Året är 1976 och Liz och Henrik står i beråd att skilja sig.
I romanen Sista paret ut skildrar Mia Franck ett äktenskap som byggdes på lösan sand, och med facit i hand ter det sig som om det ostadiga bygget var mer eller mindre dödsdömt från början.
För Liz var äktenskapet med Henrik en väg bort från det trygga, men trånga flickrummet, för Henrik (uppvuxen på en bondgård på landsbygden) var Liz (Helsingforsflicka) en uppmuntrande och sporrande stöttepelare i tider av nedstämdhet och misstro.
Fjorton år och tre barn senare är den centrala frågan vem som ska anförtros vårdnaden om barnen.
70-talet ett enda blåmärke
Mia Franck har varit öppen med att romanen Sista paret ut baserar sig på hennes egen familjehistoria. Att gå tillbaka i tiden var på många sätt en smärtsam process:
– Att skriva den här berättelsen var svårt på alla sätt, eftersom det kom så nära. Oftast brukar jag kunna skriva i något slags flöde. Men när jag skrev Sista paret ut fick jag ta pauser väldigt ofta. Det var jobbigt att titta på sina föräldrar på det här viset. Jag kände lite ångest, eftersom jag visste att jag behövde gräva i detta. Jag både ville och ville absolut inte göra det.
Poängen med vittnen är ju att de kan tala om det de ska vittna om, men förr eller senare börjar de tala om sig själva
Mia Franck
Att göra fiktion av historien kändes trots allt självklart för Franck:
– Så fort jag hade fiktionaliserat namnen på föräldrarna kände jag att jag hade tagit ett steg bort. Att Liz och Henrik på något sätt inte längre var mina föräldrar utan några andra.
Mia Franck var fem år gammal år 1976 när hennes föräldrar beslutade sig för att separera. När hon tänker tillbaka på den tiden minns hon hur det såg ut i barnkammaren:
– I vår barnkammare fanns sådana där uggletapeter som gick i blått och grönt. Färgsättningen är ju tämligen 70-tal. Det var också resten av huset. Lite gult och lite brunt, mycket panel.
För att få detaljerna rätt gjorde hon en hel del efterforskningar i tidens tidningar:
– Jag kollade in gamla tidningar, och jag läste en hel del i Kotiliesi för att påminna mig om hur tidens kök och badrum såg ut. På något plan började de där färgerna också höra ihop med boken. De har ett slags nyans av blåmärke. I ett efteråtperspektiv kan man säga att hela 70-talet var ett blåmärke. Vilket ju också stämmer in på att det jag skriver om är en form av trauma.
Föräldrarna fick såväl ljusare som mörkare stråk
I Sista paret ut låter Franck olika röster komma till tals – i första hand Liz och Henrik, men också föräldrar, grannar, arbetskamrater och Liz älskare.
Rösterna bildar en mosaik eller en kör av röster som bit för bit, lager på lager, bildar ett slags rekviem över ett äktenskap som nått vägs ände.
Rösterna varierar i ton och tilltal, de har också olika ärenden och motiv. Texten växlar ständigt mellan att vara än en försvarsskrift, än en anklagelseakt.
– Jag har inte tänkt på en kör av röster när jag skrivit texten, utan jag har snarare tänkt på det här med rättegång och vittnen. Poängen med vittnen är ju att de kan tala om det de ska vittna om, men förr eller senare börjar de tala om sig själva.
Under skrivprocessens gång började Franck fundera på sönderfallande familjer och olika familjekonstellationer, på hur en familj fungerar och hur en familj får vara:
– När en familj faller sönder är det så många som berörs. Det är inte bara de som ska skiljas som berörs, och inte bara deras barn, utan alla människor runt omkring familjen.
Hon berättar att utgångspunkten för berättelsen var att hon kände ett behov av att förstå sin pappa bättre:
– Jag ville veta vilka Henriks motiv var, och vad det var som fick honom att göra det han gör, som att bli våldsam till exempel. Jag tyckte att jag hade bättre koll på min mamma.
– Men det som hände var att min pappa rentav framstod i något ljusare dager. Jag har alltid upplevt honom som ganska känsloåterhållsam, men plötsligt fick jag syn på någonting hos honom genom att skriva om Henrik. Min mamma däremot fick några mörkare stråk. Det kanske är bra. Kanske man inte behöver ha en sådan glansbild.
Franck poängterar att hon älskar båda sina föräldrar, och att de var fina människor efter skilsmässan.
I första hand har hon funderat på barnens roll och plats i historien.
Barnen är helt och hållet osynliggjorda och anonymiserade i berättelsen, och Franck konstaterar att man i protokoll och handlingar från den tiden pratar mycket om barnens bästa, men att det känns som en tom fras.
– Barnen har inga namn i berättelsen av den enkla anledningen att de är osynliga och saknar röst. Visserligen handlar skilsmässan om dem, men å andra sidan absolut inte.
En roman som potatisgröt
Om Mia Franck skulle beskriva Sista paret ut som en maträtt, vilken maträtt skulle den vara?
– När jag var med i programmet Lördagsgästen på Yle Vega för en tid sedan fick jag gräva i den där receptlådan från 70-talet och plockade fram avokadon. Men det handlar mer om min känsla för avokado som en ganska speciell grönsak som kommer till Finland någonstans där i slutet av 70-talet eller början av 80-talet. Den här berättelsen är inte direkt en avokado.
Franck vill minnas att den enda maträtt som de facto finns med i boken är köttbullar, men hon tycker att det är en annan matklassiker som passar bättre in på berättelsen som helhet:
– Sista paret ut skulle kunna vara någon slags potatisgröt. Lite grå och eländig. Men tidvis god.
Lyssna på hela intervjun med Mia Franck:
”Liz är en hjältinna”
Läsarjuryn (Annika Rönnblad, Martin Karlsson, Gunnar Högnäs och Matilda Forss) funderar på hur tiden påverkar Liz och Henriks relation – parets äktenskap är i upplösningstillstånd samtidigt som samhället genomgår ett brytningsskede där etablerade könsroller och sociala normer utmanas och luckras upp.
– För mig är Liz en hjältinna som vågar gå emot hela samhället, det är starkt att göra det. Hon har en stark inre drivkraft, konstaterar Martin Karlsson.
Lyssna på läsarjuryns diskussion om Sista paret ut:
