En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Etik har sällan varit så synligt i samhällsdiskussioner som idag. Vilket ansvar har vi för kommande generationer? Är flyktingpolitiken avhumaniserande? Hur ska vi bemöta varandra på jobbet?
Svaret beror på hur man ser på etik och på relationer mellan människor och det finns dessutom i böcker som sällan plockas upp. Men det händer ibland och sådant kan lägga kursen för ett helt liv.
När Alexander Öhman var ung civiltjänstgörare i Vasa för 20 år sedan låg nämligen några av det senaste dryga århundradets glödande författare nere i stadsbibliotekets källare: den ryske författaren Fjodor Dostojevskij, den fransk-litauiske filosofen och förintelseöverlevaren Emmanuel Levinas, men också djupt etiska tänkare som Simone Weil och Sören Kierkegaard.
Öhman tillbringade mycket tid på biblioteket och beställde upp böckerna ur underjorden och har levt med dem sedan dess. Han har precis doktorerat i filosofi med en avhandling som spårar etik hos Dostojevskij och Levinas.
En gåtfull fras som återkommer flera gånger i Öhmans bok är hämtad ur Bröderna Karamazov: ”Vi har alla skuld inför andra människor i allt och jag mer än alla andra”.
Med sin avhandling ställer han fram en av de stora utmaningarna i att vara människa: hur ser mitt ansvar för andra människor ut, och vad är det som gör att jag känner ansvar för en annan människa?
Emmanuel Levinas är en av 1900-talets viktigaste etiska tänkare, trots att han inte lade fram något etiskt system. Däremot ligger han bakom en idé om den andre människans ansikte som ställer ett etiskt krav på mig som ser det.
Levinas har sagt att allt han skrev var ett svar på förintelsen och utgångspunkten för hans filosofi är bilden av en annan människas ansikte som vädjar till mig: döda mig inte.
Dessutom var han verksam i en fransk filosofisk tradition där den andra människan på olika sätt sågs som ett problem.
Yngling i Vasa hittar ett filosofiskt ansvar
Öhman beställde alltså upp obskyra böcker som få hade beställt. Han påverkades av dem på ett omvälvande sätt.
– Jag har ingen stark religiositet, men Dostojevskijs beskrivningar av hur det moraliska ansvaret har en betydelsefull roll i ens liv blev en läsning som drabbade starkt då.
Tanken om ett enormt ansvar man har för andra människor, utan att för den skull förutsätta att samma ansvar skulle tillkomma dem, var ingenting som lärdes ut i gymnasiets filosofiundervisningar.
– Där tänkte man på ansvar och handlande i termer av rationalitet, att vi kan bestämma oss för olika saker, kalkylera oss fram.
Öhmans beskrivning avspeglar några av de vanligaste filosofiska moraliska idéerna, till exempel utilitarismen som utgår från att man med hjälp av en lyckokalkyl kan tänka sig fram till vilken handling som genererar mest lycka och minst lidande och därför är att föredra.
Samtidigt är förnuftet en styrande kraft inom västerländsk filosofi och etik, men hos Levinas och Dostojevskij menar Öhman att frågan om ansvar ligger bortom det rationella.
Han talar om ett asymmetriskt ansvar, att jag alltid har ett större ansvar för än annan människa än hon har för mig.
– Jag kan inte kräva någonting av den andre, om den andre väljer att ta på sig ansvaret är hennes sak, inte min.
Den problematiska konsten
Till skillnad från många andra filosofer förhöll sig Levinas skeptiskt till litteratur eftersom den kan vara förhäxande och leda jaget bort från relationen till den andra människan.
Levinas stödde sig på den antika filosofen Platon som ansåg att konsten inte kan visa det goda.
– Han skriver att poeterna skall fördrivas från staten, och Levinas övertar den idén av Platon på 1940-talet.
Litteratur för Levinas handlar om våra känslor och kan till och med manipulera dem, men bidrar inte till rörelsen mot den andre. Konsten kan alltså i allmänhet inte lära oss något om det goda på samma sätt som filosofin kan.
Det räcker för mig att veta att du finns här någonstans, för att jag inte skall förlora lusten att leva
Ivan Karamazov, i Dostojevskis verk Bröderna Karamazov
Om konstverket leder en bort från världen så kan filosofin och kritiken leda den tillbaka och vi kan diskutera de frågor konsten ägnar sig åt.
Levinas syn på kritiken var positiv, men i frasen hos Dostojevskij såg han ändå en bild av sitt eget tänkande kring ansvar och den skuld en människa har för alla andra människor han möter.
Den här synen på kritik påminner också om betydelsen av recensioner: de skapar ett samtal kring konsten och öppnar upp för tolkning av dess relevans, någonting som är helt annat än marknadsföring av nya böcker och andra verk.
Konsten kan ge upphov till moraliska reaktioner
Alexander Öhman har själv skrivit den existentiella thrillern Genomlyst och dessutom släppt ett album syntpop tidigt under 2010-talet. Där Levinas förhåller sig kritiskt till konsten och litteraturen förhåller sig Öhman själv mer positivt till den, också om han känner igen dess förhäxande verkan på en.
Han talar om att spåra ett ansikte i konsten, som ger upphov till ett liknande gensvar som ansiktet gör.
Han skiljer mellan litteratur med etiskt innehåll och litteratur som visar det etiska i våra gemensamma liv.
– Vad jag försöker visa på är ett tilltal, något som finns före texten eller bilden, där den andre lyser bakom bilden eller texten.
Öhman berättar att han har aversioner mot litteratur som försöker göra en explicit poäng eller vara pedagogisk.
Dostojevskijs kyss
Synen på Dostojevskij är ofta att hans karaktärer intensivt representerar olika idéer och hållningar som var i svang under 1800-talet: synpunkter på Gud, Ryssland, viljans frihet, eller nihilism hos Ivan Karamazov.
Som exempel på när den andre människan lyser bakom bilden eller texten nämner Öhman den berömda kyssen i Bröderna Karamazov.
Scenen med kyssen föregås av att Ivan berättar historien om Storinkvisitorn för sin djupt troende broder Aljosja. Resonemanget handlar om att människor plågas av en frihet som de inte klarar av att leva med. Kristus har kommit tillbaka till jorden och botar och gör underverk och Storinkvisitorn vill bränna honom på bål.
Kristus svarar på anklagelserna genom att ordlöst kyssa storinkvisitorn av medlidande. Senare i berättelsen kysser Aljosja Ivan, och bröderna skiljs efter något slag av kärleksförklaring från Ivan: ”Det räcker för mig att veta att du finns här någonstans, för att jag inte skall förlora lusten att leva”.
Trots sin nihilism är Ivan en person med omsorg, nihilismen känns mer teoretisk än levande och genom kyssen får han enligt Alexander Öhman den förlåtelse som Ivan omedvetet söker.
– Jag har fokuserat på de ögonblick där dialogen bryter ihop och argumenten tar slut och man bara ställs inför den andre. Där finns en ordlöshet.
Poängen är inte att övertyga den andre om att hen har fel, utan det är bara något man ställs inför. I storinkvisitorn finns ingen poäng att argumentera emot sin bror för Aljosja, han går fram och kysser honom.
– Jag tycker att det finns ett överflöd av de här scenerna i Dostojevskijs författarskap.
Den här typen av exempel visar på en av de viktigaste delarna av Levinas filosofi, att det finns en etisk relation mellan oss människor redan före språket.
Alexander Öhman disputerade i filosofi i Åbo i september och hans bok heter De försvinnande spårens poetik.