För några månader sedan gjorde Norrena & Frantz ett avsnitt med temat ”Vad skulle du ändra på i ditt liv om du fick möjligheten”?
Det blev ett intressant avsnitt. En del önskade att de vågat satsa på sina drömmar, andra att de skilt sig tidigare.
Men en handfull lyssnare lyfte fram samma sak, nämligen att roten till att de som vuxna fortfarande inte mår bra är deras föräldrar.
Mina föräldrar ägnade sig åt alla befintliga varianter av misshandel, vilket ledde till att jag levt hela mitt liv i katastrofläge. Min dröm skulle ha varit att bli en trygg och självständig person som vågar göra sina egna val. Någon som vågar utbilda sig, resa, träffa andra människor utan att vara rädd. Somliga säger att det man inte dör av gör en starkare. Det är lögn!
Han som blev över, 75 år
Min pappa var ett control freak som förstörde min självkänsla och hela mitt liv. Allt hade blivit annorlunda med en annan pappa.
Tua född 1952
Det är väldigt sorgligt att läsa brev som dessa, och en viktig påminnelse om att otrygghet i barndomen sätter livslånga spår.
Vår fråga den här veckan är ingen invändning specifikt till er som skrev breven ovan, men de fick oss att fundera vidare.
Måste det vara så här? Kan man bryta mönstret?
Finns risken att man fastnar i att livet ut skylla alla motgångar på sina föräldrar, och därmed inte ser sitt eget ansvar i att nya relationer misslyckas?
Jag har en släkting som gång på gång, år ut och år in, berättar om alla oförrätter hen har utsatts för. Vissa oförrätter kan ha hänt för 40+ år sedan och alla andra inblandade är döda. Det är ju synd om hen, men det är väldigt tungt för omgivningen och omöjligt att slita offerkoftan ur hens händer.
Offerkoftan värmer så skönt?
Ett trauma är ett trauma och det i sig ska inte förringas.
Men å andra sidan, har man en skyldighet gentemot sina medmänniskor att försöka komma vidare i något skede?
Kanske tala ut med ett proffs och bespara familj och vänner från alla svåra minnen?
Vad tycker du?
Kan man ha daddy eller mommy issues ännu i medelåldern?
Ska man godta att ens partner skyller sitt beteende på sina föräldrar? Till exempel ”pappa kramade mig aldrig så jag är inte en kärleksfull person” eller ”jag har aldrig haft en sund modell för äktenskap, därför var jag otrogen”.
Hör du till dem som lagt din svåra uppväxt bakom dig? Kanske du rent av dragit nytta av dina motgångar genom att målmedvetet erbjuda dina egna barn en helt annan tillvaro än den du växte upp i?
Går det att släppa taget om en svår barndom en gång för alla? Hur gör man då?
Finns det saker som det helt enkelt aldrig går att lämna bakom sig?
Det här är ett tungt och svårtacklat ämne, men vi är tacksamma om ni vill dela med er av era erfarenheter och tankar. Om du skriver före torsdagen den 23 oktober hinner vi läsa ditt brev innan vi spelar in avsnittet.