I veckans avsnitt av NHL-podden har Mattias och Anders olika åsikter om det mesta. Stridstupparna är ändå eniga om att lyssnarna som vanligt bidrar med briljanta frågor.
I otålig väntan på februari och OS-turneringen är det mer än välkommet med matcher som Dallas mot Edmonton.
Natten mot onsdagen möttes Stars och Oilers för första gången den här säsongen i en av höstens hittills intressantaste matcher.
Lagen från Texas och Alberta har gjort det till något som börjar vara en slutspelstradition att vara de två sista gängen kvar i väst och därmed mötas i konferensfinalen. Båda två hör igen till Stanley Cup-favoriterna och kan på var sitt håll stoltsera med sylvass spetskompetens.
Det fick vänner av spännande ishockeyunderhållning igen bevittna. Till slut krävdes det straffar för att Dallas skulle vinna.
Innan man kommit så långt hade några av ishockeyvärldens största stjärnor visat upp sitt kunnande.
Edmontons superhjältar Connor McDavid och Leon Draisaitl såg redan ut att avgöra matchen till Oilers fördel. Dallas kom ändå tillbaka tack vare sina två viktigaste spelare: Mikko Rantanen och Miro Heiskanen.
Matchen stod 3–3 såväl efter ordinarie speltid som efter förlängning och den finländska superduon stod för Dallas alla tre mål. Rantanen (2+1) noterades dessutom för assistpoäng när Heiskanen hittade nätmaskorna.
Stars nummer 96 utnämndes till matchens bästa spelare. Redan med sin första strut gjorde han dessutom Jari Kurri, Teemu Selänne och Olli Jokinen sällskap i klubben finländare som gjort 300 NHL-mål.
Frågan är om inte Miro Heiskanen ändå bjöd på de största delikatesserna för ishockeyns finsmakare när han två gånger i samma byte stilrent tog pucken av en Connor McDavid i full fart. Dallas nummer 4 bara plockade pucken som ett bär av Oilers-kaptenen.
Finns knappast officiell statistik på vem i NHL som vunnit flest närkamper mot McDavid, Miro Heiskanen torde ändå vara en bra tippning.
Det är långt mellan Dallas och Milano, men Rantanen och Heiskanen visade i praktiken varför Finland inte ska räknas ut ur gulddiskussionen i OS.
Därför har Lejonen chansen att försvara guldet
I de nordamerikanska och speciellt kanadensiska medierna hyllas så gott som dagligen duon McDavid-Draisaitl. När de är på gång tar de över matcher och avgör på tumanhand oberoende av vad motståndaren gör. Så går storyn.
Mot Dallas var de på gång. Men det var också Rantanen och Heiskanen som båda matchades stenhårt mot Oilers-stjärnorna. Man kan lugnt säga att NHL:s vassaste blåvita spetskompetens inte förlorade matchen i matchen mot världens kanske två bästa offensiva spelare.
Den finländska duons prestation visade varför det är så otroligt frustrerande att ta del av hur en massa så kallade experter hävdar att ett bästa möjliga Lejonlag helt enkelt inte kan mäta sig med Kanada, USA, eller ens Sverige.
Såklart är det så att både Kanada och USA har betydligt fler spelare som hör till NHL-eliten och får gälla som de två stora förhandsfavoriterna. Den som räknar ut Finland glömmer ändå tre faktum.
För det första är det bara ett lag per land som gäller. Fast de skulle finnas 140 kanadensiska toppforwardar i NHL, reser endast 14 av dem till Milano. Visst, Kanada skulle kunna ta ut fyra potentiella OS-lag, men det hjälper dem inte alls när turneringen startar.
För det andra kommer OS-hockeyn att handla om playoffhockey, till skillnad från det ganska ofta något slappa grundseriespelet i NHL. År efter år visar det sig att en del storstjärnor har svårt att hävda sig i playoff, medan noggranna och lite tråkiga tvåvägsjobbare ofta stiger fram.
För det tredje är det regelmässigt så att laget som vinner i slutspelet stöder sig på några få riktigt vassa stjärnspelares vinnande prestationer. Virtuoserna som pallar för playoffhockeyn och levererar trollkonster är värda sin vikt i troféer.
Så vill det bara alltid bli, även om man fyller ett lag med spelare av stjärnstatus.
Till slut är det ändå en Sidney Crosby, Connor McDavid, Matthew Tkachuk, eller Mikko Rantanen, som sprätter segerpucken i mål.
I Finlands OS-lag kommer det till och med utan Aleksander Barkov att finnas en respektabel mängd med spelare som kan ta Lejonen hela vägen till finalen. Kommer man dit är det sedan fråga om en match där exempelvis en bruten klubba i en tekning kan avgöra segern, som i Turin 2006.
Svart på vitt
Vem som helst kan påstå vad som helst, därför är det bra att ha något konkret stöd för vad man hävdar. Jag plockar fram spelarstatistiken från NHL-slutspelen under 2020-talet.
Ingenting inom ishockeyn torde skilja agnarna från vetet lika väl som playoff i världens bästa liga. Fokus på individer här.
Från och med playoff 2020 har den tidigare nämnda tvåmannaensemblen McDavid & Draisaitl gjort mest poäng i slutspelet. Trea är Nikita Kutjerov. Alla tre är ganska väntade namn.
Fyra är sedan Mikko Rantanen framför Nathan MacKinnon och Matthew Tkachuk – som faktiskt är den enda USA-spelaren bland de 20 bästa poängproducenterna i de sammanlagt sex slutspelen under pågående decennium.
Samma gäller för Sverige: Victor Hedman är enda svenska NHL-spelaren som finns med bland 20 i topp. Han är på plats 15.
Kanada är solklar etta för spelare som presterat i playoff under 2020-talet: tio eller exakt hälften av de 20 bästa kommer från lönnlövslandet. När man skalar bort all PR-hajp, är det just detta faktum som lyfter Kanada till största guldfavorit i OS: kapaciteten att leverera i de viktigaste ögonblicken.
Lilla och talangfattiga Finland har näst flest spelare i topp 20: Rantanen, Aleksander Barkov, Sebastian Aho, Roope Hintz och Miro Heiskanen. Till och med utan Barkov kommer Lejonen (förhoppningsvis) att ha fyra av årtiondets bästa playoffpresterare i OS-laget.
Lägg till Stanley Cup-vinnarkvartetten Artturi Lehkonen, Anton Lundell, Eetu Luostarinen, Niko Mikkola och börja sedan diskutera OS-lag med spelare som kan prestera när det gäller som mest.
Någon kan säga att det är orättvist att jämföra via playoffstatistik och -framgångar. USA och Sverige har ju haft färre av sina bästa spelare med i lagen som kommit någon vart i Stanley Cup-slutspelet.
Exakt.
Tack för att du läste.
Anders är Yle Sportens NHL-skribent och -poddare som minns när Matti Hagman skrev på för Boston.