Efter timmar av vandring genom den täta skogen i Ashantiregionen i västra Ghana öppnar sig en glänta.
Mitt i grönskan står ett enkelt hus av lera. På gårdsplanen sitter Adwoa Besiwaa, 40, med sina sju barn.
Framför huset ligger kakaobönor utbredda på ett träbord för att torka i solen.
Hon stryker handen över bönorna och berättar att det snart är dags för skörd.
Kakaon är hennes livlina, men också en ständig källa till oro.
I många år bar odlingen familjen. Men tryggheten försvann när Adwoa Besiwaas man dog och gruvbolag började köpa upp mark i området.
Nu hyr hon jord för att kunna fortsätta odla, men även de som äger sin mark berättar samma sak: Inkomsterna räcker inte till ett värdigt liv.
– Priset jag får för kakaon är för lågt och jag oroar mig för mina barns framtid varje dag, säger hon lågt.
Rekorddyr choklad, men inte för odlaren
Ghana och grannlandet Elfenbenskusten står tillsammans för över 60 procent av världens kakaoproduktion. Torka, sjukdomar och utarmade jordar har slagit hårt mot skördarna och drivit upp priset på choklad i Europa.
Mellan maj 2024 och maj 2025 steg priset på choklad med 26 procent i Finland – betydligt mer än EU-snittet på 21 procent.
Men de stigande priserna når aldrig bönder som Adwoa Besiwaa.
Enligt en rapport från den fattigdomsbekämpande organisationen Oxfam tjänade 91 procent av Ghanas kakaobönder under en levnadsinkomst, alltså en inkomst som räcker till det nödvändigaste för familjen.
Ghanas statliga kakaomyndighet har visserligen höjt det reglerade priset till bönderna, men de högre intäkterna äts snabbt upp av ökade kostnader för arbetskraft, gödsel och transporter.
– På papperet ser höjningen stor ut, men i verkligheten förändrar den väldigt lite. När alla avgifter är betalda finns det knappt något kvar för bönderna att leva av, säger Vassileva Ralitsa Yaa Alorvor från EcoCare Ghana, som arbetar för kakaobönders rättigheter.
Marken dör och bönderna tvingas sälja
I en annan del av skogen träffar vi Augustin Bwadi Mensa, 74.
På 1990-talet gav varje hektar upp till tjugo säckar kakao. I dag blir det knappt fem. Marken har förlorat sin kraft och insatsvarorna, alltså saker som gödsel och bekämpningsmedel, har blivit dyra.
När inkomsterna sjönk såg han ingen annan utväg än att sälja delar av sin jord till gruvbolag.
Jag sålde marken på grund av fattigdom. Jag fick inte så mycket pengar som jag blev lovad och känner mig lurad.
Runt hans plantage har gruvdriften skapat öppna sår i landskapet.
Vi går genom djupa kratrar, högar av röd jord och vattenytor som färgats mörka av kvicksilver.
Augustin Bwadi Mensa ser ut över det rödfärgade landskapet där kakao en gång växte.
– Jag har tio barn och det har aldrig varit svårare att försörja dem, säger han.
Guldfeber slukar kakaon
De senaste åren har priset på guld skjutit i höjden. I oktober nådde det en rekordnivå på över 4 300 dollar per uns, motsvarande omkring 120 euro per gram.
För investerare världen över är guldet en trygg hamn i oroliga tider, men i Afrikas största guldproduent Ghana har utvecklingen fått ödesdigra konsekvenser.
I just de här regionerna där kakaon odlas driver det stigande guldpriset på en illegal gruvboom som slukar odlingsmark.
Den djupa fattigdom som många bönder lever i gör att de ser sig tvingade att lämna kakaon för att söka lyckan i gruvorna.
Följden blir förödande. Tusentals hektar odlingsmark försvinner varje år, vattendragen förgiftas och hela ekosystem slås ut.
Samtidigt sjunker kakaoproduktionen, vilket spär på pressen på chokladpriserna i Europa.
Splittrar familjer
Kakaobonden Daniel Frimpong, 25, visar vägen till sin förstörda odling.
De säger att det finns guld här, men för oss betyder det bara förstörelse.
Jag kan inte längre röra mig fritt på min egen mark.
Längs vägen ser vi barn som arbetar i gruvorna, bärande på redskap och jord. Barnarbete är förbjudet i Ghana, men fattigdomen driver många familjer till det.
Gruvdriften har också splittrat familjer.
– Mina släktingar vill sälja marken för snabba pengar, men jag försöker hålla fast vid kakaon. När marken är borta, vad finns då kvar?
En industri som frodas – på fattigdom
De senaste åren har klyftan mellan chokladjättarnas vinster och böndernas inkomster vuxit dramatiskt.
Över 90 procent av Ghanas odlare tjänar inte tillräckligt för att täcka mat, sjukvård och bostad.
Samtidigt gjorde de fyra största chokladföretagen – Hershey, Lindt, Mondelēz och Nestlé – nästan 15 miljarder dollar i vinst på sina choklad- och godisprodukter mellan 2020 och 2023.
Under samma period sjönk böndernas inkomster med omkring 16 procent.
För en chokladkaka som säljs för 4 euro i Finland eller Sverige får odlaren mindre än 30 cent. Resten går till förädlingen, handeln och marknadsföringen.
– Om det fortsätter så här ger jag kakaon i Ghana högst tio år. Fler och fler lämnar odlingarna för gruvorna, säger Abass Nyamekye, kakaobonde i centrala Ghana.
Hållbarhetslöften som inte räcker till
I butikerna dominerar varumärken som Marabou, Fazer och Panda. Företagen framhåller sina hållbarhetsprogram som vägen mot en rättvisare kakaohandel.
Men på fälten i Ghana möts loggorna ofta av skepsis.
– De säger att vi får bättre villkor, men i verkligheten får vi inget mer i fickan. Kostnaderna äter upp allt, säger kakaoodlaren Emmanuel Acheampong.
Organisationerna bakom certifieringarna lyfter samtidigt fram att de bidragit till skolor, vatten och hälsovård i många områden i landet.
Fairtrade Sverige framhåller att deras modell skiljer sig från företagens egna program och har lett till förbättringar.
– Utöver Fairtrades garanterade minimipris, vilket fungerar som ett skydd när kakaopriset är lågt, tillkommer alltid Fairtradepremien. Den investeras i skolor, vattenförsörjning, hälsovård eller inkomstgenererande aktiviteter, säger Cecilia Jaukkuri på Fairtrade Sverige.
Enligt både bönder och organisationer vi pratar med är skillnaden för liten för att påverka böndernas liv.
– Premien är bara runt 15 dollar per säck. När man räknar in inflation, valutaförändringar och andra kostnader blir det knappt någon skillnad för odlarna. Företagen lyfter fram loggor och program, men många bönder lever fortfarande på två dollar om dagen, säger Vassileva Ralitsa Yaa Alorvor från EcoCare Ghana.
När solen sänker sig mellan träden sitter Adwoa Besiwaa vid den öppna elden och rör om i en gryta.
Hönsen springer kors och tvärs över gårdsplanen. Elden sprakar. Barnen skrattar till.
Kontrasten mellan chokladens pris i butiken och värdet av hennes arbete blir smärtsamt tydlig.
Hon ser upp och talar långsamt, som om hennes ord var riktade till oss som äter chokladen på andra sidan jorden.
– Jag vill inte att mina barn ska växa upp i detta slit, men jag har ingen makt att förändra det.
