I en värld där konflikter polariserar såväl politik som människors känslor ställs journalistiken inför en särskilt svår prövning: att rapportera opartiskt, trots att det ibland upprör dem som har en stark ståndpunkt. Det är i sådana tider som public service, med sin uppgift att öka förståelsen i samhället, har ett ansvar att beskriva vad som sker – inte att driva opinion.
Det här kan appliceras på mycket, från klimatfrågan till Donald Trump. Men under det senaste året har det prövats särskilt i bevakningen av kriget i Gaza, något som regelbundet väcker frågor och reaktioner från publiken.
När känslorna svallar, och olika stödtrupper är aktiva i det offentliga samtalet, finns en lockelse att låta rapporteringen följa opinionens vågor. Men det vore att svika journalistikens grundprincip: oberoendet från politiska, ekonomiska och ideologiska intressen.
I praktiken innebär det ett hårt arbete: att väga källor, att förklara osäkerheter och även att tillåta kritik och olika synsätt. Något som är oerhört svårt i situationer där journalister inte ens ges tillträde att rapportera på plats.
När opinionsjournalistiken tog över
Traditionellt har tidningarnas opinions- och ledarsidor stått för den del av journalistiken som tar ställning, till skillnad från public service som förväntas hålla sig neutral. Men sanningen är att opinionsbildningen allt oftare i dag sker på helt andra plattformar.
Hela vår mediemiljö har förändrats. Influerare som poddare, youtubers och Tiktok-profiler har blivit en självklar del av mediefältet och därmed publikens informationsflöde – fast utan samma krav på källkritik eller konsekvens som traditionella medier.
I denna nya verklighet är det lätt att oberoende journalistik framstår som ”mindre spännande” eller till och med tråkig, medan åsiktsdrivet innehåll tar plats, engagerar och sprids snabbt. Algoritmerna som styr våra flöden på sociala medier är som bekant känslostyrda. Det mer eftertänksamma och analytiska får därför sällan samma synlighet.
Men det finns ett grundläggande problem i att låta åsiktsjournalistik bli norm: den suddar ut gränsen mellan fakta och värdering. När var och en blir sin egen redaktion, med sin publik och sin agenda, riskerar vi att få en verklighet som är vikt efter eget tycke snarare än sådan den faktiskt ser ut.
Ansvar och oberoende
I tider då många ropar efter att ”någon måste säga sanningen” är det frestande att göra narrativet enkelriktat. Men vems sanning talar vi om?
I detta sammanhang blir public service ännu viktigare. Det fungerar som motvikt, en gemensam referenspunkt, där journalister bär ansvar för metod, transparens och sanningssträvan. Där olika synsätt kan mötas.
Det gör vi genom att vara på plats där det händer och fungera som allmänhetens öron och ögon. Vi ger möjlighet för olika röster att höras och den vägen låter vi publiken bilda sig sin egen uppfattning. Det är att ta ansvar på journalistikens villkor.
Anna Forth är Svenska Yles ansvariga chefredaktör.