Efter att ha sett Sisu 2 gräver jag fram min recension av den förra filmen och inser att jag i princip skulle kunna återanvända det mesta av det jag skrev om Sisu 2022.
Även denna gång inleder Jalmari Helander starkt, bara för att i slutskedet drabbas av en actionhybris som övergår i rena rama splatterfesten.
Däremellan har han hunnit klämma in många snygga scener som lyfter den finska kargheten till helt nya nivåer.
Frågan är bara vad han vill säga – annat än att det finns krut i gamla gubbar?
Sagolikt snyggt
Men som sagt: oj, vilken snygg inledning Helander får till även denna gång!
Året är 1946 och efter en kort prolog om karelarnas öde får vi återse Aatami Korpi (Jorma Tommila), den ärrade hjälten som redan länge kallats ”den odödlige”.
Förra gången handlade det om att gräva efter guld och begrava nazister. Den här gången gäller det att ta livet av sovjetiska soldater som försöker hindra hjälten från att frakta stockarna från det gamla hemmanet över gränsen till Finland.
Det är resan till den gamla gården som är smäktande sentimental på ett sätt som får mig att smälta, redo att retirera inför stunden av lågmäld sorg och återhållen vrede.
När Aatamis åldrande hand stryker över de dammiga ytorna i det som en gång var ett hem fullt av liv bränner det till i tårkanalen.
Och när han rattar sin slitna lastbil med de noggrant numrerade stockarna genom ett hisnande vackert landskap funkar det som den finaste av turistbroschyrer.
Fotografen Mika Orasmaa lyckas med andra ord föra Kjell Lagerroos visuella stafettpinne vidare utan att tappa den.
Men sedan kommer skurken
Man behöver ändå inte vara någon filmjunkie för att inse att det här är lugnet före stormen. Om inte förr förstår man det när den respektingivande Igor Draganov (Stephen Lang) släpps från ett fängelse i Sibirien för att eliminera hotet från Finland.
På sovjetiskt håll vill man nämligen att mannen som varit med om att skapa legenden om den odödliga finnen ska axla sitt ansvar. Vilket resulterar i en katt-och-råtta-lek i högoktanig actiontappning.
Här vankas det allt från närkamper till explosioner och spektakulära flygjakter.
Och precis som förra gången spelas Aatamis ärrade hud ut mot bakgrunden av naturelementen: skogen, havet och jorden. Blod, svett och kåda.
Och poängen?
Med sin ärrade hjälte från en svunnen tid och en välkommen genrehumor hade Sisu 2 haft potential att bli ett fräscht alternativ till det vanliga flödet av actionfilmer.
En underhållande story om en finsk man som varken pratar eller pussas. Som bär puukkon närmast hjärtat, men helst löser konflikter med sina bara nävar.
Men eftersom Helander inte kan låta bli att plocka in det tunga artilleriet och den där extrahinken med blod så blir paketet inte tillräckligt originellt.
I längden får mängden sönderslitna kroppar och galna stunthopp både trovärdigheten och tålamodet att lägga sig ner och självdö.
Vilket gör att jag önskar att Helander vågat fylla vägen från den snygga inledningen till den avväpnande slutscenen med något mera oväntat.
Jag önskar att jag fått tillbringa lite mera tid med den hårt arbetande Aatami och hans trogna hund. Det är trots allt de som får mitt hjärta att slå på finska i 98 minuter.