I uppgörelsen efter andra världskrigets hemska brott myntades i Tyskland ett begrepp: Schreibtischtäter.
Det här begreppet användes för alla de skrivbordsförövare som hjälpte det tyska dödsmaskineriet att fungera klanderfritt, utan att de själva någonsin varit kroppsligt närvarande vid hemskheterna.
Den kändaste skrivbordsbrottslingen av dem alla, Obersturmbannführer Adolf Eichmann, ledde från och med oktober 1939 Rikscentralen för judisk utvandring som organiserade emigrationen, deportationen och förintelsen av judar.
Eichmann lyckades efter andra världskriget fly till Argentina. Där kidnappades han i maj 1960 av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad, och fördes till Israel. Där ställdes han inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten, dömdes till döden och avrättades 1962.
I en ny biografi av Stefan Backlund som har fått titeln Pehr Herman Norrmén. Omstridd patriot, visar det sig att bokens protagonist hade allt med sig i bagaget som skulle ha behövts för att bli Finlands Eichmann. Om han bara skulle ha fått sin vilja genom.
Hans största önskan var nämligen att Finland skulle bli som Nazityskland.
Och han gjorde och försökte allt som stod i hans makt att det skulle bli så. Som tur var – både för honom och för hela Finland – misslyckades han med sina förehavanden.
Nu finns det säkert många som läser det här och undrar vem denna Pehr Herman Norrmén var och vad han egentligen gjorde som var så hemskt?
Därför är det mera än välkommen att Stefan Backlund, med benägen hjälp av Svenska folkskolans vänners biografikommitté, lyfter på täcket som historiens gång har slängt över honom.
Familjen och uppväxten
Pehr Herman Norrmén föddes den 22 april 1894 i Helsingfors. När han var 12 år gammal mördades hans far, ingenjör Herman Norrmén, i Dalsbruk. Disponenten för järnverket i Dalsbruk hade skjutits ihjäl av den avskedade arbetaren Albert Johannes Högberg.
Den här händelsen ändrade inte bara radikalt på familjens levnadsförhållanden utan lade också grunden för sonens senare radikalisering.
Man kan säga att allt som benämndes arbetare var ett rött skynke för honom under resten av hans liv.
Samma gällde förresten också för hans farbror, den stormrika bankmannen och direktören för Nordiska föreningsbanken tillika Helsingfors stadsfullmäktiges ordförande Alfred Norrmén, som residerade i det så kallade Norrménska palatset mitt emot Uspenskijkatedralen.
Alfred Norrmén brydde sig nämligen föga om broderns familj som fick hanka sig fram så gott det gick. Och för Pehr Herman gick det egentligen ganska bra. Han var en utmärkt elev och en flitig studerande.
Jägarrörelsen
Pehr Herman Norrmén radikaliserades, och blev en tongivande figur i den framväxande jägarrörelsen.
Han hörde till den första kullen som 1915 sökte sig till Lockstedter Lager i Tyskland för att få en militär utbildning.
Ganska snart omintetgjorde en kronisk sjukdom ett soldatliv för honom, och han skickades i stället till Stockholm där han tjänstgjorde vid den så kallade Utlandsdelegationen för Finlands frigörelse.
Det var i Sverige han började sitt arbete som skrivbordsförövare, men än så länge för Finlands och det finska folkets sak. ”Valet av Norrmén till uppgiften som politisk skribent var en självklarhet”, skriver Backlund. ”Hans stilistiska talang var erkänd”.
Våren 1916 skickades Norrmén, som behärskade det tyska språket i både tal och skrift, till Berlin för att stärka propagandaverksamheten i Tyskland.
Han ”fick i uppgift att skriva en promemoria ämnad för den tyska ledningen, rubricerad Die Nordische(n) Länder und die Mittelmächte im Weltkriege (...).
Norrméns tyska promemoria propagerade för ett stärkande av Tysklands inflytande i Östersjöområdet genom ett militärt ingripande i Finland. Den bärande tanken i Norrméns argumentation var att Sveriges neutralitetspolitik främjade ententens intressen och bidrog till isoleringen av Tyskland under kriget. Norrmén (...) framhöll att Sverige bar ansvar för det germanska arvet (!) och var förpliktigat att sluta upp på Tysklands sida i världskriget.
ur Stefan Backlund: Pehr Herman Norrmén. Omstridd patriot.
