Frankrikes politik skakar i sina grundvalar efter premiärminister Sébastien Lecornus plötsliga avgång i måndags innan hans regering ens hunnit sväras in.
Följande drag kom fyra dagar senare då presidenten på nytt utsåg honom till premiärministerposten med uppdraget att bilda regering och presentera nästa års budget.
Det är lätt att dra på munnen åt Élyséepalatsets egen variant av hela havet stormar. Men bakom det politiska spelet om regeringens sammansättning döljer sig en politisk kris som många bedömare ser som den djupaste under den femte republikens snart sjuttioåriga historia.
Försöken att bilda en stabil majoritet bakom Lecornu och hans föregångare på premiärministerposten har gång på gång strandat, medan protester mot nedskärningar och reformer lamslagit stora delar av Frankrike.
Förtroendet för president Emmanuel Macron är på bottennivåer och missnöjet smittar av sig på de regeringar han försökt få på plats.
Sedan parlamentsvalet 2024 saknar Macron majoritet i nationalförsamlingen och befinner sig i en kniptång mellan ytterhögern och den radikala vänstern, båda fast beslutna att fälla hans regeringar, om än av olika skäl.
Samtidigt växer budgetunderskottet, marknaderna följer utvecklingen med oro och opinionsmätningar visar att en majoritet av fransmännen vill se nyval, ett alternativ som riskerar att fördjupa dödläget ytterligare om mittenkrafterna fortsätter försvagas.
I Bryssel växer oron för att krisen ska sprida sig till övriga Europa om försöken att hålla ordning på budgeten och den skenande statsskulden misslyckas.
Missnöjet som ritual och rationell strategi
Men varför är fransmännen ständigt så arga? Vad är det som driver hundratusentals på gatorna i ett av Europas mest välbärgade länder med en ekonomisk jämlikhet som ligger nära EU:s medelsnitt, i linje med välfärdsstater som Sverige och Tyskland?
Förklaringen ligger delvis i den franska självbilden. Protesten är inte bara ett uttryck för missnöje, utan en nationell ritual med rötter i revolutionen: ett sätt att påminna makthavarna om folkets roll i historien och i nuet.
Det här är något statsvetaren Frank L. Wilson beskriver som en del av den franska politiska kulturen: Protesten fungerar som ett slags teater där både medborgare och ledare vet sina roller, och där själva handlingen blivit lika viktig som resultatet.
Fenomenet blev särskilt tydligt under de gula västarnas rörelse som förenade missnöje över skatter, levnadskostnader och ojämlikhet i ett ledarlöst uppror mot systemet självt.
Det känns också igen under de pågående manifestationerna, där såväl etablerade fackförbund som mer löst sammansatta missnöjesrörelser lamslagit delar av landet i protest mot regeringens åtstramningspolitik.
Men protesterna kan också förstås som en rationell strategi för att driva fram politisk förändring i det maktvakuum som har uppstått i Frankrike.
För de politiska krafter som motsätter sig nedskärningar av sociala förmåner eller högre pensionsålder har det blivit tydligt att ett tillräckligt högljutt missnöje faktiskt kan tvinga både president och regering att backa på centrala punkter.
Det faktum att protesterna ofta faktiskt leder till resultat gör att de fortsätter, om och om igen. Gatan fungerar som en politisk aktör i sig, och när parlamentet låser sig blir demonstrationerna ett sätt att utöva verklig påtryckning.
Ett paradis i ständig kris
För en utomstående kan fransmännens agerande te sig djupt motsägelsefullt. Frankrike framstår ju på många sätt som ett idealsamhälle med en utvecklad välfärdsmodell, en ikonisk huvudstad, ett världsberömt kök och – som grädde på moset – ett behagligt klimat.
Ändå verkar känslan av kris och nära förestående undergång ständigt vara närvarande för fransmännen själva. Är Sylvain Tesson rätt ute när han beskriver Frankrike som ett paradis befolkat av människor som tror att de lever i helvetet?
Eller är det Michel Houellebecq, undergångsprofeten par excellence, som sätter tonen bäst, när han i romanen Kartan och landskapet målar upp Frankrike som ett glåmigt utomhusmuseum som sakta tynar bort inför kinesiska turisters blickar?
