Anders Duus pjäs Syrénvägen bjuder på en diskret dramaturgisk elegans då Klockriketeatern sätter upp en dramatiserad läsning av verket på Svenska Teatern.
Vi presenteras för det idylliska stugområdet Syrénvägens invånare då Lovisa (Soila Shah) tar sin kusligt väldresserade kamphund (Carl Alm) på en morgonpromenad längs strandvägen.
Vid vissa av stugorna stannar hon till och bit för bit får vi bekanta oss med stugornas invånare och deras undertryckta spänningar.
Trycket stiger i stugorna
I den första stugan hon stannar vid går en man (Peter Kanerva) på den oklippta gräsmattan och vrider sina händer medan hans gamla mamma (Anja Bargum) rensar argt i rabatterna.
Han har sålt stugan, de nya ägarna kommer om några veckor. Men han vågar inte berätta det för sin mamma som lider av obotlig cancer.
Hon låg redan för döden men hämtade sig oväntat. Men då var affären redan avgjord. Vad ska han göra nu?
I en annan stuga håller en kvinna på att brista av undertryckt ilska.
Hennes make sedan mer än 40 år är byaföreningens ”ordförare” bland otaliga andra förtroendeuppdrag och han håller på att driva henne till vansinne med sin självupptagenhet.
Hjälplöst drivs hon mot allt mer drastiska och destruktiva yttringar av förakt.
I ett av husen sover en kvinna bort dagarna bakom gardinerna. Hon öppnar inte för knackningar, och lämnar bara stugan för att smyga till dasset och tillbaka.
Elakt skvaller får följder
I husen längst bort stannar Lovisa med sin hund för illasinnat skvaller med grannarna. I ett av husen på Syrénvägen har nämligen en ny familj hyrt in sig.
De lyssnar på orientalisk popmusik, vänder upp hela gården och odlar gud vet vad. Kort sagt, de är någon slags invandrare, så kan man ju inte ha det. Inte för att vara fördomsfull, men de sprider säkert invasiva arter och försämrar trivseln.
Några missförstånd följer på varandra och snart börjar illasinnade små skyltar att dyka upp vid badstranden och vid tippen.
I varje stuga pågår den på stillsamma och banala vardagen. Men gradvis avslöjas de djupare spänningarna i varje hushåll.
En passiv-aggressiv tystnad hänger över den slingrande strandvägen där robotgräsklipparna rasslar fram över insekt- och ogräsgiftsbehandlade gräsmattor.
Livliga rolltolkningar
En dramatiserad läsning innebär att skådespelarna läser ur manuset som de bär med sig på scenen.
Föreställningen har regisserats av Kaisa-Liisa Logren och skådespelarna växlar smidigt mellan rollerna och bjuder på livliga och träffsäkra rolltolkningar.
Sommarnattens stämningar förstärks också av Kristian Ekholms suggestiva musik- och ljuddesign.
Syrénvägen är en stämningsfull uppsättning som tar vara på miljön med vackra blomsternamn som rullar av tungan. De heta dagarna avlöser varandra.
Uttråkade barn drar sig undan medan föräldrarna i en ohälsosam grad förlorar sig i sitt sommarpyssel.
Den täta lokalgemenskapen blir kvävande då alla känner, och dömer, varandra. Men då alla är konflikträdda pyr spänningarna bara under ytan.
Vi vill inte se grannen alls
I Klockriketeaterns uppsättning har handlingen förflyttats till Finland, men dess svenska rötter känns fortfarande tydliga på ett intressant sätt.
Pjäsen tematiserar den svenska ångesten över att allt fler homogent vita miljöer tvingas möta främmande kulturer och intryck.
Men min känsla är att finländskt stugliv är mer antisocialt än så. Om man helst ser så lite som möjligt av sina grannar är det inte ett lika stort problem om något rubbar lokalgemenskapen.
Anders Duus pjäs Syrénvägen bjuder på en diskret elegans, men trots denna uppenbara skicklighet är det lite oklart vad pjäsen vill säga.
Möjligtvis utforskar den bara det som Sigmund Freud kallade för de små skillnadernas narcissism.