Det var den här tiden knöt Norrmén de kontakter till högerkretsarna i Sverige och i Tyskland som han skulle behålla och vårda livet ut.
Mellankrigstiden
Efter att Finland blev självständigt fortsatte Norrmén sitt ivriga mullvadsarbete högern till fromma.
Han jobbade som journalist på olika finlandssvenska tidningar och vid sidan av sitt arbete verkade han som högerns främsta finlandssvenska ideolog.
Under mellankrigstiden knöt han också starka band till trävaruindustrin, som också den var intresserad av en skribent som angrep allt som låg vänster om ytterhögern.
”Norrméns jägar- och aktivistförflutna medförde att han åtnjöt ett stort förtroende inom nämnda industrikretsar”, skriver Stefan Backlund.
Anställningen som redaktör för Pappers- och trävarutidskriften fick han bara för att ge honom tid och ekonomiska möjligheter att fortsätta sina otaliga skriverier och promemorior.
Han engagerade sig inom skyddskårsorganisationen, fungerade som organisatör för strejkbrytarrörelsen och, förstås måste man nästan säga, var han också med i Lapporörelsen.
Norrmén var också en tid medlem i Svenska folkpartiet men det tröttnade han snart på. Demokrati och parlamentarism var ju som sagt inte hans grejer.
Han hoppade på varje tåg som förde honom längre bort från de förhatliga drömmarna om demokrati och parlamentarism. Innan vinterkriget blev ett faktum reste han till Tyskland och försökte få självaste Heinrich Himmler att jobba för Finlands bästa.
Fortsättningskriget
Under fortsättningskriget var han sedan i sitt esse. Först ville han få svenskarna med i kriget men det lyckades som bekant inte.
Men tyskarnas intåg gladde honom oerhört. Han jobbade stenhårt för att ännu starkare länka ihop tyskarna och finländarna.
Han såg också aktivt till att finländare fick ansluta sig som frivilliga till Waffen-SS med en egen bataljon. I slutet av kriget ville han att tyskarna skulle ta över Finland och installera en tyskvänlig marionettregering.
Men kriget tog slut i en separatfred med Sovjetunionen, och Norrmén flydde möjliga repressalier i en öppen båt över Kvarken till Sverige.
Det här gillade Sverige inte alls, och Norrmén internerades.
Känd finsk nazistledare död
rubrik av tidningen Expressen i april 1945
För att bli fri skrev han som en galning till olika institutioner, och till kungen.
I sina äckligt inställsamma skriverier försökte han rentvå sig på alla möjliga och omöjliga sätt. Men det finns egentligen inget direkt avståndstagande från Tysklands nazister och deras hemska brott.
Det märks tydligt att han var rädd för att skickas tillbaka till Finland.
Norrméns hälsa försämrades dock snabbt, och han dog i en hjärtattack den 1 april 1945, blott 50 år gammal.
”Känd finsk nazist avliden i Sverige”, rubricerade tidningen Dagens Nyheter nyheten.
Den banala ondskan
Biografin om Pehr Henrik Norrmén beskriver på ett förtjänstfullt sätt hans antidemokratiska gärningar. Den belyser också de finlandssvenska högerkretsarnas nazistsympatier bland företagsledare, politiker och kulturpersonligheter.
Norrmén var alltså långt ifrån ensam eller ett undantag, inte ens som skrivbordsförövare. Han fick till exempel god hjälp av de finlandssvenska författarna Bertel Gripenberg och Örnulf Tigerstedt som var lika goda nazistvänner.
Men man måste också säga att Norrmén hade tur. Tänk dig bara om den tyska nazistideologin hade fått en större genomslagskraft i Finland.
Vad tror du skulle ha hänt då? Hur skulle Norrmén och hans gelikar ha hanterat sådant som eutanasi eller förintelse?
Den vänliga själen i mig skulle säga att de inte skulle ha gjort något liknande. Den ovänliga delen kontrar med ett ”varför inte?”
Och ja, jag har inget tydligt svar på den frågan. Bland Norrméns skriverier finns det nog ingenting som berättar för mig att det skulle ha varit uteslutet.
Det är bara den banala ondskan som skiner genom hans skrivna ord. Den banala ondskan som beskrevs av den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt när hon följde Eichmannrättegången i Jerusalem. Beskrivningen passar också utmärkt in på den finlandssvenska skrivbordsförövaren Pehr Herman Norrmén som med lite otur kunde ha blivit Finlands motsvarighet till Adolf Eichmann.