Samtidigt visar färska undersökningar på en mer nyanserad bild av Frankrike.
En opinionsmätning från 2024 visar att mer än hälften av fransmännen känner ett massivt missnöje med situationen i landet, och endast tre procent känner sig helt nöjda eller tillfredsställda.
Men när det gäller framtiden är bilden splittrad: Sex av tio är optimistiska inför sin egen framtid, medan 70 procent är pessimistiska inför Frankrikes utveckling, där vardagsproblem som bristande respekt och brottslighet upplevs som de största hoten mot samhället.
Det är inte fransmännen – det är Frankrike
Är det alltså snarare så att det är Frankrike det är fel på än fransmännen?
Kanske är det snarare landets strukturella utmaningar: budgetunderskottet, den växande statsskulden och de allt mer handlingsförlamade politiska institutionerna som ligger bakom den ingrodda pessimismen.
Det råder nämligen ingen tvekan om att det går dåligt för Frankrike.
Landet befinner sig i ett långvarigt strukturellt dödläge med ett budgetunderskott på över fem procent av bruttonationalprodukten och en statsskuld på 115 procent, den tredje högsta i Europa efter Grekland och Italien.
Trots upprepade försök till reformer har motståndet bland både politiker och väljare gjort det nästintill omöjligt att minska utgifterna.
Många av demonstranterna verkar, likt författaren Houellebecq, blicka tillbaka mot ett Frankrike som tycks höra till det förflutna
Rikhard Husu, EU-korrespondent
Lecornus företrädare på premiärministerposten, François Bayrou, var bistert realistisk när han konstaterade att man visserligen kan fälla en regering, men inte sudda ut verkligheten.
Och verkligheten är obönhörlig. Låg tillväxt, stigande räntekostnader och stagnerande produktivitet gör att skuldbördan växer för varje år, medan finansmarknaderna börjar tappa tålamodet.
Nästa regering ärver samma olösta ekvation: stora underskott, växande skulder och väljare som snabbt hotar med gatuprotester när deras förmåner ifrågasätts.
Frankrikes sak är vår
Sett ur ett finländskt perspektiv kan det rent av kännas orättvist att fransmännen, med sin generösa välfärd och låga pensionsålder, drar ut på gatorna medan andra europeiska länder biter ihop och genomför tuffa reformer.
Statsvetaren Pierre Mathiot varnar i en intervju med Svenska Yle att många europeiska länder kan tappa tålamodet med Frankrike om ingenting görs för att åtgärda problemen.
Det här gäller inte enbart ekonomiskt bärkraftiga nordeuropeiska länder, utan även länder som Portugal och Spanien som gjort tuffa ekonomiska reformer under de senaste åren.
Att ondgöra sig över Frankrike och fransmännen hjälper ändå inte i ett läge där Europas ekonomiska och politiska stabilitet står på spel.
Frankrikes låsning riskerar nämligen att bromsa hela unionens förmåga att agera med risker för hela euroområdet.
Därför ligger det i Finlands liksom de övriga EU-ländernas intresse att Frankrike får ordning på sin ekonomi och en administration som lyckas dämpa den ubredda vreden i landet.
Många av dem som demonstrerar mot reformerna verkar likt författaren Michel Houellebecq blicka tillbaka mot ett Frankrike som tycks höra till det förflutna. Ett land där lönerna räckte till, livet var förutsägbart och samhällskontraktet ännu obrutet.
Nostalgi är en ädel känsla, men också en farlig, åtminstone för den som vill bygga något annat än ett utomhusmuseum.
Om Frankrike vill undvika Houellebecqs dystopiska perspektiv måste siktet ställas in på morgondagen med tillväxt, reformvilja och framtidstro i centrum.
Rikhard Husu är Svenska Yles Europakorrespondent och Frankrike är ett av hans bevakningsområden.
Skulle fransmännen ha något att lära av finländsk reformvilja? Eller är det vi som borde lära oss att protestera mer när politiken kör fast? Svara i kommentarsfältet.