I år skickades det in 116 bidrag till Solveig von Schoultz-tävlingen, som riktar sig till över 30 åringar. Arvid Mörne-tävlingen riktar sig till skribenter under 30 år och samlade in 84 bidrag.
Syftet är att främja intresset för att skriva skönlitteratur på svenska och hitta nya skrivande förmågor. Tävlingarna ordnas av Svenska folkskolans vänner, som sedan 1882 främjar bildning på svenska i Finland.
Vinnaren i Solveig von Schoultz-tävlingen i år är Fanny Hatunpää för en kaxig novell om en familjesemester.
De allra färskaste förmågor hittar man förstås i tävlingen för de unga, alltså Arvid Mörne-tävlingen. Till exempel årets vinnare Markus Vestersund från Jakobstad. Han har hittills varit mest känd som en del av den livliga musikscenen i den österbottniska småstaden.
Moster
Han är musikalartist, utbildad i svenska Umeå, och en blivande musikpedagog.
De som sysslar med musik i Österbotten känner kanske till hans musikprojekt som går under artistnamnet Moster. Vestersund själv beskriver sin musik som österbottnisk melankoli.
– Det är en kombination av någonting spartanskt, minimalistiskt, undangömt men också rått och vackert, säger Vestersund.
Han får också inspiration av den österbottniska naturen.
– Fastän den är väldigt platt, tillägger han. Men det finns mycket öppna ytor och en på något vist familjär känsla. Jag uttrycker mig ofta ganska poetiskt och därför finns det en mänsklig kärna i det mesta jag gör, hoppas jag.
Det är också därför han ger ut sin musik under namnet Moster.
– Jag lekte runt med en massa namn och tyckte Moster passar jättebra. Jag skapar kanske en familj för dem som inte har en självklar familj. Musiken ska då bli till den där trygga platsen. Moster är också någonting moderligt men också någonting mitt emellan mamma och andra trygga personer.
Mamm säger alltid att utan musiken sku jag int ha överlevt.
Markus Vesterlund
– Så har det varit för mig också. Jag har en fantastisk moster och en fantastisk mamma och mommo. Jag har många kvinnor i mitt liv som har varit väldigt omhändertagande. Det är också en hyllning till dem.
Djävul
Markus Vestersunds vinnarnovell heter Djävul. ”Med stilkänsla och konstnärlig drivenhet skildras en intim relation mellan ett berättarjag och djävulen, en gestalt med både mänskliga och demoniska attribut”, skriver prisjuryn i sin motivering.
Att människan på ett eller annat sätt brottas med djävulen är ett av de vanligaste motiven inom konsten och kulturen, som lätt kan bli till en klyscha.
Men Vestersund ger berättelsen en ny twist genom att låta huvudpersonen bo ihop med hin håle. Han förklarar varför:
– Jag är en person som har brottats med sin mentala hälsa och gör det fortfarande idag. Det känns inte alltid som att man är sig själv när man har en dålig dag. Jaget i den här berättelsen är ganska litet och ganska svagt medan djävulen är en tornande och muskulös, stark karaktär.
När jag öppnar ögonen står Djävulen framför mig och hälsar mig som vanligt god morgon med en nonchalant nick. Han går fram till fönstret, stänger det och drar för gardinen. Sedan rotar han ivrigt i köket. Till slut ställer han en skål med filmjölk och ett glas vatten framför mig.
ur Markus Vestersunds novell Djävul
– När man inte tycker om sig själv och sina dåliga sidor, när de tar över, då känns det ibland så att det är någon annan i rummet. Jag började leka med tanken att den andra följer med i vardagen. Om man till exempel jämför djävulen med en depression. Den blir större än en själv, helt enkelt. Men läsaren får välja själv och bilda sig en egen uppfattning. Jag lämnar ofta med flit saker lite öppna.
– Det finns också ett du i den här berättelsen som jag lämnar väldigt öppet, fortsätter Vestersund. Duet är varken djävulen eller jaget. Eller är det jaget? För mig blir det ganska intressant, då man börjar leka med det. Det kan handla om saknad och man kan också sakna en del av sig själv, till exempel den personen som man är då man har en bra dag.
Magen kurrar när jag kryper till sängs. Jag känner Djävulens varma andetag i nacken. Röda fingrar leker med födelsemärket på ryggen. Han skedar mig hela natten, ena knät trycker sig mot min rygg. Jag stönar. Vi är två halvmånar, en stor röd som slukar en liten blek, tätt intill varandra.
ur Markus Vestersunds novell Djävul