I lördags ordnade Diabetesföreningen i Åboland ett barnkalas för familjer med barndiabetiker i PIUG:s kultursal i Pargas. I kalaset deltog 14 familjer, eller cirka 70 personer, från Pargas, S:t Karins, Åbo och Kimitoön.
En av kalasdeltagarna är åttaåriga Linus Löfman från Pargas. Han insjuknade i diabetes för ungefär ett halvt år sedan.
– Jag har gått runt här på kalaset och sett vad här finns. Här är blå papegoja, säger han och visar upp ballongen han har i handen.
Han minns inte riktigt hur det var då han fick diabetes, men han tycker inte att sjukdomen har förändrat så mycket i hans liv. Han spelar fotboll, golf och fiskar precis som förut.
– Det går ganska bra ändå och sprutorna gör inte så ont.
”Linus började kissa väldigt ofta och drack mycket vatten”
Linus föräldrar Martin och Heidi Löfström säger att diabetesdiagnosen till en början kändes som en stor förändring, även om allt gått bra.
– Visst har vår vardag förändrats en hel del. Vi måste följa hans blodsocker och ge honom insulin, men ganska snabbt kom vi in i den här rytmen, säger Martin Löfström.
Eftersom sonens diabetes upptäcktes i tid hann situationen aldrig bli riktigt akut.
– Linus gick och kissade väldigt ofta på natten och han drack också mycket vatten, så vi förstod att något inte var som det skulle, säger Heidi Löfström.
För familjen Löfström är det första gången de deltar i diabetesföreningens verksamhet. Hittills har det främst fått stöd och råd från diabetesvården vid Åbo universitetscentralsjukhus (ÅUCS).
– Vi fick god vård och personalen på ÅUCS var jättebra. Vi kommer säkert ha en hel del nytta av föreningen också i framtiden, men hittills är det här det första evenemanget vi deltar i. Det ser jättebra ut, säger Martin Löfström.
”Det gjorde ont, men det var ändå bra, för jag mådde bättre efteråt”
Tioåriga Lucas Jägerskiöld från Kimitoön minns dagen då det kom fram att han insjuknat i diabetes.
– Det var på en söndag, tror jag. Jag mådde inte alls bra och vi åkte in till sjukhuset. Där kollade de sockret och tog en massa olika prover. Det gjorde ont, men det var ändå bra, för jag mådde bättre efteråt, säger han.
Det här hände för ungefär tre år sedan. Han tycker ändå det går ganska bra att leva med diabetes i dag.
– Det går ganska smidigt och lätt när jag har blivit van vid det. Jag måste räkna kolhydrater varje gång jag äter något.
Lättare att leva med diabetes i dag
För familjen Jägerskiöld är det första gången de deltar i ett evenemang som riktar sig till familjer med diabetessjuka barn.
– Vi råkade få syn på det här programmet och eftersom våra barn tycker om Sås och Kopp tänkte vi att vi ska passa på att delta, säger Lucas pappa Christer Jägerskiöld.
Han konstaterar att det var tur i oturen att sonen insjuknade i diabetes det här årtiondet, eftersom det är betydligt lättare att leva med sjukdomen i dag jämfört med förr.
– Det är klart att vi alltid hoppas att tekniken och forskningen går framåt. Inte är det omöjligt att det någon dag skulle vara möjligt att bota diabetes helt och hållet. Men vi får se vad som händer.
”I dag bjuder vi på helt vanliga glassar och kex på vårt barnkalas”
Nina Bäckström, vice ordförande i Diabetesföreningen i Åboland, berättar att barnkalaset för familjer med barndiabetiker är ett sätt för föreningen att få i gång verksamheten för familjer igen.
– Vår medelålder i Diabetesföreningen började vara ganska hög, så vi ville nå ut till familjer med barndiabetiker. Vår familjeklubb har legat lågt några år, men nu skulle vi vilja aktivera den igen, säger hon.
Dagen bjöd på olika kalasprogram som pyssel, ballongdjur, lotteri, musik och kex och glass.
Bäckström, som själv har diabetes, konstaterar att det här med att bjuda på söta godsaker till diabetessjuka är något som har förändrats en hel del sedan hon själv insjuknade i diabetes på 1990-talet.
– Jag insjuknade i typ 1-diabetes när jag var 9 år gammal och då fick jag inte äta socker. När det var barnkalas och de andra fick kex och andra godsaker fick jag till exempel ett äpple eller ett tuggummipaket. Men i dag bjuder vi på helt vanliga glassar och kex på vårt barnkalas.
Vad beror det på att det här har ändrat så mycket sedan 90-talet?
– Behandlingsformerna och insulinet har utvecklats mycket de senaste åren. I dag finns det insulinpumpar och kontinuerliga blodsockersensorer som underlättar våra liv väldigt mycket. Men de tar förstås inte bort själva sjukdomen, säger Bäckström.
Kamratstödet är viktigt
Nina Bäckström har varit aktiv i diabetesföreningen i ungefär tio år och förutom att diabetesvården har utvecklats mycket tycker hon också att kamratstödet från andra diabetiker är väldigt viktigt.
– Alla diabetiker borde få ta del av kamratstöd. Det ger så mycket att få tala ut och få tips och stöd av sådana som faktiskt vet hur det är att leva med diabetes.
