trots att flera interna EU-rapporter visade på flagranta brott mot krigets lagar. Den längsta är ett 35-sidigt internt dokument från förra året som har läckts av nättidningen EU Observer.
Enligt juristerna från organisationen Jurdi (Juristes pour le respect du droit international) har de två EU-institutionerna brutit mot reglerna då man har underlåtit att dra in associeringsavtalet, försummat att införa sanktioner och restriktioner mot Netanyahuregeringen och underlåtit att ta ställning till risken för folkmord.
Francavilla framhåller att det till syvende och sist är stater som ska se till att folkrätten följs och beslut implementeras.
– En värld utan regler är en värld där de starka frodas och de svaga lyder eller ger efter. Utan internationell rätt har vi internationell mobbning.