Det första avsnittet av den näst sista säsongen av Solsidan går under rubriken Spara och slösa.
En titel och ett avsnitt som ger snobbiga Mickan (Josephine Bornebusch) och gnidiga Ove (Henrik Dorsin) mycket utrymme.
Medan han går ”all in” när det gäller att försöka spara en slant i den lokala ICA-handeln satsar hon på att skaffa hund. Problem uppstår när hon inser att den vita ulltott hon valt – eftersom den går ton i ton med både inredningen och henne själv – är ett politiskt inkorrekt köp.
Nu gäller det att snabbt göra sig av med ”fel” hund för att i stället adoptera en hund som övergivits och räddats ur misär.
Båda spåren fungerar bra när det gäller att påminna om vilka rollkaraktärer vi har att göra med samtidigt som utgångsläget placerar oss i ett tydligt ”nu”.
För det här med att spegla sin samtid har serien alltid varit bra på. Här har rollkaraktärerna hunnit jaga allt från den perfekta instavinkeln till den rätta wokeattityden.
Serieskaparna Felix Herngren, Ulf Kvensler, Jacob Seth Fransson och Pontus Edgren har från första början lyckats skapa en lyckad kombo av nya trender och vår tidlösa rädsla för att inte passa in, att inte hitta vår flock.
Eller ännu värre: att bli utkastad ur flocken.
Rika barn leka bäst
Det senaste året har det skrivits mycket om intresset för serier om rika människor.
White Lotus, Succession och norska Exit har på ett förföriskt sätt gjort det lätt att förfasa sig över hur moraliska gränser suddas ut i takt med att pengarna strömmar in.
Men på Solsidan är man rik utan att det blir vare sig farligt eller elakt.
Gamla pengar och medfödda privilegier varvas med finansklipp utan att man någonsin behöver reflektera över vad det är som köps och säljs. Eller på bekostnad av vem.
Det finns gott om klassgränser, men de är inte så grova att de börjar skava på riktigt. Fredde (Johan Rheborg) är visserligen rik, men det finns de som är ännu rikare.
Alex är visserligen inte lika rik som Fredde, men ändå van vid livet på rätt sida om klassgränsen.
Varken Anna (Mia Skäringer) eller Mickan kommer från någon förnäm bakgrund, men den ena har ett kulturellt kapital och den andra full koll på hur man designar sin tillvaro så att den ser exklusiv ut.
Eftersom Solsidan är en egen liten värld är det lätt att eliminera hotet från omvärlden. Här behöver varken rollgestalterna eller vi låtsas om att klyftorna ute i verkligheten ökar medan klimatet hårdnar.
I en kolumn i Aftonbladet skriver Kalle Sundin om hur den klass vi skrattat åt i femton år är den som vunnit mest på kampen om skattelättnader.
”Vi har garvat åt – och undermedvetet speglat oss i – överklassens och den övre medelklassens tillvaro samtidigt som vi curlat gruppen politiskt”.
Hög igenkänningsfaktor
En av Solsidans drivande krafter är leken med den ständiga oron över att göra fel, vara fel, välja fel.
Fredde är orolig över att det finns folk som har ännu mer pengar än han, Mickan oroar sig för att den Schillerska statusen inte ska framgå tydligt nog.
Anna lider av att hennes liv på Solsidan står i stark kontrast till de vänstersympatiserande kulturkretsar hon sympatiserar med. Och Alex oroar sig i största allmänhet för vad alla andra ska tycka.
Känslan av att vara obekväm skildras genomgående så skickligt att man som tittare pendlar mellan ett brett leende och impulsen att skruva ner ljudet och vända bort blicken.
Återseendets glädje
När de sista säsongerna av Solsidan nu snurrar igång påminner känslan lite om känslorna kring Downton Abbey: The Grand Finale.
I Downton-världen började andra världskriget stampa i hallen på ett sätt som gjorde det svårt att ostört njuta av glittret och glamouren.
Och när jag nu återser Solsidan har jag svårt att helt utestänga de svenska gängstriderna, den allmänna polariseringen och det ansträngda läget när det gäller allt från klimat till ekonomi.
Det här trots att den nionde säsongen inneburit ett lyft för serien, trots att komiken funkar.
Så visst svider det lite att säga tack och hej. Jag har ju trots allt blivit medelålders med Mickan & co. Genomlevt småbarnsår och tonårsvånda med serien som familjens fredagsmys, samtidigt som jag försökt hänga med i vad som är politiskt korrekt i vilka lägen.
Kanske är det lättast att ta farväl genom att sjunga med i titellåten av Salem Al Fakir: I'm so happy 'cause you are gone. You are gone, it makes me happy. I've been waiting for so long, I thought this day would never come, when I could wave and say goodbye.
Här nedan kan du höra Kulturpoddens samtal om Solsidan. Och vill du se Kulturpodden live ska du söka dig till Bokkalaset i Ekenäs lördagen den 8 november klockan 16. Då blir det ett samtal som anknyter till en svensk serieklassiker som gjorts i en ny version: Vi på Saltkråkan.
