”Titta, nu ser jag att hon har startat!”
En yngre vän visar på sin telefon hur han ser att sambon precis lämnat jobbet. Han följer henne som en plupp när hon går till bussen. Mycket praktiskt tycker han, nu kan han tajma middagen tills hon är hemma.
Var femte svensk GPS-spårar sin partner. Det här framkommer i en ny rapport om svenskarnas internetvanor. Spårningen görs via telefonens inställningar eller olika appar med kartfunktion.
Det här är en obehaglig nyhet för mina millennialöron.
För här finns en generationsskillnad. Vi som inte fått tillgång till smarttelefon innan vi kunde vare sig prata, gå eller hålla tätt ryggar för det här mer än våra yngre kollegor och vänner.
Bland under 35-åringarna var det var tredje som hade frivillig spårning på sin partner.
Unga har vant sig vid att dela sin platsinformation med sina vänner via olika appar. Snapchat har till exempel länge haft den här funktionen och nyligen hoppade också Instagram på livekarta-tåget. Antagligen för att försöka locka just unga.
Om man vant sig vid det här beteendet med sina vänner följer det lätt med in i en romantisk relation.
Men hur lätt är det att be om att partnern ska sluta ha spårning på en den dagen då man blir sugen på lite privatliv?
Jag vill understryka att vi här talar om uttryckligen frivillig spårning. Båda parter måste vara med på att dela informationen. Annars kan det handla om ett brott.
Osexigt att ha koll på partnerns varenda steg
För egen del känns beteendet klaustrofobiskt. Vi är redan konstant uppkopplade och anträffbara som det är. Ingen ska ha möjlighet att kolla exakt var jag befinner mig hela tiden.
Men i synnerhet ska inte min man ha det. Få saker känns så oattraktiva som att kontrollerna sin partners rörelsemönster.
Dessutom måste man få göra saker som den andra inte har koll på.
Man måste till exempel ha friheten att säga att man planerar gå till gymmet, men i själva verket gå in på en bar, beställa en öl och sätta sig i ett hörn och läsa en bok.
Att ha små hemligheter är sunt.
Vi ger upp mer och mer av vår integritet, men vad får vi egentligen i gengäld?
Men främst handlar det om tillit, frihet och integritet.
Jag kommer ihåg när vi i början av 00-talet gav en mobiltelefon åt min mormor.
Det var efter att hon hade tappat bort sig i svampskogen en gång.
Vi gjorde det av omsorg, men mormor gillade det inte och tog nog aldrig med sig telefonen till skogen. Vilket hon gjorde helt rätt i. Det är faktiskt en mormors rätt att gå i skogen utan mobiltelefon.
Samma sak gör vi med våra barn. Det har blivit en självklarhet att övervaka barnen via smartklockor och telefoner. Att inte ha koll på sitt barn via en app kan uppfattas lika ansvarslöst som att inte vaccinera dem.
De här funktionerna och apparna ska ge oss trygghet, men blir det egentligen tvärtom? Eller på sin höjd handlar det kanske om falsk trygghet. Falsk trygghet som bygger på rädsla att vad som helst kan hända när som helst, och därför måste vi ha konstant koll på varandra.
Jag tänker i alla fall inte behandla min man som mina nycklar, mina hörlurar eller min Ipad. Jag kommer inte tappa bort honom. Alltså behöver han varken en airtag eller annan spårning. Jag vet ändå var jag har honom.
Johanna Dikert är kulturreporter och programledare för Vega kultur.