Vad är det som gör en människa till människa, och inte till en maskin, och var går gränsen mellan gott och ont? På vilken sida står jag själv, i ideal och handling?
Frågorna är vanliga i science fiction-genren, och står i centrum av Gryningen, Henna Johansdotters fristående uppföljare till debutromanen Glasvaggan (2019).
Berättelsen tar vid där den förra tog slut. Nu 17-åriga Taalia har tillsammans med vännerna Nen, Ramon och Dravin, slagit sig till ro i Himmelens dal, ett år efter flykten från Humanernas tyranni i Nya Fredliga Unionen.
I Unionen förföljs och dödas sådana som Taalia och hennes sort – glasbarn, konstgjorda humanoider som genom den artificiella intelligensen Sändaren är kopplade till Nätverket.
Kopplingen ger dem både särskilda krafter, men också mänskliga egenskaper, intelligens, agens – ett medvetande.
Nu är Sändaren förstörd och inga nya glasbarn har fötts, men de som redan finns har behållit sina krafter. Något – eller någon – fortsätter att hålla Nätverket vid liv.
De nuvarande glasbarnen är de sista av sitt slag och ett fortsatt mål för Humanerna, som vill se allt konstgjort liv utrotat.
Hotet, och Taalias egen hemlängtan, för dem till den mytomspunna ön Tystnadens palats, där en ny allians bildas mellan öns invånare De Sanna och motståndsrörelsen Uppbringarna, ledda av Gryningen.
De Sanna vaktar Kärnan, en maskin med förmåga att tysta glasbarns förmågor och låta dem leva som vanliga människor. Den maskinen vill Humanerna förstöra.
Med Gryningen dras Taalia in i ett eskalerande krig mot Humanerna, med målet att befria Unionen från deras förtryck.
Samtidigt upptäcker hon allt mer om sitt eget förflutna och syfte – och den nyckelroll hon spelar för alla glasbarns fortsatta existens.
Snygg nyansering av gott mot ont
I tonåringen Taalia förenas två vanliga protagonisttroper i genren: den ofrivilliga hjälten och den utvalda. Det är troper som går igen i mycket av samtida science fiction och fantasy, särskilt de skrivna för en yngre publik.
Tankarna går särskilt till Hunger Games-serien av Suzanne Collins och J.K. Rowlings Harry Potter.
Liksom Katniss Everdeen blir Taalia en symbol för motståndsrörelsen, mot sin vilja.
Hon vill å ena sidan vara där och strida, bidra till befrielsen av sitt hemland och alla glasbarn som lever under förtryck, men ogillar starkt särställningen hon försätts i av de vuxna som leder rörelsen.
De ser henne som en symbol, viktig för att få stöd för sin sak hos befolkningen i Unionen, men vill inte låta henne delta aktivt.
Samtidigt drivs hon av ett starkt rättvisepatos och har svårt att förlika sig med de metoder motståndsrörelsen använder sig av, särskilt när det gäller våld. Hon när en envis tro på godhet och kämpar med att se nyanserna i dikotomin gott och ont.
”Mord är mord, oavsett hur vi rättfärdigar det. Har du inte förstått än att det inte finns någon god sida?” ”Då måste vi skapa en”, säger jag. Flickans skratt låter som en kniv mot en metallvägg. ”Du är verkligen lika naiv som de säger”.
Ur Gryningen
På många sätt är hon en typisk tonåring: hennes världsbild utgår från henne själv och hennes uppfattning av vad som är rätt och fel, ofta på bekostnad av andras säkerhet.
Hon saknar förmågan att se konsekvenserna av sitt eget agerande för andra, även när det drivs av viljan att göra det som är rätt.
Här skiner Johansdotter i sin förmåga att trovärdigt skildra en tonårings inre liv och den svartvithet en ung människa ofta drivs av – utan att låta narrativet bli lika endimensionellt som Taalias sätt att resonera.
Personerna Taalia möter i Tystnadens palats tvingar henne att se det komplexa i människans natur; hur hon på en gång kan både älska och kallt utnyttja, vilja gott men begå fruktansvärda handlingar för att nå dit, offra individen för kollektivets goda.
Och hur ett gemensamt mål inte alltid räcker för att förhindra interna sprickor att uppstå och vänner att vända sig mot varandra.
Det hade varit lätt att låta berättelsen utspela sig som en enkel kamp mellan ett objektivt ont och ett självklart gott – Humanerna mot rättvisekämparna i Gryningen. Johansdotter går inte i fällan.
Vackert språk som inte lyckas hela vägen
När det gäller världsbygget har Gryningen en del brister som orsakar förvirring hos läsaren.
Det gäller till exempel de tre begreppen Sändaren, Nätverket och Signalen – tre element som hänger ihop med glasbarnens särskilda förmågor och medvetenhet som bygger på artificiell intelligens. Men exakt hur de fungerar, vad som orsakar vad och vilken inbördes relation de tre har förblir oklart.
Utan Sändaren kan nya, medvetna glasbarn inte födas. De är bara maskiner utan medvetenhet, utan mänskliga egenskaper. Men när man blockerar Nätverket försvinner bara de särskilda förmågorna, inte medvetenheten.
Samtidigt är oron att glasbarnen ska förlora sin medvetenhet om Nätverket slocknar för gott. Och vilken är Signalens roll?
Logiken är förvirrande och som läsare kommer man av sig när man försöker reda ut hur de hänger ihop.
Människorelationerna hamnar också i skymundan för de centrala frågeställningarna. Det är svårt att få grepp om de övriga centrala karaktärernas personlighet och relation till Taalia. Det svänger ofta kraftigt och det är svårt att urskilja vad som får karaktärerna att agera som de gör.
Varför är det så svårt för honom att förstå hur jag känner? Har jag verkligen betett mig så kallt? Är det mitt fel att vi dras isär på det här viset? Har jag gjort ett misstag?
Ur Gryningen
Särskilt konflikterna mellan Taalia och de tre vännerna känns stundvis väldigt förvirrande och tvära, som om det saknas något av kontexten. Också Taalias interna monolog relaterad till vännerna känns ibland krystad och dramatisk på ett sätt som inte är förankrat i de händelser de anknyter till.
Johansdotter har för sina två tidigare romaner fått beröm för sitt poetiskt flytande språk, och det ger hon också exempel på i Gryningen.
Ibland känns det ändå som språkets estetiska kvalitet fått mer uppmärksamhet än dess förmåga att förmedla världen och relationerna sammanhängande.