Det börjar med ett hus. En vacker, gammal träbyggnad vars fönsterutsmyckningar skvallrar om omsorgsfull snickarglädje.
En berättarröst låter oss få veta att huvudpersonen som barn funderade på om huset var lyckligare när det var fullt och tungt eller när det var tomt och lätt?
Om det kittlade i väggarna när hon drog med handen längs listerna, om det gjorde ont när ett glas föll i golvet.
Helt klart är att detta hus bär på mer än en historia, det bär på en brokig samling av hemligheter, minnen och känslor.
Det är dessa regissören Joachim Trier skrapar fram under de kommande två timmarna.
Två systrar
I berättelsens centrum står systrarna Nora (Renate Reinsve) och Agnes (Inga Ibsdotter Lilleaas) som har ett komplicerat förhållande till sin pappa, stjärnregissören Gustav Borg (Stellan Skarsgård).
Pappa lämnade familjen när flickorna var små och sedan dess har han bara gästspelat i stunder då det varit lägligt för honom.
Som när han gav Agnes en roll i en film när hon var barn. Eller när han nu närmar sig den vuxna Nora med ett motsvarande förslag.
”Det skulle vara bra för dig” säger han och underkänner i samma veva hennes karriär som bejublad teaterskådespelare. Enligt honom kan teatern som uttrycksform inte ta vara på hennes ansikte, hennes ögon.
Och Noras ansikte och ögon undgår vi sannerligen inte. Hon vänder gång på gång ut och in på själen för att låta den blänka till i den intensiva blicken.
Den som uttrycker besvikelse över pappas själviska klumpighet samtidigt som den hela tiden söker hans bekräftelse. Däremellan fylls den av en scenskräck som är snudd på hysterisk.
Och i utkanten av hennes – och kamerans – synfält anar vi Agnes som fått vänja sig vid att stå i skuggan av sin syster. Den som alla ser och bekymrar sig för.
Den förlorade fadern
Det har redan länge talats om att Stellan Skarsgård kan ligga bra till för diverse utmärkelser för sin insats som konstnärspappan Gustav.
Och visst händer det något när han anländer i sin taxi femton minuter in i filmen. Här kommer stjärnan som betraktar allt och alla som något man kan – och bör – omvandla till konst.
För är man en auteur så är man. Då får familjen finna sig i att fungera som ett filter mellan verkligheten och fiktionen.
Och visst är Skarsgård bra när han tillåts spela med de små nyanserna. En blick som slås ner, ett skratt på gränsen mellan uppskattning och hån, steg som blir långsamma och avvaktande.
Det här är genomgående en film där skådespelarna triumferar, både Renate Reinsve och Inga Ibsdotter Lilleaas kan när som helst konkurrera ut vilka världsstjärnor som helst.
En fest för Bergmanfans
Det som i mina ögon gör Sentimental Value (originaltitel Affeksjonsverdi) så njutbar är ändå tonfallet, leken med filmen i filmen, den visuella skönheten. Och sist men inte minst, blinkningarna i riktning mot Ingmar Bergman.
I samband med festivalen i Cannes talade Trier utförligt om hur Bergmans sätt att använda sig av närbilder haft en direkt inverkan på hur Sentmental Value ser ut.
På ett detaljplan kan man inte låta bli att associera vilt redan utgående från de namn Trier valt för sina huvudroller.
Huvudpersonen i Smultronstället (1957) heter Borg, en syster vid namn Agnes finns i Viskningar och rop (1972) och Nora är som bekant central i Henrik Ibsens Ett Dockhem – en pjäs som Bergman återkom till.
I Triers film ingår också en direkt visuell hänvisning till Bergmans Persona (1966). Och likt Bergman följer Trier hela tiden den lilla människans kamp med de stora frågorna och sina egna tillkortakommanden.
Det sitter i väggarna
I slutändan är det ändå något ytterst konkret som gör mest intryck på mig: den snygga användningen av huset, rummen, de fysiska ytorna.
Hemmet som i varierande mån blir skådeplatsen för våra liv, kulisserna vi upprätthåller. Alla dessa minnen som sätter sig i väggarna och kan förvandla ett rum till ett fängelse snarare än en fristad.
För betraktaren är huset den givna fokuspunkten, för Gustav den tomma filmrutan och för Nora den skrämmande scenen. Rum måste möbleras, texter tolkas och dagar fyllas med mening.
Som om allt handlade om att försöka fånga det förbiglidande ögonblick som utgör våra liv. Vilka saker och händelser har ett så stort affektionsvärde att de präglar vår tillvaro?
Och när är det dags att släppa taget om dem?