Veckans avsnitt av NHL-podden handlar till största delen om en ”stamgäst”: Patrik Laine. Även Laines lagkompis och landsman, Oliver Kapanen, diskuteras.
Man får nästan nypa sig i armen för att tro på att Sebastian Aho redan spelar sin tionde säsong i NHL och Carolina.
Under tiden som gått sedan hösten 2016 tills nu har han gjort 220 poäng och 132 mål mer än någon annan i Hurricanes i grundserien. I slutspelet är differenserna till tvåan 37 poäng och 11 mål.
När det gäller matchavgörande mål är Aho förkrossande överlägsen: hans 64 vinnarstrutar i grundserien är 36 stycken fler än tvåans, i playoff leder Aho ”bara” med två mål, 6–4. Med en tredjedel är kanske mer beskrivande?
I ett nötskal: Sebastian Aho är spelaren som leder Carolina. En förstacenter med motsvarande CV under tio år i en och samma organisation skulle vara självklar kapten i alla andra lag i NHL. Men inte i Carolina Hurricanes.
Jag vill påstå att en orsak till att Carolina gång på gång saknar den där sista växeln för att lyckas ta en riktig jackpot är att organisationen inte manifesterat Sebastian Aho som lagets odiskutabla hövding.
I Florida poängterar Paul Maurice att Aleksander Barkov är ledaren som ställer ribban på rätt höjd och står för kulturen. Han är självskriven kapten.
Liksom Connor McDavid i Edmonton. Alla vet vem Oilers står eller faller med.
I Toronto lyftes Auston Matthews till kapten för att han helt enkelt ska vara den som leder laget i rinken. Och så vidare.
Carolina Hurricanes lever ändå i en låtsaskultur.
Lagets egentliga ledstjärna får finna sig i att i praktiken nedvärderas och förbises av organisationens levande legendar Rod Brind’Amour – tidigare lagkaptenen och huvudtränaren sedan 2018.
Pinsamt
För en dryg vecka sedan publicerade NHL.com – ligans egen plattform – en artikel om Sebastian Aho. Vinklingen var tydlig: man ville lyfta fram Ahos betydelse för Carolina och understryka hans överlägsenhet gällande mål och poäng under sina år i ”Canes”.
Rod Brind’Amour intervjuades för artikeln. Tanken var uppenbar: låt coachen berätta för våra läsare hur viktig och bra hans bästa spelare är. Så brukar man göra och tränarna håller inte tillbaka, det är kutym att höja stjärnspelaren och hans betydelse till skyarna.
Brind’Amour levererade ett par positiva plattityder om Aho. Sedan riktade han blixtsnabbt och medvetet in diskussionen på att berömma lagets kapten Jordan Staal. Enligt coachen är Staal exemplet som Aho försöker följa så gott han kan.
I verkligheten har Aho varit en mer betydelsefull presterare för Carolina än Staal från och med säsongen 2017–2018. Då ledde Aho för första gången laget i både poäng och mål. Det är ganska många år sedan dess.
Pinsamt av Brind’Amour. Och minsann inte första gången. Knappast heller sista gången som han på sitt sätt vänder ryggen mot lagets bästa spelare.
Någon kan tycka att sådant inte borde ha någon betydelse. Aho är assisterande kapten och är på isen i alla viktiga lägen – är det inte tillräckligt?
Svaret är kort: nej, det är det inte.
Lagets kemi är beroende av den interna hierarkin
Det sägs att ett lag är så bra som dess svagaste länk. Jo, så är det oftast till exempel i ett stafettlag. I ett NHL-ishockeylag med fyra kedjor och tre backpar är det däremot skräpsnack.
Den eller de svagaste länkarna sitter på bänken i avbytarbåset ifall laget riskerar att förlora på grund av dem. Ett par svajiga byten i en kritisk match och bänken kallar. Blickarna riktas mot spelarna som ska bära ansvaret och avgöra.
De belastas till bristningspunkten – och trivs med det.
I kritiska situationer är det livsviktigt för lagets kemi att alla vet vem av spelarna som bär det största ansvaret och leder kampen. Och för spelaren ifråga är det lika viktigt att inse och brinna för sin roll och sitt ansvar.
Då fungerar lagets kemi. Så banalt som det kanske låter då det är fråga om högt betalda toppidrottare, behövs ”ledarhunden” för att de övriga ska göra sitt bästa. Det är mycket viktigt att alla vem som leder spannet.
Hierarkin bör vara självklar och baseras på meriter. Annars finns en stor risk för att spelarna tappar tron på det gemensamma projektet. Att man börjar välja lättare lösningar och dra åt olika håll i lägen som skulle kräva omutlig moral och samarbete.
Tröjans ”C” ska avspegla verkligheten
I Toronto lyftes Auston Matthews till kapten istället för mångåriga kaptenen John Tavares. Eftersom lagets största stjärna, Matthews, hade en tendens att försvinna när det gällde som mest. Matthews har betalt för att vara den som ska ta laget på sina axlar.
Han måste veta det och laget måste veta det – det finns ingen rygg att gömma sig bakom. Det må bära eller brista, men Leafs är Matthews lag.
Samma borde gälla för Aho.
I Carolina vet alla spelare att Sebastian Ahos meriter när det gäller stora prestationer i viktiga lägen är i sin egen klass, säsong efter säsong. Han är också den som gång på gång får agera symbol för att Carolina inte förmår ta sig till Stanley Cup-final.
Det är inte Jordan Staal som tar skitet av medierna. Och coachen Rod Brind’Amour passar alltid på att understryka hur resten av laget borde spela som Staal och hans kedja för att vinna de kritiska matcherna.
Verkligheten är ändå annorlunda. Sedan våren 2019, då Carolina för första gången under Ahos tid i laget tog sig till playoff, har både Staal och Aho spelat 89 slutspelsmatcher. Staal har stått för 15 mål, 22 assist och +16. Ahos saldo är 34 mål, 51 assist och +24.
Och när Carolina åker ut efter ännu en svag konferensfinalserie, är det Aho som pekas ut. Staal är redan hemma hos sin familj när en totalknäckt Aho fortfarande plikttroget svarar på journalisternas frågor.
NHL-reportrarna vet vem som laget står eller faller med.
Sebastian Aho är inte den som sätter båten i gungning, men han skulle garanterat älska att bära C-bokstaven i Carolina Hurricanes. Han har även sagt sig ha kaptenspositionen som målsättning. Aho är en ledare till sin personlighet – och räknas redan som veteran i NHL.
Spelare låter sig inte luras
För att gå hela vägen måste väldigt mycket gå rätt. Åtminstone ska ett lag inte göra självmål gällande den interna kemin.
När den bästa spelaren mycket tydligt signalerar både med ord handling att han vill leda laget, men år efter år fortfarande behandlas som om han var lärjunge av en coach som tycks stå ovanför all kritik, är det något som inte går förbi obemärkt i omklädningsrummet.
Det talas om brist på målskyttar, darrigt målvaktsspel och ett för ensidigt spelkoncept som Carolinas problem. Tänk om en avgörande fallgrop är att laget slösar känsloenergi på att ”leka med” i en falsk berättelse? Spelare går inte att lura.
Tack för att du läste!
Anders är Yle Sportens NHL-skribent och -poddare som minns när Matti Hagman skrev på för Boston.